Tian-sjan

Tian-sjan (»himmelsberget»), det väldigaste bergsystemet i Asien n. om Himalaja och Kuen-lun med afseende på såväl längd och höjd som massan af snö och mängden af glacierer. Sträckande sig, med hufvudriktningen n.ö.--s.v., från 95° till 67° ö. lgd mellan 40° och 46° n. br., ligger det inom den del af Central-Asien, som saknar allt aflopp till hafvet, samt omgifves af stepper, öcknar, halft uttorkade sjöar och saltträsk och har endast i de yttre dalarna och på några högslätter en fåtalig, nomadisk befolkning; omkr. 25 gånger större än Schweiz' Alper, har T. endast 1/10 af dessas folkmängd. Bildande ett råmärke mellan nationer och raser (mongoler, kirgiser, dsungarer, tadsjiker), utgör en stor del af dess kamm äfven gräns mellan ryska och kinesiska rikena. -- T:s bergsystem var ända till 19:de årh:s midt ett af de minst kända områden på jorden, och det var endast genom jämförande studier af kinesiska skrifter, som Ritter, Humboldt och Rémusat kunde framkonstruera några allmänna drag af det hemlighetsfulla området. Men ryssarnas fortsatta framryckande på den sibiriska sidan af T. och de förbindelser de underhöllo med herskaren i Kasjgar, medan denne ännu var oberoende af Kina, hafva tillåtit en mängd resande, geologer eller naturforskare, att i alla riktningar genomkorsa berget. Alltifrån 1856, då Semjonov började forskningsarbetet, har detta fortsatts af Valichanov, Goljubev, Venjukov, Sjevertzov, Reinthal, Protzenko, Osten-Sacken, Kaulbars, Musjketov, Przevaljskij, Poljtaratzkij, Regel m. fl. I synnerhet Sjevertzovs forskningsresor hafva bragt till kännedom mycket af bergsystemets allmänna byggnad, dess flora och fauna. Sjevertzov var ock den, som gaf namnet T. den utsträckning, som nu allmänt tillerkännes detsamma. T. i egentlig mening, med frånräkning af de bergkammar och klippöar, som uppstiga i öcknen Gobi, börjar omkr. 200 km. ö. om staden Hami (Chamil) och når snart en höjd af 2--3 tusen m. Kochetipasset (K.-davan), som förenar Hami med Barkul, är 2,734 m. högt. I fortsättningen mot v. bibehåller kedjan sannolikt sin höjd, tills den ungefär vid 88° ö. lgd bildar ett djupt pass. genom hvilket vägen går från Urumtsi till Turfan och Pisjan. Denna del af T., som omgifves af ett smalt, grönt bälte, bildar liksom en grönskande udde, utskjutande i det forna central-asiatiska inhafvet (Kin. Han-hai). Vester om Urumtsibreschen får T:s hufvudkedja namnet Katunbergen, hvilka äro bland de minst kända partierna af T., men sannolikt bland de högsta (öfver 5,000 m.). De utgå mot n. v., norr om Ilidalen, och erhålla under fortsättningen namnen Iren-chabirgan, Boro-choro, Taljki (alla med en medelhöjd af 1,800--2,000 m.) samt förena sig slutligen med andra parallelkedjor till en platå, genomskuren af de vattendrag, som flyta ned genom »sjuflodslandets» (Semirjetjensks) stepper till sjön Balkasj eller omgifvande öcknar. Från nämnda platå utgår mot n. ö. Dsungariska Ala-tau, bildande med Iren-chabirgan en spetsig vinkel, som omsluter Tian-sjan-pe-lus slätter (förr sjöbäcken). Söder om Katunbergen bildar T. flere med evig snö betäckta parallelkedjor, mellan hvilka utbreda sig på 2,000 m. höjd tvänne stora bäcken, som fordom varit sjöar, men nu äro gräsrika prärier, nämligen de båda »stjernorna» Lilla och Stora Jyldys, båda vattnade af floder, som flyta ned till Bagratsj-kul l. Karasjar-sjön. Vattenskilnaden