Tasso. 1. Bernardo T., italiensk skald, f. i Venezia 1493, tillhörde en adlig slägt från Bergamo samt tjenstgjorde som sekreterare hos flere italienska ädlingar och furstar, i hvilkas ärenden han gjorde många resor, bl. a. till Spanien, Frankrike och Flandern. Han gifte sig omkr. 1539 med Porzia de' Rossi från Neapel och hade med henne en dotter, Cornelia, och sonen Torquato (se T. 2). Hennes död (1556) grep honom djupt, hvartill kom, att han vid denna tid lefde i mycket svåra ekonomiska förhållanden, så att hans känsliga sinne höll på att alldeles duka under för de pröfningar, som då hopade sig öfver honom. Han afled som podestà i Ostiglia 1569. -- T. framstår som en rätt talangfull, men föga sjelfständig eller kritisk representant för den inom hans samtid rådande literära smaken. Den epistolära stilen var då modern, och han utgaf derför en samling bref, afsedd att tjena till mönster åt dem, som inom denna genre föredrogo modersmålet framtör latinet. För lyriken sökte han nya former genom att variera rytmen och rimflätningen i efterbildningar från antiken. Hans största verk är en på italiensk ottava rima i ej mindre än 100 sånger skrifven bearbetning af den spanska »Amadis de Gaula» (se Amadisromaner). Han bearbetade länge och omsorgsfullt sitt ämne och var redan 67 år gammal, då han, 1560, öfverlemnade det åt offentligheten under titeln Amadigi. Från denna dikt hemtade han derefter stoffet till en ny sådan, Floridante, som han qvarlemnade ofullbordad, men hvilken sonen afslutade och utgaf 1587. Något större skalderykte vann ej T. genom dessa hjeltedikter, och hvarken samtiden eller efterverlden har egnat dem någon större uppmärksamhet, ty de trötta genom sin längd och brist på enhet i planen, och de inströdda didaktiska elementen samt en något bombastisk högstämdhet kunna ej ersätta hvad som fattas i verkligt poetiskt innehåll.
2. Torquato T., italiensk skald, den föregåendes son, föddes i Sorrento d. 11 Mars 1544. Af sin fader hade han ärft ett känsligt sinne och stor kärlek till diktkonsten, men hans skaldebegåfning var vida rikare än dennes. Som hans fader oftast befann sig på resor i furstetjenst, var T. under sin spädare barndom nästan uteslutande hänvisad till sin ömma och kärleksfulla moder. Genom sin ovanligt hastiga intellektuella utveckling väckte han allmän uppmärksamhet och blef derigenom tidigt van att se sig beundrad och framhållen. Sedan familjen flyttat till Neapel, insattes han vid 7 års ålder i en af de derstädes nyligen inrättade jesuitskolorna; och det anses, att under de tre år, som han der tillbragte, grunden lades till den visserligen lifliga, men något osjelfständiga religiositet, som hos honom utgör ett karakteriserande drag, hvarigenom han skiljer sig från den äldre renaissancens skriftställare. Vid 10 års ålder kom han till sin fader i Rom och fortsatte der med mycken framgång sina studier, hvarefter han under åren 1560--62 vistades vid universitetet i Padua och en kortare tid äfven vid det i Bologna. Öfverallt blef han mycket bemärkt för sin tidigt förvärfvade lärdom och sin lysande intelligens. Derefter infördes han af sin fader i hoflifvet, och liksom denne framlefde han sedan sina dagar som hofman. Efter en kortare vistelse vid hofven i Urbino och Mantua kom han 1565 till Ferrara, der han ända till 1586 räknade sig ega ett hem hos hertig Alfons af Este, vid hvars hof han befordrades till historiograf. Såväl hertigen sjelf som äfven hans båda systrar, Lucrezia och Leonora, visade honom mycken vänlighet och funno, att glansen af deras lysande hof höjdes af den unge behagfulle skalden, som redan då räknades bland Italiens främste. Det bör äfven erkännas, att hoflifvet passade väl för den unge T., som enligt sin egen bekännelse tyckte bäst om att utan bindande arbete hafva fullt upp af lifvets goda, att smickras och uppmärksammas af sin omgifning och att allmänt hyllas som en af sin tids mest framstående skalder. Så länge han var ung, gick allt väl för honom, men med åren tilltog i styrka ett sjukligt drag i hans karakter. Ehuru liflig och känslofull, var han en stor egoist, och hans egen person blef alltmera