Tripolis

Tripolis. 1. (Tripolitanien) Turkiskt vilajet i Nord-Afrika, begränsadt i v. af Tunisien och Algeriet, i n. af Medelhafvet, i ö. af öcknen Barka l. Libyska öcknen, som skiljer det från Egypten, samt i s. af Sahara. Inom dessa gränser, hvilka omfatta många endast nominelt till T. hörande öckensträckor äfvensom oasen Fessan och Barkaplatån, har T. en areal af omkr. 1,033,000 qvkm., deraf det egentliga T. utgör omkr. 220,000 qvkm. Med afseende på sin fysiska och etnografiska beskaffenhet öfverensstämmer T. i allmänhet med det öfriga Berberiet, men har en mera stepplik karakter och är ingenstädes skarpt skildt från öcknen, som flerestädes tränger in i landet och på några ställen når ända till hafvet. Största delen består af sand eller vegetationslöst bergland. Dock är T. mindre bergigt än vestra delen af Berberiet, enär endast de östra, lägre grenarna af Atlas afbryta slättlandet. Med afseende på kusten är det mycket svårt att bestämma gränsen mellan Egypten och T. Libyska öcknens kust är så litet känd af européer, att de goda hamnarna Tebruk (Tabarka) och Bomba nästan undgått uppmärksamhet. Kusten v. om sistnämnda hamn till Bengasi, Djebel el-Achdar, gör ett undantag från den öfriga sterila kuststräckan, enär den har både skog och vatten samt öfriga naturliga hjelpkällor, men dess hamnar med undantag af Derna äro knappast värda namnet hamn. Trakten mellan Mirsa Susa (Apollonia), nu blott en båthamn, men i forntiden en mäktig stad i Cyrenaica, och Bengasi har en mängd stora ruiner från forntiden. Landet har ingen enda större flod. Deremot finnes vid kustranden och foten af den inre bergplatån (Ghurianplatån) ett flertal källor, hvilka under regntiden gifva upphof till periodiska bäckar, som ila till hafvet eller försvinna i sanden. Klimatet är ganska vexlande. Kalla nätter följa ofta på varma dagar. Vid kusten herskar en ständig vår, och endast sällan har man iakttagit snö. På de inre högslätterna förkunnar vintern sin ankomst genom häftiga, med stormar och oväder förknippade regn. För öfrigt kunna flere månader förgå, utan att regn faller. Befolkningens antal skattas till något öfver 1 mill. Den består hufvudsakligen af beduiner och berber, kulugli (afkomlingar af turkiska fäder och moriska mödrar), turkar, judar, européer och negrer. De lefva företrädesvis af boskapsskötsel och handel. Jordbruk är af mindre betydelse; dock lemnar Ghurianplatån majs, hvete och korn. Landets hufvudprodukter äro får, kameler, nötboskap, hästar, hvete, dadlar, sydfrukter af alla slag, saffran, sennablad, salt (från sjöarna och träsken vid kusten) samt svafvel (från trakten af Sidraviken). Till följd af de senare årens händelser i Tunisien har karavanhandeln i Nord-Afrika koncentrerat sig i Tripolis. Det ligger minst 400 km. närmare de stora marknaderna i det inre än Tunis eller Alger. En stor del af T:s handel förmedlas genom britiska köpmän eller handlande med britiska varor, hvilka sända engelska väfnadsfabrikat och smiden söderut i utbyte mot espartogräs, elfenben och strutsfjädrar. Handeln med utlandet går nästan uteslutande öfver hamnarna T. och Bengasi; i det inre är Mursuk en vigtig handelsplats. -- I admininistrativt hänseende är T. deladt i 5 sandjak: T. (Tarábulus), Fessan, Djebel Gharbije, Hams och Bengasi, hvart och ett under en mutesárrif. Sedan Tunisien intagits af fransmännen, har den turkiska garnisonen i T. blifvit betydligt förstärkt, och många nya befästningar hafva uppförts vid kusten. -- T. bildade i forntiden den östra delen af Kartagos område (Regio syrtica), förenades efter andra puniska kriget (218--201 f. Kr.) af romarna med Numidien och lades jämte detta 46 f. Kr. till den rom. provinsen Afrika, men afskildes af kejsar Septimius Severus (193--211) till en särskild provins, Provincia Tripolitana. 