Topeka, hufvudstad i nord-amerikanska staten Kansas, till större delen på södra (högra) stranden af floden Kansas. 23,499 innev. (18b5). Atchison--Topeka--Santa Fé-jernvägsbolaget har der sina byråer och verkstäder, och staden står genom en bibana i förbindelse med Union Pacific-banan.
1. Topelius, Zakarias d. ä., runosamlare, föddes i Uleåborg d. 13 Nov. 1781, blef student i Åbo 1797 och egnade sig sedan 1799 i Upsala åt medicinska studier, hvilka sedermera fullföljdes i Stockholm, Lund och Köpenhamn, samt promoverades 1808 till kirurgie magister. Efter att hafva tjenstgjort såsom läkare vid skärgårdsflottan under kriget 1808--09 aflade han 1811 licentiatexamen i Upsala samt blef s. å. stadsläkare i Nykarleby och 1812 derjämte provinsialläkare i Nykarleby. 1813 promoverades han i Upsala till med. doktor. -- Under det han 1803, på uppdrag af Finska hushållningssällskapet, verkade i norra Österbotten för vaccinationens utbredande bland allmogen, lärde han känna allmogens seder, språk och religiösa föreställningar, och derigenom lades grunden för senare studier på detta område. Framförallt egnade han sig åt samlandet af folkdikter, »runor». Under resor i de österbottniska socknarna upptecknade han många folkdikter. Men ännu värdefullare skördar vunnos af karelska bönder, i synnerhet från archangelska guvernementet, hvilka såsom gårdfarihandlare kommo till österbottniska kusten. De voro alltid gerna sedda hos honom, blott de kunde sjunga runor. De sålunda under årens lopp samlade sångerna utgaf T. under titeln Suomen kansan vanhoja runoja ynnä myös nykyisempiä lauluja (Finska folkets gamla runor äfvensom nya sånger) i 5 häften (1822--31). Ett stort antal sånger om Väinämöinen, Ilmarinen och Lemminkäinen ingår jämte trollrunor och mytologiska qväden; tanken på en episk enhet i Kalevaladikterna tyckes dock varit honom främmande. Dessutom äro moderna visor af ganska underordnadt värde upptagna i samlingen. T. angaf särskildt Vuokkiniemi i ryska Karelen såsom de gamla runornas egentliga hemort, och denna anvisning blef vägledande för Lönnrot, som sedermera i de af T. såsom runofyndorter påpekade trakterna fann det hufvudsakliga materialet till Kalevala. Också erkänner Lönnrot i en uppsats (i »Finlands minnesvärda män», II) T. såsom sin föregångare och såsom vågbrytare på runosamlingens fält. T. afled i Nykarleby d. 23 Jan. 1831. M. G. S.
2. Topelius, Zakarias (Zachris), näst Runeberg Finlands mest frejdade diktare, den föregåendes son, föddes d. 14 Jan. 1818 å Kuddnäs gård, nära Nykarleby, Österbotten. De förhållanden, under hvilka han uppväxte, voro egnade att utveckla gossens poetiska anlag. I barndomshemmet ljödo från hans moders, Katarina Sofia Calamnius', läppar Franzéns milda sånger. Då han vid elfva års ålder sändes till skolan i Uleåborg, kom han att bo hos några slägtingar, som hade lånbibliotek. Der fick han läsa romaner efter behag, hvarigenom hans lifliga fantasi fick näring och hans stora berättaretalang erhöll sina första väckelser. Efter faderns död (1831) kom T. till Helsingfors, der han hade lyckan att en tid framåt få vistas i J. L. Runebergs hem, då medelpunkten och samlingsplatsen for en grupp af unga fosterlandsälskande män. Det personliga umgänget med Runeberg var för T. i hög grad väckelserikt. Runeberg var tillika hans lärare i ämneskrifning och förstod att genom snillrika anmärkningar uppodla hans stil. Det är ett bevis såväl på elevens sjelfständighet som på lärarens skicklighet, att T:s äldsta poem, som uppstodo just vid denna tid, icke blefvo efterbildningar af Runebergs, utan från första början inslogo en ny riktning. Denna omständighet gjorde, att Runeberg knöt stora förhoppningar vid T:s gryende skaldegåfva, och han yttrade sjelf till den unge nybörjaren: »Jag gläder mig öfver att du går din egen väg och ej är någon apa». Vid femton års ålder blef T. student (1833), promoverades till filos. magister 1840, tog filos licentiatexamen 1844 och promoverades till filos. doktor 1847, efter att hafva disputerat med en afhandling De modo matrimonia jungendl apud fennos quondam vigente (Om sättet för äktenskaps ingående hos fornfinnarna). Åren 1846--51 tjenstgjorde han som e. o. amanuens vid universitetsbiblioteket, och under samma tid var han lärare i historia, statistik och svensk språklära vid Helsingfors lyceum. 1852 utnämndes han till lektor i historia vid Vasa gymnasium, men tillträdde ej tjensten. 1854 utnämndes han, utan ansökning, af universitetets kansler till e. o. professor i Finlands historia. 1856 företog han en längre utrikes resa och publicerade i »Helsingfors tidningar» (1856--57) reseskisser från Tyskland och Frankrike under rubrik Söder om Östersjön. 1863, då historiska professuren delades i tvänne, förordnades T., likaledes utan ansökning, till förste ordinarie professor i finsk, rysk och nordisk historia, hvilken professur han 1876 utbytte mot den i allmän historia. 1875--78 var han universitetets rektor, och sistnämnda år tog han såsom emeritus afsked från sin professur. Han erhöll då statsråds titel.
