Trädgård, ett väl inhägnadt jordstycke, på hvilket växter, som tjena menniskan till nytta eller nöje, odlas, förökas och förädlas, dock med undantag af sädesslagen. Trädgårdsskötseln har blifvit kallad »åkerbrukets blomma». Den uppdrager på ett helt ringa utrymme en mängd olika växtarter, till stor del acklimatiserade främlingar från skilda zoner; den egnar särskild ans åt hvarje växtexemplar, ersätter väsentligen plogen med handredskap (spade, hacka, kratta), och nedlägger möda på utrotande af ogräs samt på tillbörlig vattning. Till trädgårdsanläggning väljes gerna, för dräneringens underlättande, en sakta sluttande mark. Men för att solstrålarna, må kunna rätt komma växterna till godo, må terrängen ej slutta åt annat väderstreck än söder (sydöst, sydvest), hvarjämte den bör vara öppen mot öster och vester samt af naturen skyddad mot de kalla nordliga vindarna. Der detta senare ej är fallet, åstadkommes skyddet genom barrträdsplantering på tillräckligt afstånd eller genom skyddsmurar, plank och häckar. Till häckar lämpa sig i nordligare klimat hagtorn, gran, lind, ontariopoppel, af venbok, alm, lönn, hassel och korgpil. Olägenheter hos häckar äro att de suga ut jorden, skräpa ned omgifningen samt lemna ett alltför godt tillhåll åt bärätande foglar. Jordmånen i trädgården bör vara bearbetad till betydligt djup, ren, lucker, fullständigt fri från grundvatten och starkt uppgödslad. Bäst är svartmylla eller sandblandad lerjord; eljest bättrar man på genom lämplig jordblandning. En lätt jord låter förbättra sig med mindre svårighet än en tung lerjord. Sorgfälligt anlagda grusgångar mellan qvarteren höra till en ordentligt inrättad trädgård. Vatten borde i alla delar af densamma finnas lätt tillgängligt. Bäst är regnvatten, i anseende till renhet och halt af mekaniskt inblandad luft, dernäst insjö-, flod-, å- och damm-vatten. Deremot är kall- och brunnsvatten olämpligt genom sin kalkhalt, och det salta hafsvattnet är skadligt för de flesta växter. Gödningsämnen, som visat sig bäst motsvara trädgårdens behof, äro kompost och brunnen gödsel. På ett soligt ställe beredes plats för drifbänkar med godt skydd mot norr. Om trädgården omgärdas med murar eller plank, lemnas tillfälle att invid dessa, der solvärmen drifver, anlägga rabatter för ömtåliga plantor och spalierer för finare fruktträd. -- Olika slag af trädgårdar anläggas för nyttan, för skönhetsbehof eller för vetenskapliga ändamål. Till det förstnämnda slaget höra köksträdgården, fruktträdgården, handelsträdgården, trädskolan, försöksträdgården och skolträdgården. Köksträdgården företer alltför ofta ett otrefligt omhvartannat af matväxter, blommor, bärbuskar och fruktträd, till föga fromma för de olika slagens rätta skötsel. Trädens skugga skadar nämligen matväxterna, och den rikliga vattning, som de senare kräfva, kan blifva allt annat än gagnelig för fruktträden. Derjämte förstör gräfningen trädrötterna och drifver dem från närheten af jordytan, hvarest de böra få utbreda sig. (»Hvarje slag för sig», denna grundsats vore nog bäst att följa vid trädgårdsanläggningar, men den kan svårligen genomföras der utrymmet är knappt tillmätt.) Hvart sjette år företages djupgräfning i cirkulation landen emellan, hälst om hösten, i hvilket fall den verkar som half gödning. Jorden uppluckras, rensas omsorgsullt från ogräs och vattnas i enlighet med de olika växternas behof. Anlagd på plan mark och till formen vanligen rektangulär, indelas köksträdgården i regelmässiga rutor, med vinkelrätt korsande gångar emellan. Ändamålsenligt är att inrätta åtminstone fyra skilda afdelningar: den första för starkt