Tausen

Tausen, Hans, dansk reformator, född 1494 af bondeslägt vid Kjerteminde på Fyen, blef 1515 munk i Antvorskov kloster. Året derpå reste han till Rostock för att studera, blef magister 1519 och höll sjelf föreläsningar 1520. Han utsågs 1521 till »læsemester» i teologi vid Köpenhamns universitet, men reste med understöd af klostret följande år till Louvain och Köln. Der gjorde han bekantskap med några af Luthers skrifter och var 1523--24 hans lärjunge i Wittenberg. Efter hemkomsten väckte han anstöt hos sina klosterbröder genom en predikan i afgjordt reformatorisk anda. Uppgiften att han härför hållits i klosterfängelse är oriktig, men han förflyttades till ett annat johannitkloster vid Viborg, hvarest han predikade för stadens innevånare och vann många anhängare. När priorn i anledning deraf förbjöd honom att vidare uppträda, lemnade T. klostret, aflade sin munkdrägt och slog sig ned i staden, der hans predikningar, ofta under bar himmel, samlade stora skaror af åhörare. År 1526 utfärdade kon. Fredrik I ett skyddsbref för T. och utnämnde honom till sin kaplan, ehuru han tills vidare skulle stanna i Viborg. Biskop Friis sökte att med maktspråk hejda hans verksamhet, men detta väckte sådan jäsning i sinnena, att biskopen fann rådligast att lemna staden och draga sig tillbaka till borgen Hald, en mil derifrån. T. hade nu fria händer och vann snart hela befolkningen för Luthers lära. Från denna tid förskrifva sig också hans första djerfva stridsskrifter mot det katolska presterskapet. Då reformationen fått fast fot i Viborg, kallades T. af konungen på sommaren 1529 till Köpenhamn för att der upptaga arbetet. I Köpenhamn ordnade T. straxt gudstjensten på lutherskt vis med mässa och psalmsång på modersmålet, hvarmed han börjat redan i Viborg, och vann äfven i hufvudstaden stor tillslutning af borgerskapet, hvilket i sin ifver fördref de katolske presterna från kyrkorna, förstörde helgonbilderna o. s. v. På herredagen i Köpenhamn 1530, hvilken hade att döma i religionsfrågan, var T. den förnämste talaren på den lutherska sidan, liksom han väsentligen formulerade dess trosbekännelse, »De 43 köpenhamnska artiklarna», och dess svar på katolikernas klagoskrift. Med Povel Eliesen utkämpade han en strid om mässan. Att T. genom allt detta skulle ådraga sig papisternas hat var naturligt, och så snart Fredrik I aflidit, anklagades han också inför riksrådet d. 1 Juli 1533 af biskop Rönnov och de andre prelaterna. Povel Eliesen var deras sakförare. Mycken oro uppkom nu i staden. T. förbjöds att predika och skrifva samt förvisades från Själland, men borgarena intogo då en så hotande hållning, att T. sjelf måste skydda biskopen på hans väg till biskopsgården. En öfverenskommelse träffades då att T. skulle få stanna i Köpenhamn, mot det att han lofvade mildra sina predikningar och visa biskopen lydnad. T. gaf luft åt sina känslor i en egendomlig allegorisk dikt Lögn og sandhed. Han stannade i Köpenhamn under belägringen 1835--36, och detta är sannolikt skälet hvarför han, som varit reformationens djerfväste stridsman, icke, 1537, blef en af de förste lutherske biskoparna. Deremot blef han 1538 teol. lektor i Roskilde och föreläste dessutom vid universitetet. Redan 1535 hade T. utgifvit en öfversättning af »De fem Moseböger». Derpå följde Vor Herres Jesu Christi hellige passionshistorie (1539) och en fullständig postilla, hvilken är ett af de vigtigaste språkliga minnesmärken från den tiden. 1542 blef T. biskop i Ribe och styrde sitt stift med samma djerfhet, som han förut lagt i dagen. År 1544 utgaf han Den danske psalmebog, som nu gått förlorad. Deremot blef hans bibelöfversåttning aldrig tryckt. T. dog d. 11 Nov. 1561. Ett minnesmärke är rest öfver honom i Viborg. Hans Smaaskrifter utgåfvos af H. Rördam 1870. -B. Ebg.