Trä, den fasta hufvudmassan af träds (och buskars) stammar, grenar och rötter, hvilken omslutes af barken och sjelf omsluter märgen. I anatomiskt afseende är träet sammansatt af olikformade vedceller och kärlknippen. Hos löfträden finnas flere olika slag af kärl (spiralkärl, ringkärl o. s. v.), men hos barrträden endast ett slags porkärl (trakeider). Märgstrålar löpa radialt från märgen genom veden till mellanbarken och äro orsaken till att allt trä klyfves lättare i radial än i tangential riktning. Vedcellerna äro prosenkymceller, d. v. s. långsträckta och mot ändarna afsmalnande, hvarandra delvis täckande celler. Deras i början mjuka och tunna väggar förtjockas småningom och hårdna. Ur det mellan ved och bast befintliga kambium-lagret (bildningsväfven) bildar sig hos den tempererade zonens träd årligen om sommaren en s. k. årsring (safring), koncentrisk med de föregående och mestadels tydligt skönjbar. Årsringarna uppträda äfven i bark och grenar. På trädets mot norr vända sida äro årsringarna smalare. (Om masurbildning se Masur.) Hos monokotyledona trädväxter i tropikerna (palmer o. a.) sker stammens tillväxt endast i toppen; sådana stammars genomskärning visar således inga årsringar. Barrträ med smala årsringar är tätare och varaktigare än sådant med breda. Vedämnets specifika vigt är större än vattnets, men det oaktadt sjunka de flesta virkessorter icke, hvilket beror på att de innehålla luft. Torrt virkes (af inhemska trädslag) specifika vigt är i medeltal: t. ex. af syrén 0,93; oxel och ek 0,86; hagtorn och idegran 0,84; ask och äppleträ 0,75; rödbok 0,74; hvitbok och päronträ 0,72; alm 0,69; lönn 0,68; rönn 0,67: björk 0,64; hassel 0,63; lärkträ 0,62; en och hägg 0,61; hästkastanje 0,57; klibbal och sälg 0,53; tall 0,52; gråal och asp 0,49; silfvergran och hvitpil 0,48; gran 0,47; lind och svartpoppel 0,45; pyramidpoppel 0,42. Rått virke väger i medeltal 1/3 mera än torrt. Angående träets kemiska sammansättning må nämnas, att 100 delar trä (tänkt askfritt) beräknas innehålla 48--50 proc. kol, 43--44 proc. syre, 6,5 proc. väte och 0,5--1,5 proc. qväfve. -- Det inre, mogna vedlagret kallas kärnved; det närmast barken sittande, yngre lagret benämnes hvitved, splint l. ytved. Det senare är hos de flesta trädslag saftrikare än kärnveden. Hos många är kärnveden mörkare (t. ex. i ek, alm, ask, ebenholz, guajak-ved, tall, lärkträd, thuja m. fl.), och hos flere af dessa eger kärnveden större tyngd, hårdhet och varaktighet än splintveden, hvilket beror på större hartsrikedom eller af andra orsaker uppkommen täthet. Den varma zonen är rik på hårda träslag (de hårdaste, såsom ebenholz och jernek, sjunka genast i vatten). Inom den tempererade zonen är i allmänhet träet från nordligare trakter hårdare än det söderifrån. Träd, som växa på fria platser eller i skogskanten (i synnerhet den mot norr vända), hafva företrädesvis ett hårdt och starkt trä (jfr Tjur). -- De flytande ämnena i trädet, safterna, utgöras hufvudsakligen af vatten (30--60 proc.) jämte upplösta organiska ämnen (socker, gummi, ägghviteämnen, syror, salter m. m.). Virke, som i fuktigt tillstånd utsättes för luften, ruttnar eller multnar (genom luftens syre) och angripes lätt af vissa svampar, som äfven kunna förstöra friskt virke. Det plägar derför underkastas lufttorkning, hvarefter dock i bästa fall 10--15 proc. vatten äro qvar. För ytterligare torkning användas ofta för ändamålet konstruerade trätorkningsapparater. Till följd af vattnets afdunstning