Tetanus

Tetanus, med., stelkramp, en ihållande kramp företrädesvis i sträckmusklerna, uppträder dels vid förgiftning med vissa alkaloider (t. ex. stryknin och brucin), dels såsom en infektionssjukdom, åtföljande yttre skador. I det senare fallet anses sjukdomen förorsakas af en bacill (först funnen i trädgårdsjord), som vid sin lifsprocess alstrar vissa alkaloidliknande ämnen, hvilkas verkan på organismen liknar den af stryknin. Sjukdomen, hvars utbrott dröjer dagar eller veckor efter skadan, börjar med en känsla af styfhet i ansigts-, underkäks- (se Munläsa) och nackmusklerna. Ansigtet får härigenom ett egendomligt uttryck (risus sardonicus). Styfheten tilltager och utbreder sig till bålmusklerna. Extremiteterna, särskildt armarna, blifva merendels oberörda af krampen, i motsats till förhållandet vid strykninförgiftning. Hufvud och bål bilda en spänd båge, med konvexiteten framåt. Krampen ökas anfallsvis, i synnerhet vid buller och skakning. Den förorsakar svåra smärtor i musklerna och besvärar högeligen respirationen. Medvetandet är vanligen fullt klart. Under sjukdomen stiger temperaturen stundom till så höga värden som 42°--44° C. I svåra fall inträder död under första veckan, närmast föranledd af hjertförlamning eller hinder för respirationen. Lindrigare fall, der krampen ej angriper bålens muskler, hafva god prognos. Man gifver den sjuke narcotica, söker skydda honom för buller o. s. v., men behandlingen uträttar föga. -- Om tetanus i fysiologisk mening se Muskler, sp. 533. J. E. J-n.