Thorild

Thorild (till 1785 Thorén), Thomas, filosof, skald, polemiker, född i Svarteborgs socken, Bohus län, d. 18 April 1759, son af en kronolänsman, blef tidigt föräldralös och vårdades sedan dels af slägtingar, dels af en rektor Tranchell i Kungelf och dennes broder, kassören, sedan direktören Jonas Tranchell i Göteborg, hvilken sedermera alltjämt förblef hans välgörare. Redan som gymnasist i Göteborg utmärkte T. sig framför sina medlärjungar, och han blef 1775 student i Lund, men lemnade universitetet på ett år för att mottaga en lärarebefattning på Rånnum vid Vänersborg. 1777 återvände han till Lund och höll der 1778 inför Göteborgs nation ett tal om »Det ädla och sköna i vetenskaperna», det tidigaste profvet af hans filosofisk-estetiska studier och, trots sin ungdomlighet, i åtskilligt röjande en ej ringa grad af sjelfständighet och tankestyrka. Hans vistelse vid universitetet, der han ej aflade någon examen, blef i hög grad afgörande för hans framtid genom de vänskapsförbindelser han der knöt, det anseende bland studenterna han förvärfvade samt de studier, åt hvilika han egnade sig. Rousseau, Klopstock, Gessner, Göthe (»Werther») blefvo hans älsklingsförfattare, medan han hängaf sig åt spekulationer under Spinozas inflytande och så leddes in på en egen art af panteism, hvilken sedan fortfor att prägla hans åskådning. Känslan af överflödande kraft och bristande utrymme för dess användning var det väl, som dref honom att i Dec. 1780 lemna Lund och öfver Göteborg fara till Stockholm, dit han anlände i Febr. 1781. Det första året sysselsatte T. sig der med filosofiska studier, författande af skaldestycket »Passionerna», brefvexling med vännerna Heurlin och Hylander (i utdrag utgifven af Atterbom i »Siare och skalder», del 4) samt enskild undervisning. Brefven äro af stort intresse, dels för kännedomen af T:s öden, dels för den glödande entusiasm och den öfversvinneliga, för tiden betecknande sentimentalitet, af hvilka de öfverflöda. Lärodikten Passionerna, författad med anledning af ett 1780 af sällskapet »Utile dulci» utsatt prisämne, skulle i sig sammanfatta T:s spekulativa system och tilllika framträda som ett skaldestycke i helt ny form och anda. Young, Klopstock, Gessner, men framför alla Ossian -- den då nyupptäckte skotske barden -- voro de mönster, efter hvilka han bildat sig i yttre hänseende. Dikten inlemnades i slutet af 1781, jämte ett Ode till jordbrukaren, och T. sjelf skildrar den såsom »innehållande kraften af hans filosofi och glansen af hans inbillning; orimmadt, hänryckt, förunderligt». I Febr. 1782 belöntes »Passionerna» af sällskapet, men endast med ett »accessit», och detta domslut motiverades utförligt af Kellgren, sällskapets sekreterare, som angaf de fel och svagheter det ansågs förråda, jämte dess betydande förtjenster, men i synnerhet klandrade dess »orimmade daktyliska» versslag, hexametern, hvilket ansågs innebära »en likaså vådlig som onödig nyhet». I en straxt derefter offentliggjord förklaring afsade T. sig det sålunda tillerkända priset; och nu utspann sig en tidningstvist, som å ena sidan lade T:s hänsynslösa sjelfkänsla och naiva öfvermod i dagen, men å den andra också blottade åtskilliga svagheter hos det häfdvunna åskådningssättet rörande poesien. Striden återupptogs 1783 och rörde sig då hufvudsakligen kring den orimmade versens berättigande. Kellgren angrep då T. i det ypperliga stycket »Nytt försök till orimmad vers». Denne svarade med den sedermera offentliggjorda beryktade »Straffsången» och fann sig derjämte föranlåten att uppsätta ett eget tidningsorgan, »Den nya granskaren» (1784), dels för att sprida sina nya åsigter i stats- och samhällsläran, dels för att angripa Kellgren. Tidningen vann dock ej någon synnerlig spridning och afstannade, efter 4 månaders tillvaro, i Aug. s. å. Straxt