drager träet ihop sig; sker detta ojämnt eller för hastigt, spricker träet på längden eller »kastar sig». Särskildt utsatt för sprickning är rundt trä, som har mycken splint och för hastigt torkar, i det att den lösare splinten hopdrager sig fortast och spränges af innanför varande vedlager, som ännu icke hunnit sammandraga sig. I vatten eller fuktig luft sväller det sammantorkade träet åter och tilltager högst betydligt i vigt. På grund af sin kådhalt upptager barrträ i allmänhet mindre fuktighet än löfträ. Trä, som fälles om vintern och sålunda torkar långsammare, spricker ej så lätt. Ett för skeppsbyggeriet, möbeltillverkningen och tunnbinderiet vigtigt förfaringssätt är träets basning (ångkokning) i »bastrumma», hvarigenom detsamma väl blifver mörkare, men låter sig, så länge det ännu är våtvarmt, böja i alla riktningar och, sedan det torkat, bibehåller den gifna formen. För öfrigt låter färskt fäldt trä lätt böja sig och bibehåller formen, om det genom yttre kraft hålles krökt, tills det torkat. En annan formförändring kan ske genom träets pressning; eljest är det endast klyfbart. Nästan allt trä bibehåller sig väl, om det är riktigt torrt, så ock om det står fullständigt nedsänkt under (rent) vatten, emedan luftens tillträde då förhindras. Mot tillträde af fukt utifrån skyddas trä genom bestrykning med oljefärg, fernissa eller tjära, genom kolning på ytan, inpackning i näfver eller lera o. s. v. Medelst impregnering med metallsalter (kopparvitriol till telegrafstolpar, zinkklorid m. m.) eller kreosot (till jernvägssyllar) o. dyl. förebygges på ett kraftigare sätt att träet snart ruttnar eller blir maskstunget. Till skydd mot förbränning genom eld öfverdrages träet (t. ex. å teaterdekorationer) med s. k. vattenglas (kiselsyradt kali eller natron) med inblandade färgämnen och benaska l. dyl. I fria luften begagnas hällre en anstrykning med en alun- och jernvitriollösning. Genom betsning och polering kan man på mångahanda sätt ändra och förfina utseendet hos träytor.
Om träet såsom bränsle må anmärkas, att lätta träslag genom sin porösa beskaffenhet gynna en snabb utveckling af de brännbara gaser, i hvilka en del af vedämnet förvandlar sig vid upphettningen, samt främja luftens tillträde till det glödande kolet, så att värmeeffekten blir hastig, men kortvarig. Densamma beror väsentligen på bildandet af en hög låga, och det uppkomna kolet har ringa värde. Motsatt är förhållandet med tunga träslag; de brinna med ringa låga och efterlemna mycket kol, som långsamt förbrinner, afgifvande en större och varaktigare värmemängd. Redan i forna tider förstod man att genom kolning (se d. o.) vinna ett brännämne, som efterlemnar endast obetydligt aska. Genom torr destillation af hartsrik ved erhålles tjära, och ur tjäran kunna sådana ämnen som träsprit, kreosot, beck m. m. framställas. Af växande barrträd fås harts och terpentin. -- Konstgjordt trä är vanligen en massa, som framställes af finpulveriserad sågspån och något passande bindemedel, genom pressning i formar, torkning och färgning (bois durci, se d. o.). En nyare, af tysken B. Harrass uppfunnen, metod är att på kemisk-mekanisk väg sönderdela träet mycket fint i cellulosa (cellämne), tillsätta bestämda proportioner af de klibbiga ämnen (fett, gummi, socker, ägghvita), hvilka förena fibrerna i det naturliga träet, och genom betsning gifva det hela utseendet af det ena eller andra träslaget. Sådant material låter sig äfven behandlas med verktyg, poleras, förgyllas o. s. v.