medelpunkten för hans tankar. Denna riktning urartade först till retlig misstänksamhet och öfvergick slutligen till fullständig sinnessjukdom. Efter ett starkt utbrott af retlighet, under hvilket han med knif anföll en betjent, blef han 1577 instängd för någon tid, men återfick snart sin frihet, hvarefter han flydde till sin syster i Sorrento, men derifrån snart nog återvände till Ferrara. År 1579 blef det dock allt tydligare, att hans sinnessjukdom tagit en sådan form, att han icke utan fara för sig sjelf och andra kunde lemnas i frihet, hvarför han i Ferrara insattes på Sant' Anna, ett slags fängelse, som äfven användes till hospital. Ehuru man der snart lemnade honom rätt stor frihet, så att han kunde både mottaga och aflägga besök och i öfrigt behandlades väl, tyckes likväl det instängda lifvet hafva menligt inverkat på hans lynne, ty hans mjeltsjuka tilltog, och han trodde sig ständigt förföljd och utsatt för mordattentat. Genom denna själssjukdom försvagades visserligen hans diktaregåfva, men den beröfvade honom dock aldrig förmågan att i tal och skrift uttrycka sig redigt och klartänkt, hvarför det syntes många osannolikt, att det verkligen kunde behöfvas att i ett dårhus hålla instängd en person, som fortfarande visade prof på hög intellektuel begåfning. Detta bidrog att gifva näring åt ett rykte, att T. tagits i fängsligt förvar till straff för hans kärlek till prinsessan Leonora. Hvad angår ett kärleksförhållande till henne, hvilket man länge trott vara den egentliga orsaken till hans lidanden, synes ryktet derom mindre framkalladt af det verkliga förhållandet än af begäret att gifva en romantisk tolkning åt en populär diktares tragiska lefnadsöde. Man har intet skäl att antaga, att prinsessan Leonora på något sätt utmärkt T. framför de andre, mera framstående hofmännen; och om T. i någon mån svärmat för henne, var denna kärlekslåga ej starkare än den, af hvilken han efter hvartannat upptändes för än den ena, än den andra af Ferraras hofdamer. Det låg ej i skaldens lynne att djupt gripas af kärlekens känsla: han var dertill alltför mycket upptagen af tanken på sig sjelf och af sina literära intressen. År 1586 återfick han sin frihet. Han lemnade då för alltid Ferrara och förde sedan ett kringirrande lif, ständigt plågad af sjukdom och af en inre oro, som dref honom från den ena orten till den andra. Mot slutet af sin lefnad, sedan hans krafter blifvit ytterligt försvagade, fann han i Rom en fristad i klostret Sant' Onofrio, der han efter långsam afmattning dog d. 25 April 1595, kort innan han skulle mottaga den af honom en tid ifrigt efterlängtade utmärkelsen att som Italiens erkändt främste samtida skald med en lagerkrans högtidligen krönas på Capitolium, en hedersbevisning, som ej utdelats sedan Petrarca 1341 mottog densamma.
Inom den italienska diktkonstens historia intager T. en mycket framstående plats, och af alla Italiens skalder är han den, som sekler igenom bäst bevarat den stora allmänhetens kärlek och beundran. I själsbegåfningens kraft och ursprunglighet var han dock underlägsen ej blott Dante, utan äfven t. ex. Petrarca och Leopardi. Han egde stor bildbarhet och inom vissa gränser en liflig fantasi, men han saknade de starka andarnas sjelfständiga originalitet. Tidigt blef han vand att i sin diktkonst följa den klassiska antikens stora mönster, och han studerade äfven grundligt Aristoteles' poetik och andra arbeten af denna art. Bättre än sina föregångare inom den romantisk-episka skaldekonsten fick han derför blicken öppen för behofvet af att väl planlägga sitt verk, och han bildar derigenom en reaktion mot den sjelfsvåldiga frihet, som i detta hänseende utmärker den första renaissancens skalder på hjeltediktens område. Han skiljer sig från dem äfven genom en större religiositet, hvarigenom hans dikt fick en mera sedlig hållning. Då nu dertill kommer, att i hans fantasi ett högstämdt erotiskt, något sentimentalt element var starkt utveckladt, och att hans stil var vårdad och färgrik, kan man lätt förstå, att han fort blef ungdomens och qvinnornas mest omtyckte diktare. -- Redan vid mycket unga år började han med