Förrän universitetet öppnade sina portar för T., hade han en lång följd af år varit tidningsutgifvare. 1841--60 redigerade han »Helsingfors tidningar», der en stor del af T:s dikter och berättelser först såg dagen. Der började han 1842 binda den oförvissneliga krans af sköna sånger, åt hvilka han gaf namnet Ljungblommor, och hvilka sedermera utgåfvos häftesvis (1:sta h. 1845, 2:dra 1850, 3:dje 1854) samt utkommo samlade 1860 (8:de uppl. 1888; flere af dem öfvers. på tyska och engelska). »Ljungblommor» utgöra det hufvudsakliga af T:s ungdomsdiktning. Hvad han diktat under sin mannaålders dagar utkom 1870 i samlingen Nya blad (4:de uppl. 1883), och dikterna från hans ålderdom ingå i samlingen Ljung (1889). Genom dessa tre diktsamlingar, som innehålla de mest olika stämningar från ett rikt sångarelif, har T. förvärfvat sig namn såsom en af de mest framstående lyrikerna på svenskt tungomål. Till skilnad från Runebergs klassiskt enkla och rena diktning är T:s lyrik till sin innersta natur romantisk. Öfverallt i T:s diktning möter man romantikens symboliska uppfattning af naturen såsom en spegelbild af menniskoverlden. Han låter innehållet icke sällan uppgå i idel stämning, ja drifver stundom den »romantiska ironien» så långt, att läsaren stannar i ovisshet om diktens andemening. Äfven romantikens »långa längtan» har T. besjungit i flere dikter (t. ex. På Roines strand), och denna längtan tager sig icke sällan på rent romantiskt manér uttryck i en poetisk sträfvan hän mot »det oändligas strand». Det är i främsta rummet den franska romantiken och l synnerhet dess främste målsman, Victor Hugo, hvars inflytande spåras i T:s skaldskap. Romantiken ensam skulle icke förmått bära T:s diktning så långt, men det finnes äfven ett annat mäktigt källsprång i hans lyrik. Hans sångmö är fast rotad i fosterjorden, och fosterlandskärleken har gifvit upphof till flere af skaldens bäst lyckade och varmaste dikter (Studentvisa, Vasa-marsch, Islossningen i Uleå elf m. fl.). Finlands natur har han besjungit i härliga toner, och dess minnen dallra ofta i hans bröst, som då vidgas och af fullaste hjerta jublar eller sörjer. I detta afseende står han vid sidan af sin store mästare Runeberg, ehuru den fosterländska dikten hos honom ej når upp till Runebergs lugna storhet och kraftiga inspiration, utan ofta lider af retoriska öfverdrifter. En varm fosterlandskänsla är i hvarje händelse den tändande gnistan i T:s sång, som derigenom får ett högre och bestående värde. Näst efter de fosterländska stämningarna äro de religiösa öfvervägande hos T. Såsom medlem af psalmbokskomitéerna af 1868--69 och 1875--79 har han författat en mängd psalmer, hvilka ingå i den numera antagna nya svenska psalmboken för Finland. Men äfven sina verldsliga dikter ger T. icke sällan ett religiöst slutackord och låter oss veta, att sången har sitt egentliga fäste och sin rot i Gud. Med denna uppfattning hos T. blifva äfven de stora naturolyckorna medel i Guds hand, hvarmed han bestraffar folken för deras synder (Septembernatten 1867). Och stundom kläder skalden sig i den stridande kyrkans harnesk och predikar ett korståg mot vetenskapens framsteg och de nyaste uppfinningarna (Nebulosan, Aftonstjernan Fotspåret i klippan m. fl.). Konservativ i vanlig bemärkelse är T. dock ej. Han ställer sin lyra äfven i framåtskridandets tjenst och slår dess strängar för folkfriheten, för andens rätt och ljusets segrar (Svarta gardet, Herr Meyer m. fl.). T:s diktning i sin helhet utmärker sig genom en innerlig känslostämning, en ideal uppfattning af lifvet, en väckelse att ställa målet högt och en glödande maning för sanning och fosterbygd, allt detta uttryckt i en formrik versbyggnad och en smältande diktion, som göra den synnerligen egnad att omsättas i musik. Åtskilliga af T:s dikter hafva också på tonernas vingar flugit kring Norden.
