Tavannes [-van], Gaspard de Saulx, seigneur de T., fransk marskalk, f. 1509, d. 1573, utmärkte sig redan under Frans I:s krig emot Karl V, men vann sina första lagrar under Henrik II, då han eröfrade Metz (1552), afgjorde slaget vid Ranty (1554) och deltog i Calais' eröfring (1558). En hätsk förföljare af hugenotterna redan under freden såsom ståthållare i Bourgogne och Lyonnais, fick han i det mot dem utbrytande kriget tillfälle att förgöra dem i stora slag. Honom tillkommer egentligen förtjensten af katolikernas segrar vid Jarnac (1569) och Moncontour (s. å.), ty de vunnos under hans ögon af hans lärjunge Henrik af Anjou (sedermera Henrik III). Till belöning fick T. 1569 marskalksstafven. -- Hans äldste son, Guillaume (f. 1553, d. 1633), ståthållare i Bourgogne, efterlemnade förträffliga Mémoires historiques (1625). Hans tredje son, vicomte Jean de T. (f. 1555, d. 1629), en trogen anhängare af ligan, blef aldrig, trots flere löften, marskalk af Frankrike. Han efterlemnade memoarer.
l. Tawast, Magnus II Olai, biskop, föddes 1357 på fädernegården Alasjoki i Virmo socken, Egentliga Finland. Han tillhörde en af Finlands förnämsta adliga ätter, vann 1398 i Prag magistergraden, var en tid konung Eriks af Pommern kansler samt återvände derefter till Finland, der han blef ärkedjäkne och 1412 valdes till biskop. I Rom invigdes han i sitt kall. Den finska biskopskrönikan framhåller i lofprisande ordalag hans förtjenster. Han verkade nitiskt för ökandet af prakten vid gudstjensten i Åbo domkyrka. Han inrättade 1421 Helga lekamens kor, som af honom frikostigt försågs med dyrbarheter, prydnader och anslag, och förenade dermed ett prebende. Flere andra altaren, kor och brödraskap samt prebenden instiftades på hans initiativ och med bidrag af honom. Han skänkte domkyrkan dyrbara altarkläden, silfverkärl och böcker samt utverkade ett påfligt bref om indulgens för dem, som gåfvo understöd åt ynglingar, hvilka emottogo undervisning i stiftets skolor. Han företog vidsträckta visitationsresor i stiftet. Den förnämsta frukten af hans verksamhet var dock grundläggandet af birgittinklostret i Nådendal. På hans förslag beslöt herredagen i Södertelge 1438, att klostret skulle inrättas, och i alla åtgärder för beslutets verkställande tog han verksamt del. Han lät på sin bekostnad uppföra klostrets sakristia och högkor samt skänkte flere gods till detsamma. Bland hans åtgärder till den finska kyrkans fromma må slutligen nämnas, att han af munkarna i Padis kloster i Estland återköpte patronatsrätten till Borgå, Sibbo och Perno socknar, hvilken de erhållit af konung Magnus Eriksson. -- I sin tids politiska händelser spelade T. icke någon betydande rol, ehuru han omtalas såsom deltagare i flere herredagar och rådsmöten. Sitt inflytande använde han vid särskilda tillfällen till Finlands bästa. Så utverkade han den finska lagsagans delning, 1435, i två lagsagor, genomdref 1436 en skattelindring till förmån för Finlands innevånare och bidrog 1438 till stillandet af en bonderesning, som utbrutit i norra Satakunta. Genom denna sin verksamhet, genom noggrannt iakttagande af katolicismens fromma bruk, genom gifmildhet mot de fattige samt genom en vallfart, som han företog till Jerusalem, vann han ett rykte, som till och med sträckte sig till utlandet. Nedböjd af ålder, afsade han sig 1450 biskopsämbetet och lefde derefter i sin boning invid Nådendals kloster, der han dog d. 9 Mars 1452. Jfr Olaus Magni, biskop. M. G. S.