Träet bearbetas i sågverk samt af timmermannen och snickaren m. fl. handtverkare. Träförädlingen underlättas numera af maskinsågar, hyfvel-, fräsoch svarfmaskiner, borr- och stämmaskiner, fanérsågar, fanérhyfvelmaskiner o. s. v. -- Bland i Sverige växande trädslag är det hufvudsakligen följande, som lemna material: bland löfträden ek (det värderikaste; varaktigt genom garfsyrehalten), bok, björk, lönn, alm, ask, al, asp, lind, oxel, hvit- l. afvenbok, hästkastanje, päron- och körsbärsträd, apel, m. fl.; bland barrträd fura (tall), gran, lärkträd (förträffligt till byggnadsvirke) och en. Af särskild vigt för skeppsbyggeriet äro ek, tall, gran, tekträ och (massiv) mahogni. Om träets bearbetning till »trämassa» se d. o. och Papper. Jfr äfven Färgträ.
Trävaror utgöras af trä, hvilket såsom arbetsmaterial för vissa ändamål erhållit en förberedande behandling genom sågning o. s. v. (I trängre bemärkelse förstår man med trävaror vissa alster af handslöjd i trä; dit hör en mängd husgerådssaker, leksaker och galanterivaror.) Trävarurörelsen är en bland handelns vigtigare grenar och gifver bröd åt ett stort antal menniskor. Inom densamma användas exempelvis i Norrland, ett af jordens förnämsta skogsdistrikt, hufvudsakligen följande förfaringssätt. Å det till afverkning bestämda skogsskiftet märkes medelst ett grundt snitt hvarje träd, som skall fällas. Skiftet indelas i körskiften, hvars entreprenörer åtaga sig sitt skiftes afverkning och virkets framkörning till vattendrag. De fullmåliga träden räknas, och deras diameter vid brösthöjd antecknas. Trädens fällning sker bäst om vintern, då snön och isen så väsentligt underlätta forslingen samt arbets- och dragkraft kan erhållas billigare, emedan jordarbetet hvilar. Trädet fälles med yxa eller såg tätt öfver roten. Efter fällningen afhuggas grenarna jämte toppen, och timret afbarkas på stället (afbarkning är nu lagligen påbjuden, visserligen endast för furu, emedan man funnit att vid flottning barkens garfsyra förstör fiskynglet i elfvarna). Hvarje stock stämplas i storänden med egarens »krönyx»-märke. Skall timret ej användas såsom rundtimmer för att sedan sågas, uppskrädas (fyrhuggas) vanligen stammarna till bjelkar eller spärrar. Samtidigt med dessa arbeten försiggår timmerdrifningen (körningen till flottleden), i det att timret medelst kedjor fastgöres på stöttingar (kälkar) eller s. k. bogslädar, ofta i ofantliga lass, och det bär af i svindlande fart utför berg och backar, på provisoriska vägar -- stundom ett lifsfärligt arbete för körsvennen och hästen. Det vid eller på flottleden lagda virket »tummas» l. mätes (se Tumning). För virkets transport (sommartiden) utför eländiga bergssluttningar har man flerestädes anlagt stuprännor af trä, i hvilka stockarna få löpa med storänden främst och nedstörta i elfven. Vid landtransport af virke uppgår hvarje mils forlön till minst 10 proc. af inköpspriset, ja kan stiga ända till 50 proc. deraf. Betydligt billigare är vattentransporten, som, när den sker i sammanbundna flottar, är 20--40 gånger billigare än forsling till lands. »Flyttet» (flottningen till sågverken eller lastageplatserna) börjar i islossningen. Flottleden är ett system af bäckar, upprensade mindre vattendrag, timmerrännor (öfver fast mark eller förbi forsar, som lägga hinder i vägen), sjöar, dammbyggnader samt elfven (»ån») med sina »sel» (spakvattnet mellan forsarna) och »edor» (strandinskärningar, hvarest vattnet har hvirfvelrörelse). I strida vattendrag få timmerstockarna hvar för sig följa strömmen, men måste, då de fastna i en eda, mellan