tärande växter, hvilka fordra fet, nygödslad jord (kål-växter, spenat, sallat, selleri, pepparrot), den andra för de medelmåttigt tärande, som fordra fet jord, men ej tåla vid nygödslad (de flesta rotväxter, lökväxter m. fl.), den tredje för svagt tärande, hvilka trifvas bäst i mindre fet, något sandblandad jord (ärter, bönor, potates), och den fjerde för drifbänkar samt frö- och plantuppdragning (jfr Drifbänkar). Och dervid bör vexelbruk tillämpas, så att t. ex. kål-qvarteret upptager andra året rotväxter, tredje året skidväxter. (Dock kunna ärtskockor, sparris m. m. odlas åratal igenom på samma säng.) Följande slag af odlade mat- eller kryddväxter äro de vanligaste i vårt klimat: blomkål, grönkål, blåkål, brysselkål, savojkål, sockertoppskål, hvitkål, rödkål; kålrot, rofva, potates, jordärtskocka, morot, palsternacka, selleri, pepparrot, rättika, rädisa, rödbeta, sockerrötter (Sium), scorzonerrötter, hafrerötter (Tragopogon) hvitlök, rödlök, schalottenlök, purjolök, gräslök; turkiska bönor (krypböna, störböna), välska bönor (bondbönor); sallat, spenat, rabarber, krasse, dill, persilja, mejram, senap; olika slags gurkor (på särskildt anlagda lister), sparris, kron-ärtskocka, jordgubbar. Mera sällan förekomma timjan, fenkol, anis och champignoner. Bland fruktträd kunna utan olägenhet trädgårdssmultron planteras, ty de tåla skugga. -- Fruktträdgårdens mark kan vara gräsbetäckt, hvilket skyddar den för uttorkning, men kring träden måste grästorfven borttagas till en vid s. k. kupa, höjd öfver marken. På kontinenten äro fruktträd ofta planterade på åkerfälten, med säd eller andra växter sådda omkring. I Tyskland ser man utmed landsvägarna milslånga alléer af fruktträd, som ej der antastas af okynnet. Det lönar sig väl att plantera härdiga sorter på sluttande jernvägs-nedskärningar, så ock på backsluttningar, ty der finnes olika jordmån att välja för olika trädsorter, jorden uppvärmes der mera af solen, och träden skugga icke hvarandra så mycket som på jämn mark. En mera tung, mergelhaltig, men ej bottensur eller torfblandad jordmån, med en älf, som är rik på mineralämnen (i synnerhet fosforsyra), är lämplig för fruktträden. Dessa trifvas icke, om de stå för tätt (för äppleträd beräknas ett inbördes afstånd af 4--5 m., för plommon- och körsbärsträd 2--3 m.). På den högsta och torraste delen planteras körsbärsträd, på den bättre, djupare jorden päron-, plommon- och äppleträd. Spalierträden uppdragas vid väggar, murar och plank. I nordliga land gå lågstammiga fruktträd bäst, ty de lida ej så mycket af kölden som de högstammiga. Af vigt för trädens ans är beskärningen, d. v. s. borttagandet af öfverflödiga, hvarandra berörande och qväfvande qvistar, hvarigenom kronans naturliga form utbildas vackrare och fullständigare eller trädet ombildas till en annan form. Äpple- och päronträd uppdragas genom sådan beskärning i flere slags konstmässiga former: kronform, med åt alla håll utbredda grenar i stammens topp; pyramidform; spalierform, då grenarna utbreda sig i ett enda, vertikalt plan (solfjäderform m. fl.); kordongform, med endast en eller några grenar, som gå rätlinigt åt ett håll; kandelaber-, vasform o. s. v. Konsten att dana träden i sådana former är högt uppdrifven i mellersta och södra Europa, i synnerhet i Frankrike. Dvärgträd, förädlade på svagväxande grundstam (qvitten, doucin), gifva tidig och fin frukt; de lämpa sig väl för hårda klimat. Stor omsorg erfordrar omplanteringen af ungträd. Trädgårdsmästaren låter vidare sig angeläget vara att utrota insektlarver, gnagare och andra djur, som skada träden. Till skydd bestryker han barken om hösten