Trappa, konsthist. Storartade trappanläggningar lära vi känna hos sådana forntida folk, som gerna uppförde terrassbyggnader, t. ex. assyrer, babyloner och perser, men äfven hos de klassiska folken, grekerna och romarna, förekomma sådana, t. ex. i förening med tempelbyggnaderna. Der är det emellertid alltid fråga om s. k. fritrappor under bar himmel. Inomhus, såsom förbindelse mellan olika våningar, synas de hafva varit af en tämligen oansenlig art, smala och branta, med höga steg. Deras placering synes ofta hafva vållat byggmästaren hufvudbry; den är tillfällig och utan närmare samband med byggnadsplanen i dess helhet, liksom ock trapporna sakna särskild arkitektonisk utstyrsel. Detsamma gäller i det stora hela äfven om medeltidens trappor, som anbringades i oansenliga vinklar, stundom i sjelfva tjocka muren, ofta äfven i särskilda trapphus eller trapptorn. De äro i allmänhet alldeles raka eller ock s. k. svängtrappor med fyrkantiga hvilplaner mellan de olika afsatserna, men härjämte förekomma äfven vindeltrappor eller spiraltrappor, hvilka voro synnerligen omtyckta under medeltidens sista århundraden och förekomma både i religiösa och i verldsliga byggnader. Ännu under den italienska ungrenaissancens tid (1400-talet) voro trappanläggningarna ganska enkla. Så t. ex. i de florentinska palatsen och i de äldsta romerska. Det är först ifrån 1500-talet, som de stora monumentala, i byggnadsplanen omsorgsfullt inkomponerade, prakttrapporna leda sin uppkomst, och det är framförallt den romerska högrenaissancen, som har förtjensten af deras konstnärliga utbildning. Svängtrappan i räta vinklar, med fyrkantiga hvilplaner, är här den förherskande formen. I Frankrike utbildades deremot samtidigt den från medeltiden ärfda spiraltrappan till en hög grad af konstnärlig fulländning i de många under Frans I:s tid uppförda landtslotten. Under den senare hälften af 1500-talet, liksom under 1600-talet, voro trappanläggningarna öfverallt föremål för det lifligaste intresse. Särskildt blef Genua i detta afseende berömdt. Men äfven på andra håll egnades af arkitekter och byggherrar den största uppmärksamhet åt denna del af byggnaden, något, som i det hela ännu är fallet.
I Sverige kunna enklare prof på medeltidstrappor, både raka och i spiral, uppvisas i en mängd af våra kyrkor. Under Vasa-tiden försökte man äfven hos oss att gifva trapporna en prydligare hållning, så t. ex. i Kalmar, i Vadstena (med dess märkliga dubbeltrappa), på Gripsholm o. a. orter. I Skåne uppfördes vid denna tid prydliga spiraltrappor i särskilda trapptorn invid de nya eller ombyggda herresätena. Under det följande årh. blifva ståtliga trappanläggningar allt vanligare, och i många eljest jämförelsevis anspråkslösa landtslott utgör trapphuset med sin enkla eller dubbla trappa den egentligen enda monumentala delen af byggnaden: ofta förlägges trappan härvid helt och hållet eller delvis i ett särskildt utbygdt fyrsidigt trapptorn. Imponerande trappanläggningar från denna tid förekomma t. ex. i Riddarhuset (1660-talet) och i Drottningholms slott samt, något senare, i Stockholms slott. Bland moderna trappanläggningar i Sverige kunna framhållas den i Nationalmuseum och den i Upsala nya universitetshus. Upk.