Sida 322
Transportfängelse ...
i Riddarhuset (1660-talet) och i Drottningholms slott samt, något senare, i Stockholms slott. Bland moderna trappanläggningar i Sverige kunna framhållas den i Nationalmuseum och den i Upsala nya universitetshus. Upk.
Trappar, Otididae, zool., en familj inom vadarnas ordning och foglarnas klass. Den utmärker sig genom frånvaron af baktån, genom sin vanligen korta, vid roten nedtryckta näbb och genom sina höga, kraftfulla ben. Tarsen är beklädd med en nätformigt delad hud; tårna äro vid roten förenade genom en hudfåll. Trapparna äro stora eller medelstora, starkt byggda och köttfulla foglar, hvilka i sitt yttre påminna om hönsfoglar eller strutsar, och förekomma i Gamla verlden på öppna falt, sandhedar, ljungmarker och sädesåkrar. De i den tempererade zonen lefvande trappfoglarna flytta regelmässigt bort under den kallare årstiden. De springa synnerligen snabbt, hvaremot flygten är mindre lätt. Deras föda består företrädesvis af växtämnen; dock förtära de äfven maskar och insekter. Till familjen hör slägtet Otis (se Trappslägtet och Kragtrappen). L-e.
Trappe, La. Se La Trappe.
Trapper [trä'pper], plur. trappers, Eng. (af trap, snara, giller, fälla), pelsjägare, bäfverjägare i de nord-amerikan ska urskogarna.
Trappgafvel (T. treppen- l. staffelgiebel, Fr. pignon à redans), byggnadsk., en gafvel, der röstets stigande snedlinier ersättas af en följd af trappstegslika afsatser (fig. 1). Trappgaflarna äro karakteristiska för den senare delen af medeltiden, men förekomma äfven under närmast följande århundraden, särskildt i norra Europa. I Sverige finnas trappgaflar på Gotland, men företrädesvis i Skåne, såväl å verldsliga som å religiösa byggnader (å landskyrkorna äro ofta både korets och tornets gaflar på detta sätt »aftrappade»). I senare tid hafva trappgaflar mångenstädes blifvit använda vid nybyggnader i städerna och på landet. -- Från trappgaflarna har man att skilja de krenelerade gaflarna, der de trapplika afsatserna ersättas af en räcka uppstående tinnar (fig. 2). Äfven dessa gaflar tillhöra den senare medeltiden. Upk.
Trappistorden, den strängaste munkorden inom den romersk-katolska kyrkan, i sin nuvarande form stiftad af Dominique Armand Jean Le Bouthillier de Rancé (se denne), har sitt namn efter hufvudklostret, La Trappe, i departementet Orne i Normandie. Detta i en fuktig och osund dal belägna cistercienskloster, var sedan 1140 (eller 1122) medelpunkten i abbotstiftet Notre Dame de la Maison-Dieu. Klostrets munkar utmärkte sig ända till 1400-talet för fromhet och arbetsamhet, men de småningom ökade rikedomarna blefvo orsaken till ett förfall, som omsider blef så stort, att munkarna genom sitt vilda lif och sina våldsbragder blefvo kallade »La Trappe-banditerna». Sådant var tillståndet, när 1637 de Rancé vid 11 års ålder, för inkomsternas skull, utnämndes till abbot af La Trappe. Efter genomgånget noviciat, 1664, öfvertog han sjelf följande år såsom abbot, och detta nu ej blott till namnet, styrelsen af klostret och utförde en genomgående reformation. Enligt de ännu i dag gällande klosterreglerna, som de Rancé stadgade, stiger trappisten redan kl. 2 på morgonen upp från sitt hårda läger, bestående af en med halm fylld säck på ett bräde, med en mattbit till täcke. Elfva timmar af dygnet äro anslagna till religiösa betraktelser, bön och sång, sex à sju timmar till kroppsarbete af olika slag inom klostret eller ute i skog och mark, afbrutet endast af de torftiga måltiderna, som bestå af groft bröd, enkla grönsaker och vatten eller vin. Kl. 7 om vintern och kl. 8 om sommaren slutar trappisten sin dag, sedan han efter aftonbönen några minuter sysslat med sin blifvande graf i klosterträdgården. Trappisten får ej öppna sin mun annat än till bön och sång samt till den vanliga helsningen inom klostret: »memento mori» (tänk på döden); sina önskningar och behof måste han tillkännagifva genom teckenspråk. Hvarje vetenskapligt och intellektuelt arbete är honom strängt förbjudet. Ordensdrägten består af en gråhvit yllekåpa med vida ärmar, sammanhållen om lifvet af en bred, svart lädergördel, från hvilken nedhänga en rosenkrans och en knif (symbolen af bön och arbete), vidare af en svart yllehufva med två på ryggen, ända till knäna nedhängande, fotsbreda, svarta band samt af träskor. Utom de egentlige munkarna, som delas i två klasser, hysa trappistklostren äfven s. k. frères donnés, hvilka blott för en tid vistas der under iakttagande af klosterreglerna. -- Först efter de Rancés död (1700) vann orden någon utbredning, dock ringa i jämförelse med andra klosterordnar och på ett par undantag när endast i Frankrike. Sedan trappisterna blifvit utdrifna derifrån genom den stora franska revolutionen, begafvo de sig till Schweiz, der trappistmunken Augustin de Lestrange utvecklade stort nit för ordens upprätthållande och utbredning. Han blef af påfven utnämnd till abbot för det af honom stiftade klostret Valsainte i kantonen Freiburg, hvilket derefter blef den landsflyktiga trappistordens hufvudkloster. Efter åtskilliga nya förföljelser återkommo munkarna vid restaurationen 1817 till Frankrike och sitt gamla moderkloster, som genom påfligt dekret af 1834 å nyo förklarades för hufvudklostret. Lestrange var fortfarande till sin död (1827) ordens förnämsta kraft. På 1840-talet slogo trappister sig ned i Algeriet (kolonien och klostret Staouéli nära Alger, 1843) och Nord-Amerika. Men orden har dock under detta århundrade fått utstå många vidrigheter och nya förföljelser. 1880 utvisades ur Frankrike nära 1,500 trappistmunkar. För närvarande torde trappistklostrens antal, sammanlagdt, gå upp till några och tjugo. 1851 uppstodo i Frankrike de s. k. trappistpredikanterna i klostret Pierre qui-Vire. Såsom predikanter äro de befriade från tystnadslöftet, men följa i öfrigt trappistreglerna. --
Källa: Project Runeberg ·