förut hade T. utgifvit Fragment af 1783 års vitterhet (äfven kalladt Straffsången eller Nyaste försök til orimad vers), som med en mosaik af grofva skällsord öfveröste Kellgren och verkligen på denne lär hafva gjort ett djupt sårande intryck. Att den hos allmänheten nedsatte ej den angripne, utan angriparen tyckes författaren sjelf snart hafva insett, då han i Nov. 1784 offentliggjorde Inbildningens nöjen, prosaisk ode, med en i hög grad smickrande tillegnan till samme Kellgren, »behagens skald». Emellertid vann han föga dermed, och sjelf synes han med hela detta förfarande velat blott än en gång visa sin öfverlägsenhet. Nu inträdde ett stillestånd på längre tid. T. utgaf sin redan omtalade lärodikt »Passionerna» 1785, men förhöll sig för öfrigt tämligen tyst. Han ansågs dock redan då som »ett rang-geni med anhang, tillbedjare, fiender», såsom han sjelf yttrar. Ett närmande till Leopold, som 1786 blef konungens sekreterare, ledde ej till någon vidare påföljd. Riksdagen 1786 gaf honom anledning att uppträda som politisk författare. I ett straxt efter riksdagskallelsen till Kanslikollegium inlemnadt och till konungen riktadt memorial, som dock ej befordrades, samt i ett nytt sådant, inlemnadt till ridderskapet och adeln, yrkade T. införandet af oinskränkt tryckfrihet och hade äfven till det förra fogat ett »ideal af en tryckfrihetslag», der afskaffandet af all censur föreslogs. Dessa memorial (tryckta 1792) äro »skrifna med glödande entusiasm och i stilistiskt hänseende kanske det bästa T. dittills skrifvit». Också vunno de stort erkännande af flere högtstående personer, ehuru de ej ledde till något praktiskt resultat. För T. var den förnämsta vinsten af denna riksdag den att han då gjorde bekantskap med den originelle mecenaten Tham på Dagsnäs, som sedan under en följd af år förblef hans outtröttlige välgörare och beskyddare, såsom man kan se af den betydande samling bref, som vexlats mellan dem (i utdrag hos Atterbom, a. st.). Under riksdagens lopp utfärdade T. en prenumerations-anmälan å öfversättningar af Tacitus och Ossian, arbeten, som sysselsatte honom en kort tid, men aldrig fulländades eller utkommo. Under tiden mognade hos honom alltmer beslutet att begifva sig till England, der han trodde sig skola finna större gehör än i Sverige för sina storartade verldsförbättrareplaner. Innan dess ansåg han likväl nödigt att skaffa sig en lärdomsgrad och begaf sig fördenskull i Febr. 1787 till Upsala. Der egnade han sig åt juridik, men ämnade äfven taga medicinsk grad, hvilken plan han dock snart öfvergaf. Efter ett år tryckte han såsom disputation sin Critik öfver Montesquieu, hvilken han under presidium af prof. Hernbergh försvarade d. 22 Mars 1788. Åhörarekretsen, med konungen och hans förnämsta hofherrar, var lysande, T:s försvar och helsningstal likaså. Bland andra opponenter uppträdde på konungens befallning Schröderheim, öfverste Hastfehr och Leopold (»Allt herrligt och applauderadt. Kungen liksom utom sig», berättar T. sjelf). Någon för hans framtid gynsam påföljd fick emellertid ej denna på sin tid länge omtalade triumf. Juris-kandidat-examen aflade han väl; men han afbröt fortsättningen af studierna på grund af misshällighet med examinatorn, som skulle ledt till hans underkännande i licentiatexamen, lemnade Upsala och for, antagligen understödd af Tranchell samt med ett fördubbladt huitfeldtskt stipendium, hösten 1788 öfver Göteborg till London. England behagade honom till en början särdeles. Men i samma mån hans öfverdrifna förhoppningar om att der vinna anseende och författareära sjönko, afkyldes äfven hans entusiasm, och denna förbyttes omsider i köld, ja förakt för folk och land. Under den tid af ett och ett halft år han tillbragte i London sysselsatte han sig med författareskap på engelska och utgaf ett par skrifter: The