Tingstad, socken i Östergötlands län, Lösings härad. Areal 2,313 har. 571 innev. (1890). T. utgör ett konsistorielt pastorat, Linköpings stift, Norrköpings kontrakt.
1. Tingstadius, Johan Adam, biskop, orientalist, bibeltolkare, född i Lunda församling, Södermanland, d. 8 Juli 1748, väckte i Upsala redan som ung student uppmärksamhet för sina ovanliga insigter i hebreiska, begaf sig 1766 till Greifswald i sällskap med sina tvänne bröder samt blef der filos. magister 1768 och s. å. docent med disputationen De ortu et cognatione linguarum orientalium. Brist på medel tvang honom emellertid att återvända till Upsala, och der blef han 1773 docent i österländska språk, 1775 e. o. och 1777 ordinarie adjunkt, 1786 e. o. professor och ledamot af bibelkommissionen samt 1789 ordinarie professor. Hans föreläsningar voro talrikt besökta och hans ställning till ungdomen den bästa, något som i synnerhet visade sig under hans båda rektorat 1791 och 1800. Genom sina skrifter vände han sig visserligen till de lärde, men kanske ändå mer till de bildade af alla klasser. Han utgaf några akademiska afhandlingar, bl. a. Föreläsningar i hebreiska språket (1781) och Supplementorum ad lexica hebraica specimina (1803). Men hans namnkunnighet hos den stora allmänheten grundade sig på den följd af tolkningar ur Gamla test., som han i tämligen rask följd utgaf (enskildt, ej såsom medlem af bibelkommissionen): Salomos sedespråk (1783), Debora segersång (1785), Försök till öfversättningar af hebreiska skaldespråket (1786), Israels förlossning utur Egypten (1790), Psaltaren (1791, belönad af Sv. akad. med Lundbladska priset 1792; 3:dje uppl. 1813), Höga Visan (1792), Samling af de skaldestycken, hvilka i Gamla testamentets historiska böcker finnas strödda (1795), Job (1797; 2:dra uppl. 1807) och Propheten Osea (1798). »Uti hans poetiska öfversättningar», yttrar hans minnestecknare i Sv. akad., v. Brinkman, »beundra vi rikedomen af hans språk inom gränsen af det allmänt gällande bruket, hvilket han oftare förädlar genom upplifvande af fornspråkets ålderdomliga skönheter än genom nystämplade ordformer. Det fria versslag han härvid nyttjar utmärker sig ej genom ett bundet staftal, men genom ett urval af de mest välljudande ordställningar och genom ett lyckligt tonfall, hvars klang ofta öfverensstämmer med sångens enklare eller högtidligare innehåll.» Wallin deremot klandrar just de egenskaper, genom hvilka T. vann så många läsare och skördade så stort bifall af sin samtid, den moderna hållningen, försmåendet af »vårt gamla, häfdvunna, högtidliga bibelspråk». Hvad angår hans tolkningars filologiska värde, torde det ej vara så stort som samtiden föreställde sig, ehuru visserligen en ordagrann engelsk öfversättning af hans Psaltare utgafs i London. Af det ödmannska partiet vid universitetet ansågs T. »gå mindre varsamt och kritiskt till väga, i det att han bland flere förslagsmeningar var alltför mycket böjd att gifva företrädet åt den, som syntes honom poetiskt vackrast, ja stundom på egen hand antaga en sådan, som för originalet rent af var främmande, och som ur filologiska grunder svårligen kunde försvaras». Deraf skola inom bibelkommissionen, som utgjordes af T., S. Ödmann och ärkebiskop Lindblom, ofta slitningar hafva uppkommit, hvilka betydligt uppehöllo öfversättningens fortskridande. -- T:s yttre lefnadsbana blef, på grund af hans rykte som bibeltolk, alltmer framgångsrik. Han blef 1793 teol. doktor, kallades 1794 till en af de aderton i Svenska akademien (efter biskop Celsius), 1798 till ledamot af Vetenskapssocieteten i Upsala (hedersledamot 1804), 1805 till hedersledamot af Vitterhets, hist. och ant. akademien o. s. v. samt uppfördes å en mängd biskopsförslag, tills han 1803 utnämndes till biskop i Strengnäs. Han fortfor dock länge att deltaga i bibelkommissionens arbeten samt utgaf derjämte åtskilliga nya öfversättningar samt smärre filologiska skrifter: Propheten Esaias (1805), De tolf smärre skrifter af Gamla testamentets propheter (1813), Klagosånger af propheten Jeremia (1820), Strödda philologiska anmärkningar öfver svenska tolkningen af Matthei evangelium (1803), Strödda anmärkningar öfver tolkningen af några ställen i Nya testamentets heliga skrifter (1812), Strödda anmärkningar öfver hebreiska och arabiska dialekterna (1820) samt Philologiske anmärkningar öfver strödda ställen i Gamla testamentet (1824, hvars företal är dateradt på hans 76:te födelsedag. Dessutom skref han Tal om Österländska poesiens egenskaper (1786) samt inträdestal i de båda nämnda akademierna. T. afled i Strengnäs d. 10 Dec. 1827. - rn.
2. Tingstadius, Lars Kristian, läkare, den föregåendes broder, född i Lunda församling, Södermanland, d. 12 Juni 1750, började i Upsala sina medicinska studier, hvilka han fullföljde i Greifswald, samt aflade de båda medicinska examina i Lund 1774. S. å. kallades han till prosektor vid Theatrum anatomicum i Stockholm och promoverades 1775 till med. doktor. 1779 efterträdde han R. Martin som professor i anatomi och kirurgi i Stockholm samt var tillika läkare vid Medevi brunn till 1783, då han drabbades af en svår och långvarig sjukdom. Han fortfor dock att sköta sin professur till 1793, då han afgick från densamma, samt utöfvade derjämte ända till 1810 en särdeles vidsträckt praktik som läkare. T. afflyttade då till sin egendom Vik vid Nyköping, blef 1811 hedersledamot af Sundhetskollegium samt var för öfrigt medlem af åtskilliga samfund. Han afled å Vik d. 12 Maj 1832. -rn.