Tetralogi

Tetralogi (Grek. tetralogia, »fyrastyckeskomposition») kallas inom den forngrekiska dramatiken en grupp af fyra sammanhängande och omedelbart efter hvarandra uppförda dramer. De tre första styckena i en sådan grupp voro tragedier och bildade tillsamman en tragisk trilogi (»trestyckeskomposition»); det fjerde deremot var ett satyrdrama (se d. o.), med syfte att i en humoristisk stämning upplösa det vemod, som framkallats af de föregående sorgspelen, och dermed låta den dionysiska festglädjen komma till sin rätt. Aischylos säges vara den, som infört detta kompositionssätt, till hvilket hörde, att de tre tragedierna voro äfven till innehållet med hvarandra förbundna eller behandlade skilda afdelningar af ett och samma ämne, hvars dramatiska utveckling först i det tredje stycket kom till fullständig afslutning. Äfven satyrdramats ämne brukade stå i mer eller mindre nära beröring med tragediernas. Någon fullständig tetralogi ega vi icke i behåll, men väl den af Aischylos författade Orestes-trilogien (Oresteia), innefattande tragedierna» Agamemnon», »Choeforoi» och »Evmenides», till hvilka anslöt sig det förlorade satyrdramat »Protevs». I några andra fall känna vi med större eller mindre visshet titlarna på de stycken, hvilka tillsammans bildat en tetralogi eller trilogi. Så t. ex. intog det ännu bibehållna dramat »De sju mot Thebe» tredje rummet i Aischylos' »Thebanska tetralogi», der det föregicks af tragedierna »Laios» och »Oidipus» samt efterföljdes af satyrdramat »Sfinx». Efter Aischylos' tid blef det brukligt att upplösa det mytiska sammanhanget inom tetralogien, så att de i en tetralogi sammanförda dramerna med afseende på innehållet voro fullkomligt fristående. Ett försök till trilogisk komposition i nyare tid är Schillers dramatiska dikt »Wallenstein», innefattande »Wallensteins lager», »Die Piccolomini» och »Wallensteins tod». A. M. A.