sermon of sermons (1789) och True heavenly religion restored (1790), den senare starkt påverkad af Swedenborgs läror. Han författade äfven flere andra engelska småskrifter och påbörjade poemet Cromwell m. m. Trött på missräkningen och grundligt utledsen, återvände T. på våren 1790 till fäderneslandet, som han med förnyad kärlek återsåg. Sommaren tillbragte han vid Medevi och kom på hösten till Stockholm. Der sökte han till en början genom Rosensteins bemedling k. fullmakt som professor i Upsala, med survivans på filosofiska professuren samt rättighet att disputera och gifva enskilda lektioner, men af förslaget blef intet. Under hans frånvaro hade Kellgrens och »Stockholms-Postens» anseende alltmer vuxit, medan T. sjelf fann sig halft bortglömd och tillika trodde sig fortfarande i Kellgrens uppträdande spåra det öfversitteri och den skonslöshet, som förut så starkt stött honom. Också började han på eftersommaren 1791 utgifva En critik öfver critiker. Med utkast til en lagstiftning i snillets verld, hvilken väckte ett betydligt uppseende, ej endast genom sitt lysande, ehuru deklamatoriska skrifsätt, sin flödande känsla och sina stora vyer, hvilket allt gör den till T:s yppersta arbete i stilistiskt afseende, utan äfven för den bålstora sjelfkärlek och den föraktfulla behandling af Kellgren, som den lade i dagen. Omedelbart efter dess afslutande, i Jan. 1792, var T. färdig att kasta sig in i en ny strid, den finansiella, i hvilken han utgaf Det enda nödvändiga för et rikes financer (1792), en tämligen intetsägande, åtminstone i praktiskt hänseende betydelselös skrift. Han fann dock nu en motståndare, som med öfverlägsen satirisk förmåga förenade uthållighet och arbetskraft. Leopold utgaf i Febr. sitt »Bref til den store och märkvärdige författaren Th--» och i Mars »Den nya lagstiftningen i snillets verld något litet i fråga satt», der han med stor grundlighet och skärpa, ehuru jämväl ensidigt, uppvisade svagheterna och löjligheterna hos »Critik öfver critiker» och dess författare. T. blef honom ej svaret skyldig, utan offentliggjorde mot det förra Uplysning om handelns sanna frihet (1792) och mot den senare Svar på luntan emot lag och rätt i vitterheten: eller ABC i vett och heder (s. å.), båda skrifterna, men i synnerhet den senare, tämligen svaga i bevisföringen, fastän häftiga, ja ej sällan grofva i formen. Konungens död satte en gräns för striden, som pågått äfven i tidningarna. -- I Aug. 1792 framträdde T. med skriften Mildheten, på vers. tillegnad hertig Karl, för hvars handlingssätt mot konungamördarna den utgör ett försvar, med- eller omedvetet. Den af förmyndareregeringen utfärdade tryckfrihetsförordningen hade kallat åtskilliga tidningsföretag till lif, och T. fann sig generad af den härmareskara, som der, liksom förut i vitterheten, uppträdde, öfverdrifvande hans idéer och uttryck (Erik Nordforss och L. M. Philipson, att ej nämna de mer eller mindre misslyckade poeterna Engzell, Enbom m. fl.). Han utgaf derför i Okt. skriften Om efterhärmning. »Den innehåller T:s kanske snillrikaste anmärkningar öfver estetiska frågor, men på samma gång hans mest bizarra.» (A. Ahnfelt har påpekat, att T. hemtat hufvudsatserna i denna skrift ur Youngs »On original composition».) Äfven denna skrift bemötte Leopold i en tidningsuppsats. Den allmänna sinnesstämningen i hufvudstaden befann sig emellertid i ett alltmer stegradt nervöst tillstånd på grund af de uppskakande underrättelser, som oaflåtligen ingingo från Frankrike. Under sådana förhållanden offentliggjorde T. i Dec. sina båda ofvannämnda memorial af 1786 tillika med ett förord, kalladt Ärligheten. Til h. k. Höghet regenten. Broschyren, som fått titeln Om det allmänna förståndets frihet, blef dagen efter dess annonserande (d. 22 Dec. 1792) konfiskerad, och T. ställdes under tilltal inför