Tholuck

Tholuck, Friedrich August Gottreu, tysk luthersk teolog, född d. 30 Mars 1799 i Breslau, studerade först i sin födelsestad, derefter i Berlin, dit han dragits af sin förkärlek för studiet af Österlandets språk och literatur. Ehuru redan i sin första ungdom lifligt intresserad för religiösa frågor, var han under denna tid föga positivt kristlig. Men i Berlin vanns han för den pietistiska riktningen, började egna sig åt teologiska studier, blef teol. docent 1821 och deltog nitiskt i arbetet för missionssaken. Resultatet af sina orientaliska studier nedlade han i bl. a. Sufismus, sive theosophia persarum pantheistica (1821) och Speculative trinilätslehre des späteren Orients (1826). Samtidigt började äfven hans författareverksamhet på den kristna teologiens område. Han skref en afhandling om hedendomen, som mottogs med mycket bifall, men äfven -- från rationalistisk sida -- rönte mycken gensägelse. Närmast med anledning af De Wettes tendensroman »Theodor oder die weihe des zweiflers» skref han Die lehre von der sünde und vom versöhner, oder die wahre weihe des zweiflers (1823; många uppl.), der han betonar, att den sanna invigningen icke är någon filosoli -- icke ens en sådan, som lägger hufvudvigten på den fromma känslan --, utan endast det ur en personlig tro på Kristus framspirande nya lifvet, som visserligen ej är bundet vid någon kyrkas dogmer. Efter utgifvandet af denna skrift utnämndes han s. å. till e. o. professor. -- Efter en med statsunderstöd företagen vetenskaplig resa till Holland och England utnämndes T. 1825 till professor vid universitetet i Halle, då rationalismens hufvudsäte. Trots det motstånd han rönte från kollegers sida lyckades han slutligen förändra karakteren af detta universitets teologi. Men det var ingen stel och trångbröstad ortodoxi, som han ville sätta i rationalismens ställe: det var en lefvande evangelisk kristendom, tillämpad för det 19:de århundradets menniskor. Från den strängt ortodoxa ståndpunkten skilde han sig såväl i fråga om bibelns inspiration (hvilken enligt honom ej uteslöt misstag i det för troslifvet ej väsentliga) som ock i fråga om försoningen (hvilken enligt honom bestod i Kristi fullkomliga lydnad för Faderns vilja i hela hans lifsgerning, en lydnad, som nödvändigtvis innefattade, att han icke undandrog sig de lidanden, som inträdandet i det syndiga slägtet förde med sig). Genom denna fria ställning till de särskilda dogmerna -- i förening med fasthållandet af det centrala i kristendomen såsom positiv uppenbarelse -- blef T. en af de främste förkämparna för »förmedlingsteologien». Under hela sitt lif fortsatte han striden mot rationalismen å ena sidan samt en ensidig och ofördragsam konfessionalism å den andra. Lifligt intresserad för allt, som kunde främja ett samarbete mellan evangeliska kristna af olika bekännelser, blef han en af stiftarna af Evangeliska alliansen. Också hafva få varit mera allmänt kända och älskade än han inom vidsträckta kretsar i de protestantiska kyrkorna. Han stod i personlig förbindelse med många själsfränder i olika land, och för att underhålla denna förbindelse gjorde han flere utländska resor. Han besökte äfven Sverige och predikade i Tyska kyrkan i Stockholm i Sept. 1844 (Wie selig der mensch ist, der Christum zum heilande hat; »Huru salig den menniskan är, som har Christum till frälsare», s. å.). -- Mot Strauss' »Leben Jesu» skref T. Die glaubwürdigkeit der evangelischen geschichte (1837). Till deismens och rationalismens historia lemnade han värderika bidrag i Vorgeschichte des rationalismus (1853--62) och i Geschichte des rationalismus (I; 1865). Mest kända bland hans arbeten äro hans kommentarer öfver Romarebrefvet, Johannesevangeliet och Hebréerbrefvet (öfversatta till svenska) samt hans Stunden christlicher andacht (1840, många uppl.: »Christliga andaktsstunder», 1840--41), ämnade att uttränga Zschockes rationalistiska »Stunden der andacht». En af T:s mest spridda skrifter var hans broschyr Eine stimme wider die theaterlust (1824), i hvilken han helt och hållet fördömde teatern. Denna skrift, som utgått i ett stort antal upplagor och öfversatts på många språk (äfven svenska), kan anses typisk för den pietistiska uppfattningen i denna fråga. -- Såsom exeget sökte T. på en gång upplysa och uppbygga. Det vetenskapliga intresset och det praktiskt religiösa voro i hans bibeltolkning oskiljaktigt förenade. Såsom predikant räknades han för en af de ypperste på sin tid. Störst var han dock såsom akademisk lärare. Såsom sådan gjorde han till sin uppgift ej endast att bibringa teologiskt vetande, utan äfven att uppfostra religiösa personligheter. Han dog i Halle d. 10 Juni 1877 såsom öfverkonsistorialråd. Jfr M. Kähler: »A. Tholuck» (1877), och L. Witte: »Das leben F. A. G. Tholucks» (1884). A. F. Å.