med kalkmjölk, omgifver trädet med ringar af tjäradt papper samt rensar barken från mossa och lafvar. I omnejden uppsättas hålkar åt insektätande foglar (stare, rödstjert, flugsnappare o. dyl.). Jfr vidare Drifning, Förädling, Okulering och Ympning. -- Handelsträdgården har till uppgift att massvis framställa prydnadsväxter för blomsterhandeln (till buketter och kransar, krukväxter för boningsrum o. s. v.) samt att uppdraga frön för köks- och blomsterträdgårdar. Mången tropisk praktväxt har af handelsträdgårdsmästaren acklimatiserats och fått fast plats i marknaden. -- I trädskolan uppdragas frukt- och parkträd, bäroch prydnadsbuskar. Uppdragningen innefattar fortplantning, förökning och omskolning. Med förökning menas det konstlade sättet att mångfaldiga växterna, hvilket försiggår genom sticklingar (se Sättqvist), knopplökar, rot- och stambitar, afläggare (se d. o.), delning af moderexemplaren, okulering och ympning. Omskolningen innebär plantornas förflyttning från frösängarna för att fortväxa å ett större utrymme, tills de utflyttas på sin ständiga plats. Trädskolan är merendels indelad i rektangelformiga qvarter. -- Af annan art är försöks- (åkerbruks-) trädgården, i hvilken nya foderväxter, sädesslag m. m. pröfvas, odlingsförsök göras med jordblandningar, jordbearbetning, gödselberedningar o. s. v., hvarjämte frön för kern af åtskilliga nyttiga växtslag, som ej der mogna (t. ex. morötter, rofvor), uppdragas. Med försöksträdgården förenas gerna köksträdgård och trädskola samt en det hela omslutande parkanläggning. -- Skolträdgårdar anläggas numera vid nästan hvarje folkskola på landsbygden, för att tjena till undervisning i trädgårdsskötsel och växtkännedom. Der inrymmes en begränsad samling af de vigtigaste närings- och giftväxterna samt växter af särskildt intresse för den botaniska primärundervisningen. I skolträdgården må finnas en köksväxtafdelning (med ett litet område förbehållet för fröodling), en trädskola och en »skolpark» med sten- och kärnfruktträd af härdiga sorter, bärbuskar, prydnadsbuskar, fleråriga blomsterväxter m. m. Barnen öfvas i trädgårdsarbeten och få hvarje år träd och buskar att sjelfva plantera vid sina hem. Om »barnträdgårdar» se d. o.
För skönhetsändamål anläggas blomsterträdgårdar, parker (lustträdgårdar) och vinterträdgårdar. Blomsterträdgården sluter sig till boningshuset; den bör lemna spelrum för glädjen åt färger, former och doft samt gerna upptaga blidare klimats mera yppiga växtformer. Beqväma, med tillvältadt grus eller mosand betäckta gångar, som i fria krökningar leda till trädgårdens vackraste partier, sorgfälligt skötta gräsplaner, ett måttligt antal sorter af perenna växter, som utmärka sig genom färg, form, vällukt och rik blomning, med konstnärlig smak (och ej till öfverlastning) anordnade i grupper eller på rabatter, i korgar o. s. v., bersåer af slingerväxter, syrén- och schersminhäckar, rikligt med rosenbuskar, till omvexling här och der en mindre trädgrupp, ett vackert »solitärträd» (t. ex. ett sällsynt och egendomligt barrträd), en enstaka praktväxt, springbrunnar o. s. v., sådana äro hufvuddragen af en väl anlagd blomsterträdgård. På gräsplanerna kunna högstammiga fruktträd tjena som utsökta prydnader, både under blomnings- och frukttiden. Slinger- och klängväxter användas på många sätt för att öfverkläda och pryda. Flitigt tillgodogöras de synnerligen dekorativa egenskaperna hos s. k. »brokbladiga» växter, af hvilka finnas många slag: hvitbrokiga, gulbrokiga, grågröna, silfverskiftande, röda i många skiftningar, blå, bruna eller brunsvarta med sammetsglans o. s. v. Trädgården inrättas