hofrätten samt häktades, allt på dåv. underståthållaren Liljensparres yrkande och, efter hvad han bestämdt uppgifvit, mot Reuterholms afstyrkande. Rättegången bidrog i hög grad att öka T:s popularitet och framställa vederbörandes beteende i en förhatlig dager. Hofrättens dom af d. 17 Jan. 1793 lydde emellertid på 14 dagars fängelse vid vatten och bröd, hvarjämte »Ärligheten», såsom innehållande yttranden, hvilka ansågos brottsliga, borde skiljas från det öfriga och förstöras. Både T. och åklagaren vädjade; men Högsta domstolen ändrade d. 22 Febr. straffet till fyra års landsflykt och båda afhandlingarnas förstörande »såsom onyttiga och till deras sammanhang brottsliga». Till domen medverkade väl farhågan att T. skulle blifva en oberäknelig och således besvärlig folkledare, om han finge qvarstanna i hufvudstaden. Verkställigheten af domen mildrades dock derigenom att det tilläts den dömde i sakta mak afresa samt genom de summor, som han erhöll i respenningar och i årligt understöd under landsflykten, förmodligen på Reuterholms tillskyndelse. Under April--Aug. 1793 uppehöll han sig i Köpenhamn, hvarifrån han brefvexlade med vänner i Stockholm och utgaf den lilla roande skriften Om qvinnokönets naturliga höghet (10:de uppl. 1883; öfvers. på danska 1884 och på finska 1886). Äfven utgafs då, sannolikt på hans föranstaltande, en dansk öfversättning af den skrift, för hvilken han landsförvisats. Från Köpenhamn utvisades han på grund af ett oförsigtigt uttryck om en medlem af k. familjen och for sedan till Hamburg, men trifdes ej länge der, utan valde Lybeck till vistelseort redan mot slutet af s. å. På hösten hemsände han de genom Philipson utgifna småskrifterna Om uplysningens princip (1793), en mycket ytlig granskning af Rosensteins afhandling, och Om et stort tänkesätt emot våld, list och partier (s. å). I Lybeck författade han, efter det han, såsom hans bref från denna tid visa, blifvit grundligt rubbad i sin tro på den franska revolutionens omedelbara förträfflighet, den likaledes af Philipson utgifna Rätt, eller alla samhällens eviga lag (4 del., 1794--95; öfvers. på danska 1795), ett af honom sjelf högt skattadt arbete, som också är det i vetenskapligt afseende mest betydande han på modersmålet författat. Nybleeus och Ljunggren (nedan anf. st.) hafva utförligt refererat de åsigter T. der uttalar. Två smärre skrifter af honom utkommo äfven 1794, Sjelfständigheten, ett poem, samt den redan i London författade Harmonien eller allmän plan för en uplyst och ägta kärleksförening, en raskt och väl skrifven afhandling. I Juli 1795 finna vi T. i Greifswald, som då tillhörde Sverige, och landsflykten hade sålunda i förtid upphört. I Nov. 1795 utnämndes han till bibliotekarie vid Greifswalds universitet med professors karakter, installerades 1796 och blef 1797 filos. magister derstädes. Sedan han 1795 derifrån utgifvit Handbok för omtänksamma hushåld i diäten (2:dra uppl. 1834), upphör han med sitt svenska skriftställeri, och hans verksamhet tillhör sedan endast Tyskland. -- T:s betydelse för den svenska literaturen var i hufvudsak en väckande. Genom honom öppnades för den bildade allmänheten och, äfven för hans motståndare nya synvidder på filosofiens och vitterhetens områden, äfven om T. sjelf ej förmådde som skald eller filosof åstadkomma något fullt erkändt eller omdanande. Genom sin originella, kraftfulla personlighet och såsom uttryck för de nya känslooch tankeströmningar, hvilka föregingo och förberedde omhvälfningarna i Europa mot århundradets slut, är han i alla fall intressantare och vigtigare än som författare. Hans fel och svagheter, hans ofantliga och dock naiva sjelfuppskattning, hans polemiska häftighet och osystematiska framställning gjorde, att hans läror och åsigter ej vunno det afseende, som de förtjenat, och först