framgång utöfva diktkonsten. Under sin studenttid i Padua författade han och utgaf 1562 sin första hjeltedikt, Rinaldo, som utgör en fri bearbetning af en äfven i Italien känd och omtyckt fornfransk chanson de geste' »Renaut de Montauban». Under fortsatta studier i poetik förberedde han sedan omsorgsfullt sitt hufvudverk, Gerusalemme liberata. Han afsåg att med denna dikt (i 20 sånger på ottava rima) åstadkomma ett i alla hänseenden fulländadt epos, som för hela den bildade kristna allmänheten finge samma betydelse, som Homeros' Iliad hade för det antika Grekland. I detta syfte valde han till ämne en poetisk skildring af det första korståget, hvars verkliga historia han i dess hufvuddrag bemödade sig att följa. För att öka dess poetiska innehåll riktade han sin dikt med en mängd fingerade episoder, i hvilka kärleken intager främsta platsen, och der han, för att öka effekten, ofta skred in på det öfvernaturligas område. Genom dem rubbade han visserligen enheten i plan och handling och gjorde sig sjelf i någon mån skyldig till ett fel, som han klandrat hos sina föregångare; men då han ej på annat sätt kunde afvinna sitt ämne ett nog rikt poetiskt innehåll, får man ej klandra, att han tillgrep denna utväg. Också är det utan tvifvel i dessa episoder, som dikten har sitt största poetiska värde, och det är äfven dessa, som ännu i dag mest läsas och beundras. Enär Gottfrid af Bouillon är diktens hufvudperson, var det T:s afsigt att benämna sitt verk »Goffredo», och utan hans vetskap publicerades det i Venezia 1580 efter en ofullständig afskrift under denna titel, som ändrades till »Gerusalemme liberata» i de af honom erkända upplagorna. Redan 1575 var arbetet färdigt i koncept, men skalden uppsköt dess utgifvande, emedan han dessförinnan önskade inhemta literära auktoriteters utlåtande derom. Sedan emellertid dikten kommit till offentlighet, måste han göra sitt bästa för att deraf så fort som möjligt anskaffa en upplaga, som han sjelf kunde erkänna. Mot slutet af sin lefnad företog han sig att alldeles omarbeta dikten, dertill föranledd dels af andras kritik, dels af egen insigt derom att den i sin första redaktion ej fått den fasta form, som kräfves för ett verkligt konstverk, hvartill kom, att den äfven från religiös synpunkt kunde gifva anledning till klander. Denna senare redaktion, Gerusalemme conquistata, är visserligen ett framsteg från teknikens synpunkt, men uthärdar ej i öfrigt jämförelse med dikten, sådan den första gången flöt fram ur T:s penna, medan han ännu var ung och hans själskraft obruten. Den utkom 1593, men rönte föga bifall. -- På den dramatiska diktkonstens område frambragte T. jämte herdedramat Aminta, (1573), som sedan blef ett mönster för den pastorala dikten inom alla land, äfven tragedien Torrismondo (1587), hvartill han hemtat grundtemat ur Sofokles' »Oidipus», och som för oss nordbor har det särskilda intresset, att scenen är förlagd till Skandinavien och hufvudpersonerna äro svenska och norska furstar. Bland hans öfriga dikter böra framhållas hans lyriska stycken, sonetter, canzoner, dialoger m. m. Af dem äro de flesta tillfällighetsdikter och böra som sådana bedömas. Som prosatör skattades T. högt af sina samtida, och hans bref utmärka sig för god stil och äro ofta af stort intresse. Han skref äfven uppsatser i estetiska frågor, oftast framkallade af begär att utreda eller försvara sin uppfattning af den episka diktkonsten. -- T. har äfven på den svenska poesien utöfvat ett beaktansvärdt inflytande, och många försök hafva på olika tider blifvit gjorda att till svenska öfverflytta de mest ansedda bland hans dikter. »Det befriade Jerusalem» har delvis öfversatts till svensk vers af bl. a. J. G. Oxenstierna, P. D. A. Atterbom och K. V. Böttiger, och K. A. Kullberg gaf 1860 en fullständig öfversättning deraf på originalets versmått. En äldre svensk öfvers. af den stora dikten finnes dessutom af A. F. Skjöldebrand (1825; med originalets jambiska åttaradiga stanser, men utan rim). G. Ingelgren har återgifvit en episod ur »Aminta». En fullständig öfversättning af detta herdedrama finnes af J. L. Eurenius (1874). P. A. G.