Tärning

Tärning (Isl. tenningr, af tönn, tand; tärningar skuros förr vanligen af hvalrosständer). 1. En i hasardspel använd liten kub af ben, elfenben, sten el. dyl., å hvars sex sidor talen 1--6 äro angifna medelst prickar, s. k. ögon, på det sätt att de två motstående sidornas tal alltid tillhopa göra sju. Tärningsspel voro gängse redan under antikens tid. Då begagnades dels en tärning-sort (Grek. kybos, Lat. tessera), som liknade nutidens, dels en oliksidig sort (Grek. astragalos, Lat. talus), som var märkt endast på fyra sidor, med talen 1 och 6, 3 och 4, medan de två återstående sidorna voro runda; af detta slags tärningar kastades fyra för hvarje gång, med handen eller ur en bägare (Grek. pyrgos, Lat. fritillus). Bäst ansågs kastet 1, 3, 4, 6, hvilket kallades Afrodite (Venus); det sämsta (canis, »hund») var det, som visade fyra ettor. I Rom voro hasardspel med tärningar strängt förbjudna, utom vid saturnalierna. -- 2. Matem. Se Kub.