2. Tawast, Johan Henrik, grefve, militär, diplomat, den föregåendes broders ättling i 10:de led, föddes, antagligen på Halola gård, i Kuopio socken, Finland, d. 31 Juli 1763 och var son af majoren Magnus Fredrik T. samt den sjunde i ordningen bland tio syskon. T. utnämndes 1779 till fänrik vid Savolaks regemente, studerade 1779--81 vid en läroanstalt i Strassburg, först på G. M. Sprengtportens, sedermera på Gustaf III:s bekostnad, och antogs under tiden till underlöjtnant vid Royal suédois. 1782 blef han page hos Gustaf III samt utnämndes 1786 till löjtnant och 1787 till kapten vid Nylands regemente. Under kriget 1788--90, då han tjenade under G. M. Armfelts befäl dels i Finland, dels vid Dalfrikåren i Värmland, lade han vid flere tillfällen mod och själsnärvaro i dagen, t. ex. vid svenskarnas eröfring af ryssarnas ställning vid Pardakoski och Kärnakoski (d. 15 April 1790), med anledning hvaraf han utnämndes till öfverstelöjtnant vid Dalregementets vargering. Oberättigadt tillade han sig deremot, på G. Jägerhorns bekostnad, förtjensten af ryssarnas tillbakakastande vid deras försök att öfverrumpla svenskarna vid Parda- och Kärnakoski d. 30 April 1790. Efter Armfelts nederlag och blessyr vid Savitaipale (d. 4 Juni s. å.) förordnades T. att föra befälet öfver brigaden till den nye chefen Wredes ankomst. 1791 förflyttades han såsom öfverstelöjtnant till Jämtlands regemente, hvars chef han blef 1802, och utnämndes 1804 till chef för Kalmar regemente. Pommerska kriget 1805--07 bevistade T. dels såsom brigadchef, dels såsom befälhafvande generaladjutant. Då fransmännen i April 1807 drefvos ur Pommern, förde T. befäl öfver den högra kolonnen, som i denna affär spelade en mindre aktiv rol än den af Armfelt kommenderade venstra. T. hugnades emellertid med riddaregrad af Svärdsordens stora kors. Under 1808--09 års krig med Danmark förde T. först en brigad af södra armén; sedermera, d. 2 Maj 1809, blef han befälhafvare öfver nämnda armé och afslöt i denna egenskap det stillestånd med danske generalen v. Bülow, som varade till fredsslutet s. å. T., som d. 29 Juni 1809 utnämnts till generalmajor och 1812 till kronprinsens adjutant, affärdades i April s. å. öfver Ryssland till Konstantinopel, dit han anlände d. 23 Juni, för att dels påskynda afslutandet af de rysk-turkiska fredsunderhandlingarna i Bukarest, dels indraga Turkiet i en mot Frankrike riktad allians med Sverige, England och Ryssland. Vid hans ankomst till Konstantinopel var freden ratificerad så när som på ett par punkter, om hvilka de respektive makterna dock snart kommo öfverens utan T:s mediation, som för öfrigt aldrig officielt erkändes af Porten. Hans arbete för en allians hade alldeles ingen framgång, hvilket dock ej berodde af bristande nit från hans sida. I Jan. 1813 lemnade T. Konstantinopel, utnämndes i April till generallöjtnant och var under fälttåget i Tyskland s. å. souschef vid nordarméns generalstab. Den 17 Dec. 1813, några dagar efter den med Danmark afslutade vapenhvilan, afsändes han af kronprinsen till Köpenhamn för att med danska regeringen öfverenskomma om grundvalarna för freden. Han sändes äfven att utvexla ratifikationerna af freden i Kiel (d. 14 Jan. 1814) och stannade sedermera till slutet af 1819 såsom envoyé vid hofvet i Köpenhamn. Under tiden, 1816, lemnade han chefskapet för Kalmar regemente och befordrades till inspektör vid 3:dje infanteriinspektionen. 1824 blef han general af infanteriet. 1829 kallades han till en af rikets herrar. T., som 1802 erhållit friherrlig och 1818 greflig värdighet, afled barnlös i Stockholm d. 11 Juli 1841. -- T. var led. af Svenska krigsmannasällskapet (nuv. Krigsvet. akad.) från dess stiftelse och af Landtbruksakademien (1837). Militärisk duglighet, omfattande kunskaper, vunna bl. a. genom flere utländska resor, samt färdighet i språk förklara hans glänsande befordringar, men till dem bidrog väl äfven hans anställning vid hofvet, der han utnämndes 1787 till kammarjunkare, 1798 till kammarherre och 1818 till öfverstekammarjunkare. J. Th. W.