stenar eller dyl., åter stötas ut på djupare vatten. På en i forsen fastnad stock upptornar sig ej sällan en bråte af ända till 50,000 timmer, hvars lösgörande är ett lifsfarligt arbete. Stockarna stanna slutligen i s. k. »länsor» (af stockar formade hamnar, som äro öppna uppåt elfven, men tillstängda nedåt), i hvilka de åtskiljas efter sina märken och för vidare transport hopläggas i flottar. Arbetarna äro indelade i lag; dessa stå under förmän, dessa i sin ordning under flottchefer, hvilka (liksom ock dammvaktarna) sortera under direktören för den af sågverksegare sammansatta flottningsföreningen. -- När virket har mindre stridt vatten att passera, byggas flottar, sammanbundna med vidjor eller trossar. I strömdrag behöfva sådana flottar endast styras med väldiga åror, men i sjöar fortskaffas de genom varpning (medelst ett utkastadt ankare), bogsering, stakning o. s. v. Timmer- och brädflottar, som skola gå utför vattenfall, sammansättas så, att flotten får en viss böjlighet. -- Om byggnadsvirke se Timmer. Om virkes förarbetning i ramsågar vid sågverken se Sågning, sp. 1,197. Af sågblock (nedre delen af trädstammar) sågas plank (5--15 cm. tjocka, 15--30 cm. breda), bräder (5--1 cm. tjocka, 15--22 cm. breda), spikreglar (7,5 cm. tjocka, 7,5--10 cm. breda), läkter (4--5 cm. tjocka, 5--6 cm. breda) samt, om plankorna sönderskäras finare, staketspjälor och nåtlister. Plankor under 7,6 cm. tjocklek kallas »battens» med 18 cm. bredd, »deals» [dils] med 23 cm. bredd och »planks» med 28 cm. bredd. Fanér utgöres af myckt tunna (högst 3 mm. tjocka) afskärningar af hårda, dyrbarare träslag. Bräder och plank förekomma i handeln i sorterna prima (bästa helrena, d. v. s. qvistfria och sprickfria, fullkantiga och fyrsågade), sekunda (goda helrena), mixed (goda helrena jämte en och annan af bästa sort), tertia (bästa halfrena, utan längre sprickor), qvarta (halfrena) och qvinta (utskott). Fullkantigt kallas virket, när kanterna bilda raka linier, uppkomna genom sidoytornas skärningar; vankantigt, när stammens ursprungliga yta på flere ställen afbryter de raka linierna. Allt gröfre virke uppmätes och betalas efter kubikmeter, sågadt virke äfven efter längdmeter eller tolft. Då det gäller mindre stycken, är klufvet virke bättre än sågadt, ty det klufna får fibrerna oskadade samt är mindre utsatt för svällning och kastning. Af klufvet virke tagas tunnstäfver (mest af ek) och laggvirke, spån (till olika ändamål), tändstickor m. m. Slöjdträ (för snickare, svarfvare, vagnmakare, till maskindelar m. m.) tages i allmänhet af ek, bok, björk, ask, lönn, asp m. fl. löfträd.
Trävarorna bilda visserligen icke för verldshandeln ett omsättningsföremål af allra första rang (sådant som hvete, socker eller jern), men för skeppsfarten utgöra de afgjordt en första-rangs-artikel. Årliga totalomsättningen har beräknats till 28 millioner kbm., med ett värde af 600 mill. kr. Af denna varumängd exporteras 2/3 sjöledes, och transportarbetet tager i anspråk 500,000 registerton ångfartyg samt 2,200,000 registerton segelfartyg. Främst bland trävaruexporterande land står Sverige, tack vare förnämligast de rika skogstillgångarna i Norrland (furu och gran). Det är egentligen sedan 1850-talets början, som Sveriges träutförsel utvecklat sig så öfvermåttan starkt. 