De karakteristiska dragen i T:s lyriska diktning återfinnas äfven i hans berättelser. Äfven dessa hafva till allra största delen publicerats i »Helsingfors tidningar», som redan på 1840-talet innehöllo omkr. sjuttio smärre skisser med ett ungefär lika brokigt innehåll som i Blanches »Bilder ur verkligheten»: brottmålshistorier, skolpojkstreck, studentputs, reseäfventyr, spådoms- och spökhistorier, t. ex. Den gamle beckbrännaren, Lindanserskan och Den evige studenten (alla från 1844), Vattenmärket (1846), Toholampi (1850). Det mystiska, det romantiska och det historiska äro redan här inväfda i hvarandra på ett sätt, som är eget för T., och som gjorde läsningen af hans berättelser så spännande för publiken, att hvarje nytt nummer af »Helsingfors tidningar» afbidades med otålighet. 1850 utkom i nämnda tidning Hertiginnan af Finland (utg. i bokform s. å.), den »längsta inhemska novell, som dittills pröfvat finska tidningsläsares tålamod». Den tog publiken med storm. Framgången sporrade T. att slå ett nytt och ännu mer afgörande slag. Den 29 Okt. 1851 publicerade han i sin tidning första början till Fältskärns berättelser, dessa romantiska skildringar ur Finlands och Sveriges historia, som nu intaga ett af de främsta rummen i Nordens romantiska literatur. De fortgingo sedermera nummer för nummer till in på året 1866 och utgåfvos ej långt efter publicerandet i tidningen i bokform (fem »cykler» af dem utkommo, 1853--67, 8:de uppl. 1883; öfvers. på danska samt, delvis, på tyska och engelska). Den historiska novellen var en konstart, som lämpade sig synnerligen väl för T. Hans studier hade tidigt fört honom till historien och likaså hans arbeten, t. ex. texten till Finland framstäldt i teckningar (1845--52), som innehåller en mängd smärre historiska skildringar. För T:s rika fantasi var det en lätt sak att förflytta sig i det förgångna och »känna mensklighetens stora hjerta klappa i tidehvarfven». Härigenom blefvo dessa fortgående skildringar ur Sveriges och Finlands gemensamma historia lefvande och åskådliga, och de hafva varit af icke ringa betydelse för skaldens egen nation, emedan de hos henne hållit vaket medvetandet af att tillhöra ett folk, som kämpat för ljusets sak under Gustaf II Adolfs fana. Det kan dock ej nekas, att skaldens inspiration något afsvalnat under arbetets fortgång. De senare cyklerna stå ej fullt på samma höjd som de tidigare. Liksom hans lyra understundom gifvit uttryck åt ingifvelser ur ortodoxiens och konservatismens läger, så delar han äfven nyromantikens uppfattning af 18:de årh., mot hvars fritänkeri och förståndsbildning han lifligt opponerar sig i slutcyklerna af »Fältskärns berättelser». Vid sidan af och under fortgången af denna stora romancykel offentliggjorde T. i sin tidning äfven en mängd smärre noveller, dels med, dels utan historisk bakgrund. Dessa hafva sedermera jämte de tidigare nämnda skisserna utgifvits samlade under rubriken Vinterqvällar (2 »cykler», 1880--81; delvis öfvers. på danska och tyska). Samtliga dessa noveller äro af en mer eller mindre romantisk karakter. Det är sällsamma historier, psykologiska gåtor och fixa idéer, hvilka utgöra skildringens föremål. Hvarje tilldragelse är liksom förebådad af en komet och menniskornas öde fastkedjadt vid någon hemlighetsfull talisman. T:s flödande berättaretalang och fängslande stil förneka sig emellertid ej häller i dessa noveller. Ännu på sin ålderdom har han utgifvit en större historisk berättelse, Planeternas skyddslingar (1889; öfvers. på danska).