så, att man har blommor både tidigt om våren (snödroppar, crocus, hyacint, tulpan) och sent på hösten (dahlior, astrar o. s. v.). -- Om parker se Trädgårdskonsten. -- Vinterträdgård kallas ett för växtodling om vintern inrättadt större rum, vanligen ett glashus, i hvilket växterna äro smakfullt uppställda. Större vinterträdgårdar, med växterna utplanterade i fri jord och naturligt grupperade, framställa ofta en bild från någon varmare trakt af jorden eller en park med branta vägar, klippor, vattenfall, löfsalar med säten o. s. v. Der odlas t. ex. ständigt grönskande träd och skönblommiga buskar från varma tempererade zonen (barrträd, akacior, azalea, rhododendron, erica, kamellior, myrtnar), och gerna håller man den konstgjorda värmen vid så pass högt gradtal, att äfven palmer trifvas der. Taken uppbäras af smakfulla jernpelare, beklädda med klängväxter, och för bottenvärmens åstadkommande äro rörledningar nedlagda i jorden. De flesta europeiska storstäder hafva numera offentliga vinterträdgårdar (äldst är den i Paris); ofta äro de förenade med restaurant, t. ex. Palmengarten i Frankfurt a. M., Flora i Köln. I Sverige finnes åtminstone en ståtlig vinterträdgård, näml. Göteborgs Trädgårdsförenings växthus. Anspråkslösare, men dock lärorikt anordnad, är Svenska trädgårdsföreningens växthus vid Rosendal å k. Djurgården (Stockholm). I samma mån, som den elektriska belysningen numera undantränger den för växterna skadliga lysgasen, randas en bättre tid för dylika anläggningar. Smärre vinterträdgårdar utgöra ej sällan beståndsdelar af förnämliga privathus.
För vetenskapliga ändamål inrättas botaniska trädgårdar (se d. o.), i hvilka växter från olika breddgrader underhållas för botaniska studier och försök göras till acklimatisation af nya, nyttiga växter. Dessa trädgårdar äro äfven af betydelse för bevarande af växternas namn oförfalskade. Vid anläggningen betjenar man sig numera af den engelska stilen och väljer gerna mark med bergpartier och sjöstrand för att få naturliga växtplatser åt de olika familjerna (t. ex. Bergiilund vid Stockholm, 1890). »Zoologiska trädgårdar» (se d. o.) göra föga skäl för benämningen trädgård.
De äldsta kulturväxter leda sin härkomst från Asien. Genom romarnas krigståg spredos de till Spanien, Gallien, Germanien och England. Från araberna inkommo sedermera åtskilliga öfver Spanien och genom korstågen flere, som klostren togo om hand (medeltidens munkar hafva ej öfverträffats i konsten att bereda marken för fruktträdsodling). Hastig vardt tillökningen med nya arter efter Amerikas upptäckt; man byggde växthus för medicinala och tekniska kulturväxter. Det är företrädesvis handelsträdgårdsmästarna som fullkomnat våra trädgårdsväxter och mångfaldigat deras varieteter genom omsorgsfull odling samt åvägabringandet af konstmässig befruktning. I Europas trädgårdar äro minst 2,500 arter acklimatiserade, deraf öfver 600 med ätliga frukter, stjelkar, blad eller rötter o. s. v. Främst i trädgårdsodling stå Frankrike (fruktträd, rosor), England, Belgien, Holland (berömdt för sina blomsterlökar) och Nord-Amerika (massproduktion af blommor för storstädernas förbrukning). Äfven i Kina och Japan är trädgårdsskötseln högt utbildad. Jfr Acklimatisation och Växthus. -- Bland svensk literatur i ämnet må nämnas P. J. Bergius: »Om frukt-trädgårdar och deras främjande i vårt rike» (tal i Vet. akad. 1780), And. Lundström: »Handbok i trädgårdsskötseln» (1831, flere uppl.), O. Eneroths och Dan. Müllers förtjenstfulla arbeten samt den förträffliga »Handbok i svenska trädgårdsskötseln» (1872--84), utg. af Erik Lindgren, A. Pihl och G. Löwegren.