1889 omfattade den nära 5,7 mill. kbm. (= 1/5 af jordens totalomsättning). Bland öfriga exportland för trävaror kommer Dominion of Canada närmast, med något öfver 5 mill. kbm., dernäst Österrike-Ungern, med omkr. 3 1/2 mill., Nord-Amerikas Förenta stater, med öfver 3 mill., Ryssland, med närmare 3 mill., Finland, med 2 mill. (hvaraf 1/2 utgöres af ved), och Norge, med nära 2 mill. kbm. (deraf en relativt stor del hyflade varor). Det land, som importerar mest af totalutförseln, är England (ungefär 8 1/2 mill. kbm.); betydande qvantiteter införas äfven till Tyskland (öfver 5 1/2 mill.), Frankrike (3 mill.), Förenta staterna (öfver 2 mill.) samt till Italien, Holland, Belgien, Danmark, Australien och Argentina. Kinas stora träförbrukning fylles hufvudsakligen från dess egna skogar. De mäktiga skogssträckorna i Sibirien ligga stängda för verldshandeln. -- Holland var förr i tiden verldens vigtigaste trälastmarknad, i det att holländarna på sina fartyg hemtade trä från de nordiska landens (i synnerhet Norges) skogar, sågade detsamma med tillhjelp af vindsågar och utskeppade det. -- Ek utskeppas till stor myckenhet från Ryssland, Polen och Österrike. Valnöt tages hufvudsakligen från Italien och södra Tyskland. Från Indien komma bl. a. tekträ (40,000 kbm. årligen), ebenholz och sandelträ, från Australien flere välluktande träslag i lifliga färger, från Nord-Amerika en stor mängd ek-arter, svart valnöt, hickory-trä m. m., från Vest-Indien utmärkt mahogni, jacaranda, guajak-trä, blåträ, (oäkta) cederträ (till cigarrlådor och blyertspennor) samt det snarliknande sockerkistträet, från Jamaika äfven jernträ, från Brasilien mahogni, jacaranda och fernbock, från Medelhafslanden olivträ, från Algeriet buxbom m. m. Bland stapelplatser för exporten må nämnas endast Sundsvall (från hvars tulldistrikt 1/5 af Sveriges träexport utgår), Hernösand, Söderhamn, Gefle, Hudiksvall och Göteborg, Fredriksstad, Drammen, Kotka, Björneborg, Riga, Kronstadt, Danzig, Memel, Trieste, Chicago, New York, Quebec, Montreal och Haiti. -- Sverige utförde 1889 oarbetade (sågade eller tillhuggna) trävaror till ett värde af 116,740,606 kr. och arbetade sådana till ett belopp af 18,347,987 kr. S. å. infördes till Sverige oarbetade trävaror för 1,947,329 kr. och arbetade sådana för 1,922,149 kr. Exportens tyngdpunkt ligger i plankor och bräder. I 1889 års utförsel af oarbetade trävaror ingingo plankor och battens för öfver 65 mill. kr., bräder för öfver 25 mill. kr.; dernäst kommo bjelkar och sparrar (nära 5,9 mill. kr), timmer, master och bogspröt (5,2 mill. kr,), grufstolpar l. pitprops (nära 5 mill. kr.), bräd- och plankstump (2,26 mill. kr.), stäfver, lagg- och bottenträ (1,4 mill. kr.), ved (903,000 kr.), lister, läkter och ribbor (335,000 kr.), jernvägssyllar l. sleepers (127,000 kr.) o. s. v. Bland exporten s. å. af arbetade trävaror märkas trämassa för 7,300,000 kr., tändstickor för 6,830,000, byggnadsmaterial (2,320,000 kr.) och slöjdvaror (1,150,000). I s. års import af oarbetadt trä utgjordes de väsentligaste beloppen af ved (för 721,000 kr.) och stäfver o. dyl. (496,000 kr.), medan högsta posten i de införda arbetade trävarorna bestod af obetsade snickare- och stolmakarearbeten af furu eller gran (för 873,000 kr.). Mekaniska snickerifabriker funnos 1889 i Sverige till ett antal af 81 (deraf 49 i städer och 32 på landet) med 3,668 arbetare samt ett tillverkningsvärde af 9,341,954 kr. S. å. funnos i riket 2,262 snickaremästare (med 2,732 arbetare). -- Träets oumbärlighet för åtskilliga ändamål är något stadd i aftagande. Såsom bränsle är det delvis ersatt af stenkol, torf m. m., såsom byggnadsmaterial delvis af jernet: inom skeppsbyggeriet, vid brobyggnader, vid husbyggnader, der ofta såväl takkonstruktioner och bärbjelkar som pelare, trappor, fönster- och dörrkarmar, verandor, staket etc. ofta göras af jern.