mellan denna sjö och Ilidalen utgöres af det höga Narat-tau, som löper i vestlig riktning och skäres af det 2,990 m. höga Narat-passet. Genom Ilis biflod Tekes skiljes denna kedja från Nansjan och Temirlyk, som n. om den stora alpsjön Issik-kul fortsättes af de båda, genom Ilis biflod Tjilik och Tjus tillflöde Kebin skilda parallelkedjorna Ala-tau (»brokiga bergen»): transiliska A. och Kungei-A., hvilka hafva en längd af 250 km. och toppar af mer än 3,600 m. höjd. Genom Buampasset, i hvilket Tju flyter fram vid sjöns vestra ände, skiljes Ala-tau från Alexanderkedjan, som med sin fortsättning Kara-tau löper ut i nordvestlig riktning i stepperna mellan Tju och Sir-Darja och utgör T:s utpost åt detta håll. -- Öster om Issik-kul ligger den väldiga bergjätten Khan-Tengri (»himladrotten»), hvars hjessä ännu ingen nått, men som anses uppstiga till 7,200 m. Man vet endast, att den har ofantliga glacierer. Den tillhör T:s södra kedja, hvilken s. om Stora Jyldys går i vestlig riktning under namnen Kokteke, Gesjik-hasji, Khalyk-tau och Muzart-tau; sistnämnda bergsträcka skäres af det af väldiga glacierer omgifna farliga Muzart-passet (»isryggen», 3,350 m.), som öppnar väg mellan Kuldsja och Aksu. Från Khan-Tengri, hvilket kan betraktas som hjertat i hela bergsystemet, utgrenar T. sig i flere parallelkedjor, så att hela bergmassan mellan Kasjgar och Issik-kul har en bredd af 350 km., med de yttre kedjorna högre än de centrala, mellan hvilka strömmar Sir-Darjas källflod Narin. Den södra kedjan, Kok-sjal, har en höjd af mer än 4,500 m., och flere toppar nå 5,000 m.; den tillhör ännu de minst kända trakterna i Asien. Mot sin vestra ände skäres kedjan af det tämligen lätt tillgängliga passet Turug-art (3,500 m.), som förmedlar förbindelsen mellan Kasjgar och trakterna kring Issik-kul, och i hvars närhet Stoliczka trodde sig hafva konstaterat tillvaron af vulkaner, något, som emellertid ej sedermera bekräftats. Vester om Turug-art gör bergskedjan en böjning mot n. v. (Jasyk-tau, Kogart-tau), korsar T:s centrala parallelkedjor och afstänger derigenom de mellan dessa befintliga vattnen samt föranleder bildandet af ett oräkneligt antal sjöar, hvilka nu till största delen äro tömda genom den öppning, som Narin gör. På denna sida är T:s bergsystem begränsadt genom Ferganas slätter; men i sydvestra vinkeln af det egentliga T. utgå flere bergpartier, som i södra Fergana fortsättas af Alai-tag, Pamir-platåns norra gräns. Hufvudkedjan n. om Narins högdal är en bland de högsta i T. (öfver 5,000 m.); den har fått namnet Terskei Ala-tau (»skuggans» A., i motsats mot Kungei A., »solens» A., på norra sidan om Issik-kul) och fortsättes mot s. v. under olika namn. Norr om Kokan framgå tvänne kedjor: Talas-tau (750--900 m. hög), som utgrenar sig från Alexanderkedjan, och den sydligare Tjotkal, som fortgår ända till Sir-Darja n. om Kodsjent, och som genom sin flora och fauna nästan fullständigt tillhör steppregionen. Talas-tau är tämligen högt ända till n. ö. om Tasjkent, men dess fortsättning Kara-tau (»svarta bergen»), den sista i stepperna försvinnande utgreningen af T., når endast i enstaka toppar 2,000 m. höjd: den sistnämnda har icke dess mindre en stor betydelse i Turkestans geografi såsom vattenskilnad mellan Sirs och Tjus bäcken och är af stor vigt genom sina lager af stenkol, jernmalm samt kopparoch blymalmer.