Tjurfäktning

Tjurfäktning (Sp. corrida de toros l. endast toros), menniskors strid med tjurar på en arena och till åskådares förlustelse. Sådana spel tillställdes redan under antiken, i synnerhet i Tessalien (vid en särskild fest, som kallades tavrokathapsia) och i Rom under kejsaretiden. Alltsedan medeltiden utgöra de i Spanien ett omhuldadt nationalnöje, och de hafva slutligen vunnit insteg äfven i södra Frankrike, Mejico och Syd-Amerika. Tjurarna uppfödas vilda i Andalusiens och Kastiliens skogar. Hvarje större stad i Spanien har sin åt tjurfäktningar egnade amfiteater (plaza de toros). Kring sjelfva cirkusplanen går en barrière med trängre öppningar här och der. Föreställningar gifvas en gång i hvarje vecka mellan påsk och alla helgons dag. Dagen förut införas tjurarna i staden i festligt tåg och inspärras i stallar invid cirkus. De merendels hyrde och yrkesmässige tjurfäktarna kallas toreros (om de kämpa till fots) och picadores (då de strida till häst). De förnämste kämparna, »matadorerna» l. espadas, hafva hvar och en sin aflönade cuadrilla (»qvadrilj») af tjurfäktare. Vid föreställningens början defilera först picadores, i gammalspansk riddaredrägt, med benskenor af jern, väpnade med lång pik (pica l. garrochon) och ridande på uttjenta hästkrakar, hvilkas ena öga är förbundet, samt uppställa sig midt på cirkus. Dernäst inkomma banderilleros, till fots, bärande i handen breda, röda sidenskynken; de draga sig undan i barrièrens öppningar. Vidare visa sig espadas, liksom banderilleros klädda i pittoreska, med tofsar och broderier prydda sidendrägter, hållande en stötvärja i högra handen och i den venstra en muleta (en kort staf med eldröd sidenfana); äfven de draga sig tillbaka. Tåget afslutas af mulåsnespannen, eskorterade af mozos de plaza (cirkusdrängarna), hvilkas uppgift är att rensa arenan från dödade djurs kroppar o. s. v. Vid en trumpetstöt uppslås flygeldörrarna till första stallet; tjuren störtar in på cirkus, helsas med glädjerop och viftningar, studsar, söker en utgång, men finner ingen och rusar på närmaste pikador. Denne mottager angreppet med piken och sårar tjuren lindrigt på bogen, och så fortgår leken, tills tjuren kullkastar en häst och stångar ihjel den. För att rädda pikadoren framkomma då de vige banderilleros, hvilka omsvärma tjuren och svänga sina skynken framför hans ögon, medan de turvis ropa högt för att afvända honom från hans senaste byte. Sedan han dödat flere hästar, draga pikadorerna sig tillbaka, och för att ytterligare stegra tjurens raseri taga banderilleros till sina banderillas, små, lätta, brokigt prydda, med jernhulling i änden försedda spjut, hvilka de fästa i djurets nacke. Har man att göra med en feg tjur, användas ihåliga banderillas, fyllda med exploderande »svärmare». Banderilleros måste alltsomoftast rädda sig genom hopp öfver barrièren. Äntligen går en espada mot djuret och svänger sin muleta; mot denna rusar tjuren med slufna ögon, och när han ränner under espadans arm, ger denne honom en nådestöt mellan hals och rygg, drager derpå om möjligt ut värjan och helsar dermed publiken, som gengäldar bedriften med frenetiska bravorop samt regn af blommor, cigarrer och konfekt, guld- och silfvermynt. Om deremot stöten ej är fullt korrekt, eller om den misslyckas, så att tjuren ränner kring arenan med värjan i halsen, blifver espadan uthvisslad och skymfad. Föreställningen fortgår vanligen med 6--10 tjurar efter hvarandra, och omkr. 20 minuter erfordras för att expediera hvar och en. -- Vid de portugisiska tjurfäktningarna dödas inga hästar och ej häller tjuren; denne har bollar på hornspetsarna och eggas endast medelst banderillas. -- I Spanien afskaffades tjurfäktningarna af Karl IV, men de återinfördes af hans efterträdare Josef Bonaparte, som derigenom ville förvärfva folkgunst. Denna barbariska förlustelse synes hota att få fast fot t. o. m. i Paris, sedan verldsutställningen 1889.