medelbart, efter ett par årtionden, fingo något, ehuru ej stort, inflytande på svenska literaturen och samhällslifvet. I Greifswald, der han tillbragte ett fredligt och åt vetenskapen egnadt lif, sysselsatte han sig med föreläsningar och författareskap, dels i disputationer, dels i andra större och smärre skrifter. Vigtigast af dessa är hans Maximum seu Archimetria (1799), till hvilken sluter sig Die gelehrten-welt (2 häft., omkr. 1800), innehållande förklarande och supplerande uppsatser till det förstnämnda, större arbetet. I detta har han, utgående från sin panteistiska ståndpunkt, framlagt grunddragen till ett filosofiskt system, som ställer sig i skarp och uttrycklig motsats till Kants, Fichtes och Schellings system, hvilka han anser alldeles förfelade. Att boken äfven af dessa skäl ej skulle vinna gehör i Tyskland var tämligen naturligt. En närmare redogörelse för T:s filosofi, sådan den framträder hufvudsakligen i detta verk, har lemnats af Nyblaeus. Dennes slutomdöme om honom blir, att han är »mera hel i djupet och anläggningen af sina åsigter, än han var det på ytan eller i sättet för dess framställning», samt att han »i flere punkter gått framför sina samtida och uttalat filosofiska sanningar, hvilka voro fördolda till och med för en Fichte, en Schelling och Hegel, och hvilka knappt ännu i dag vunnit vederbörligt erkännande inom tyskarnas filosofiska spekulation». »Archimetrien» bragte honom i vänskaplig brefvexling med Herder och Reinhold, två liktänkande andar, men synes för öfrigt gått tämligen spårlöst förbi. Dertill bidrog väl ock i sin mån den originella latinska stilen, som ej blott »lyser, utan blixtrar» af snille och ordlekar. För öfrigt utgaf han tre latinska sändebref till Franska akademien, påfven Pius VII och kejsar Alexander af Ryssland, samlade under titel Orpheus sive panharmonion (1801), samt ett par tyska småskrifter: Die grösse des geistes (1803) och Reform der universitäten (1804). En synnerlig glädje bereddes T. under Gustaf Adolfs långa vistelse i Greifswald 1806, då flere af konungens omgifning besökte hans hus och visade honom mycken uppmärksamhet. Men följande året besattes staden af fransmännen, och äfven T. måste mottaga inqvartering. Derigenom fördystrades hans lynne, hans helsa led, och hans literära verksamhet afbröts. Efter en kort sjukdom afled han i Greifswald natten till d. 1 Okt. 1808 och begrofs på den närbelägna landtkyrkan Neuenkirchens kyrkogård. Hans grafvård renoverades 1889 på Sv. akademiens bekostnad. -- T:s son, Ivar Thord T., f. 1796, blef konrektor vid tyska skolan i Stockholm och afled 1835. Af dennes söner blef Gotthard T. (d. 1857) xylograf och Ivar T. (d. 1867) bryggare i Stockholm. T:s maka, Gustava Kossky, afled i Greifswald 1857. För att skaffa enkan och barnen något understöd förenade sig J. U. Silfverhielm, C. Carlander och E. G. Geijer om utgifvandet af T:s Samlade skrifter, af hvilka 3 delar af den sistnämnde offentliggjordes 1819--24 och den fjerde 1835. Denna upplaga är dock hvarken fullständig eller i andra afseenden tillfredsställande. Det vackra ändamålet vanns ej häller, alldenstund förläggaren, A. Wiborg, gjorde konkurs och den möjliga behållningen indrogs i densamma. P. Hanselli begynte 1873 en ny upplaga, som dock afbröts redan följande året. Den lefnadsteckning och karakteristik, som Geijer afsåg med sin afhandling »Thorild» (1820), utfördes först senare, med tillgång till T:s papper, på ett i hög grad omsorgsfullt och om stor pietet vittnande sätt af Atterbom (»Svenska siare och skalder», del. 4 och 5). -- Jfr Ljunggren: »Svenska vitterhetens häfder», del. 1 och 2 (1873--77), Nyblaeus: »Den filosofiska forskningen i Sverige», del 1., afdeln. 1 (1873), Lénström; »Thorilds ästhetiska åsigter» (1837), och Kl.Fåhraeus: »Thomas Thorild. En lefnadsteckning» (1888). -rn.