644 eröfrades det af araberna och har sedan varit en muhammedansk stat. 1510 intogs staden T. af Ferdinand den katolske, och 1530 gafs den af Karl V till Johanniterna, hvilka den tillhörde till 1552, då den eröfrades af de turkiske sjöröfvarna Dragut och Sinan. Derefter var landet under en till Turkiet skattskyldig dej l. bej, sedan 1714 tillhörande familjen Karamanli, ett af hufvudsätena för sjöröfveriet på Medelhafvet. Europeiska makter (bl. a. Sverige sedan 1741) höllo konsuler i T. och betalade tribut till dejen för att freda sina skepp, men flere gånger sökte de genom att storma hufvudstaden stäfja sjöröfveriet. Detta lyckades först efter Algeriets eröfring genom fransmännen. 1835 upphörde T. att intaga sin halffria ställning såsom turkisk vasallstat och förvandlades till turkisk provins (vilajet). -- 2. (Ital. Tripoli, Arab. Tarábulus el Gharb, »Vesterlandets T.», till skilnad från det syriska T.) Hufvudstad i ofvannämnda vilajet, på en landtunga, som skjuter ut i Medelhafvet och bildar en liten vik. Staden omgifves af en krenelerad mur, som har formen af en femhörning; en linie små halfförfallna fort skall försvara hamnen på ena sidan och guvernörens slott på den andra. Öcknen nästan vidrör staden på vestra sidan, medan i ö. ligger den grönskande oasen Mesjija. Det är en typiskt morisk stad, med smala, smutsiga gator; något egentligt europeiskt qvarter tinnes ej. Af fornlemningar från romaretiden förtjenar nämnas en praktfull triumfbåge till Marcus Aurelius' och Antoninus Pius' ära, med marmorskulpturer och inskrifter. Folkmängden uppgår till omkr. 20,000 pers. T. är landets förnämsta handelsplats och numera den förnämsta ingångsporten från n. till det inre Afrika, dit karavanvägen från T. går öfver Mursuk och Bilma till Bornu. Förbindelsen med Europa förmedlas via Malta af en fransk och en engelsk ångbåtslinie. En telegrafkabel är nedlagd emellan T. och Malta. -- 3. (Ital. Tripoli, Arab. Tarábulus) Stad i Syrien, 67 km. n. om Beirut, vid foten af Libanon och vid Kadisja l. Abu-Ali, 1,8 km. från dess mynning. Staden skiljes från hafvet af en strandslätt, som är klädd med vingårdar och trädplanteringar och vattnas af kanaler från floden, samt har till följd af sin rika grönska ett behagligt utseende. Den domineras af ett kastell, hvilket till en del torde härstamma från korstågens tid. Omkr. 2 km. v. om flodmynningen ligger hamnen El-Mina, som, ehuru grund och ej alldeles säker, är en af de bästa på Syriens kust. Staden har omkr. 17,000 innev., tillsammans med hamnen 24,000, deraf nära hälften kristna, öfvervägande maroniter och greker. Den ej obetydliga handeln, som till större delen ligger i grekernas händer, består hufvudsakligen i export af svamp, råsilke, tvål, frukter, tobak och galläpplen. -- Den gamla feniciska staden, som vi känna endast under dess grekiska namn Tripolis, var under den persiska tiden säte för städerna Sidons, Tyros' och Arados' förbundsråd, och hvart och ett af dessa hade sitt qvarter i den »tredubbla staden». I 2:dra och 1:sta årh. f. Kr. slogos der mynt, på hvilka staden kallas »helig och sjelfständig», och dessa följdes af kejserliga mynt från 32 f. Kr. till 221 e. Kr. Araberna intogo staden 638 efter en lång belägring. I midten af 11:te årh. låg staden på halfön vid nuv. El-Mina och hade omkr. 20,000 innev. Af de väldiga murarna och tornen från den tiden finnas ännu betydande lemningar. 1109 intogs den efter 5 års belägring af korsfararna och blef hufvudort i grefskapet Tripolis, som omfattade kusten mellan konungariket Jerusalem i s. och furstendömet Antiochia i n. Under korstågen fortfor staden att blomstra genom handel och industri (väfverier), men 1289 intogs och förstördes den af egyptiske sultanen Kalaun, och en ny stad anlades på den nuvarandes plats. -- 4. Se Tripolitsa.