De romantiska dragen i T:s novellistik i förening med hans stora intresse för barnaverlden hafva gjort honom till en synnerligt lycklig sagoförfattare. Såsom sådan har han utvecklat ett mästerskap, som söker sin like i den svenska literaturen. Redan 1847--52 offentliggjorde han 4 häften Sagor. Sedermera författade han till barntidningen »Eos» och »Trollsländan» en mängd sagor, dikter och skådespel, hvilka ingå samlade i Läsning för barn (7 böcker 1865--91; många uppl.; delvis öfvers. på franska, tyska, engelska, norska och ryska). Stort inflytande har T. öfvat på Finlands och Sveriges ungdom genom dessa sagor och genom de båda läseböckerna Naturens bok (1856; 10:de uppl. 1887) och Boken om vårt land (1875; 6 uppl.), ehuru från pedagogiskt håll berättigade anmärkningar gjorts mot såväl språket som innehållet i dessa läseböcker. I sina sagor förstår T. att »med den varmaste sympati omfatta barnalifvet i alla dess former, han ger rik näring åt barnens fantasi, han utvecklar i sina sagor den rikaste skatt af munterhet och godt lynne, men vid allt detta går genom hans sagor och läseböcker en djup och mäktig underström af de högsta idéer, framställda under den enklaste form; och framförallt är det fosterlandet, för hvilket han får de ungas hjertan att klappa högre och varmare». Såsom exempel härpå må nämnas sagorna Björken och stjernan, Pikku Matti och Fästningen Hjelteborg.
T. har uppträdt äfven såsom dramatisk författare, ehuru mindre sjelfständigt och ursprungligt. Hans förnämsta skådespel, Efter femtio år (1851, 2:dra uppl. 1881; öfvers. till franska och engelska) och Regina von Emmeritz (1854; 3:dje uppl. 1881), äfvensom Brita Skrifvars (uppfördt 1868, otryckt) och texten till operan Kung Carls jagt (1852; musik af Pacius) äro egentligen dramatiseringar efter någon af hans noveller. Såsom rena tillfällighetsstycken måste åter betraktas Ett skärgårdsäfventyr (1858), Veteranens jul (1859) och Prinsessan af Cypern (1860), ett fullblodigt romantiskt skådespel, ett försök att införa Kalevalamytens gestalter på scenen. De sistnämnda jämte Titians första kärlek utkommo samlade under titeln Dramatiska dikter (1861). En ny samling med denna titel, afsedd att innehålla alla T:s skådespel, begynte utkomma 1881, men blef ofullbordad. T:s skådespel äro, äfven de, påverkade af romantiska förebilder. Det mest berömda och det, som längst bibehållit sig på scenen, »Regina von Emmeritz», betecknar T. sjelf som »ett ungdomsarbete under inflytande af Victor Hugos dramer, särskildt Hernani». Från denna förebild härröra såväl styckets prunkande patos som dess starka effektmedel. Ett äkta drag af T. är deremot den patriotiska hänförelse, som ger sig uttryck i skådespelet.
Äfven på andra områden än de nu nämnda har T. deltagit i sitt lands intellektuella och konstnärliga sträfvanden. Så blef han 1847 sekreterare i Finska konstföreningen, hvilken befattning han sedermera utbytte mot ordförandeskapet, som han bibehöll till 1878. Vidare var han 1864--89 ordförande i konstnärsgillets styrelse. På bägge dessa platser har han verkat mycket för den finska konstens utveckling. Som en hedersbelöning för sin skaldeverksamhet erhöll han 1873 Svenska akademiens Karl Johanspris och vid dess hundraårsfest, 1886, dess stora guldmedalj.
Efter sitt afskedstagande har T. lefvat på sitt vackra landställe Björkudden i Östersundom skärgård nära Helsingfors. Ett talande bevis på sina landsmäns tacksamhet erhöll han d. 14 Jan. 1888, då han fyllde 70 år. Hela landet hade medelst deputerade, adresser och telegram stämt möte i hufvudstaden, der en medborgerlig fest firades till skaldens ära. Uppgifter om T:s lif och diktning äro närmast att hemta från de festpublikationer, som utkommo vid detta tillfälle, nämligen »Zachris Topelius 14/1 1818--14/1 1888» och »Zacharias Topelius. Minne af festdagen den 14 Januari 1888». A. H.