Sida 321
Transportfängelse ...
rutformiga (inemot 3 cm. breda och långa) bladskifvorna, som äro snarlika rombiska björklöf, hållas flytande. Bladbasens sidor äro helbräddade, och de båda andra kanterna äro ojämnt hvasstandade, med rödbrun skiftning å öfre ytan och den undre mer eller mindre småhårig. Blommorna äro helt små, sitta ensamma på korta skaft i de inre bladvecken och hafva hvit färg. Kärnan i frukten är ätlig, och sjönöten odlas i Tyskland i dammar för kärnornas skull; detta är äfven händelsen med den i Kina växande T. bicornis L., som har frukten försedd med två utåtböjda, hornlika tornar. O. T. S.
Trapani. 1. Provins i vestligaste delen af Sicilien. Areal 3,144 qvkm. 283,977 innev. (1881). -- 2. Hufvudstad i nämnda prov., på en sandig, mot n. konkav halfö, liknande en lie (deraf dess grekiska namn, Drepanon; se d. o.), v. s. v. om Monte San Giuliano (forntidens Eryx) och genom jernväg förenadt med Palermo. 32,020 innev. (1881). Staden är ännu omgifven af murar med bastioner och har några från medeltiden härstammande hus, men är för öfrigt utan intresse. Den är säte för en biskop, har lyceum, gymnasium, teknisk skola och navigationsskola samt en icke obetydlig handel och industri (linnemanufakturer samt arbeten i koraller, perlemor, marmor, alabaster m. m.). I granskapet finnas stora saltlaguner. Hamnen, på sydvestra sidan af halfön, är skyddad af en molo och försvarad af ett fort på ön Columbara.
Trapez (Grek. trapezion). 1. Matem., i vidsträckt mening en plan fyrsidig figur, som begränsas af räta linier, hvilka icke äro parallella två och två. Ofta tager man dock ordet trapez i en inskränktare mening och förstår dermed en rätlinig fyrsiding, der två motstående sidor äro parallella, men de två andra sidorna icke parallella. I detta fall kallas de rätliniga fyrsidingar trapezoider, hvilka icke hafva några motstående sidor parallella. -- 2. Ett gymnastik-redskap (äfven kalladt »hängande räck», T. schwebereck), som utgöres af en å två tåg fritt hängande tvärstång. 1. G. E.
Trapezkapitäl, en vanlig benämning på det bysantinska kapitälet (se Kapitäl), hvars fyra sidor hafva formen af nedåt afsmalnande trapezer. Jämväl inom den nordtyska senromanska tegelarkitekturen förekommer ett liknande kapitäl, der likväl de trapezformiga sidorna skiljas genom framspringande, kägel- eller strutliknande rundlar, hvarigenom öfvergången från det runda kolonnskaftet till den fyrkantiga täckplattan bättre förmedlas. Upk.
Trapezoid. Se Trapez 1.
Trapezunt. Se Trabezon.
Trapezus. Se Trabezon.
Trapp, geol., benämning för de finkorniga eller täta varieteterna af bergarten diabas (se d. o.), häntydande på det hak- eller trappstegsformade utseende, som brantare bergsidor af ifrågavarande stenart ofta förete, och hvilket är en följd af trappens rätvinkliga förklyftning. Man talar om trappen på Kinnekulle, på Halle- och Hunneberg m. fl. höjder, hvilkas öfre delar bestå af denna bergart. E. E.
Trapp, zool. Se Trappslägtet.
Trappa, konsthist. Storartade trappanläggningar lära vi känna hos sådana forntida folk, som gerna uppförde terrassbyggnader, t. ex. assyrer, babyloner och perser, men äfven hos de klassiska folken, grekerna och romarna, förekomma sådana, t. ex. i förening med tempelbyggnaderna. Der är det emellertid alltid fråga om s. k. fritrappor under bar himmel. Inomhus, såsom förbindelse mellan olika våningar, synas de hafva varit af en tämligen oansenlig art, smala och branta, med höga steg. Deras placering synes ofta hafva vållat byggmästaren hufvudbry; den är tillfällig och utan närmare samband med byggnadsplanen i dess helhet, liksom ock trapporna sakna särskild arkitektonisk utstyrsel. Detsamma gäller i det stora hela äfven om medeltidens trappor, som anbringades i oansenliga vinklar, stundom i sjelfva tjocka muren, ofta äfven i särskilda trapphus eller trapptorn. De äro i allmänhet alldeles raka eller ock s. k. svängtrappor med fyrkantiga hvilplaner mellan de olika afsatserna, men härjämte förekomma äfven vindeltrappor eller spiraltrappor, hvilka voro synnerligen omtyckta under medeltidens sista århundraden och förekomma både i religiösa och i verldsliga byggnader. Ännu under den italienska ungrenaissancens tid (1400-talet) voro trappanläggningarna ganska enkla. Så t. ex. i de florentinska palatsen och i de äldsta romerska. Det är först ifrån 1500-talet, som de stora monumentala, i byggnadsplanen omsorgsfullt inkomponerade, prakttrapporna leda sin uppkomst, och det är framförallt den romerska högrenaissancen, som har förtjensten af deras konstnärliga utbildning. Svängtrappan i räta vinklar, med fyrkantiga hvilplaner, är här den förherskande formen. I Frankrike utbildades deremot samtidigt den från medeltiden ärfda spiraltrappan till en hög grad af konstnärlig fulländning i de många under Frans I:s tid uppförda landtslotten. Under den senare hälften af 1500-talet, liksom under 1600-talet, voro trappanläggningarna öfverallt föremål för det lifligaste intresse. Särskildt blef Genua i detta afseende berömdt. Men äfven på andra håll egnades af arkitekter och byggherrar den största uppmärksamhet åt denna del af byggnaden, något, som i det hela ännu är fallet.
I Sverige kunna enklare prof på medeltidstrappor, både raka och i spiral, uppvisas i en mängd af våra kyrkor. Under Vasa-tiden försökte man äfven hos oss att gifva trapporna en prydligare hållning, så t. ex. i Kalmar, i Vadstena (med dess märkliga dubbeltrappa), på Gripsholm o. a. orter. I Skåne uppfördes vid denna tid prydliga spiraltrappor i särskilda trapptorn invid de nya eller ombyggda herresätena. Under det följande årh. blifva ståtliga trappanläggningar allt vanligare, och i många eljest jämförelsevis anspråkslösa landtslott utgör trapphuset med sin enkla eller dubbla trappa den egentligen enda monumentala delen af byggnaden: ofta förlägges trappan härvid helt och hållet eller delvis i ett särskildt utbygdt fyrsidigt trapptorn. Imponerande trappanläggningar från denna tid förekomma t. ex.
Källa: Project Runeberg ·
