Tronföljd inbegriper den ordning, hvari en person eger att efterträda en annan i statsmaktens utöfning inom en monarki. En lagbestämd tronföljd tillhör den ärftliga monarkien, i hvilken, inom en viss ätt eller dynasti, kronan på grund af börd öfvergår från en medlem till en annan i en viss ordning. Den succession, som gäller i valmonarkien, grundar sig ej på någon lagbestämd rätt till tronföljd, utan på ett tronföljden afgörande val, på grund hvaraf, der tronföljaren icke blifvit förut vald, alltid en mellantid der funnits mellan föregångarens afträdande och den nyvalde efterföljarens tillträde till tronen, medan i arfriket konungen, såsom det heter, aldrig dör (»le roi est mort, vive le roi!»). I valriket kan äfven vara genom lag eller sed bestämdt, att vid valet tronen skall öfverlåtas åt medlem af en viss slägt, så länge lämpliga medlemmar af denna finnas. Denna förbindelse mellan arf och valrätt tillhör den gammalgermanska statsförfattningen och äfven Sveriges medeltids statsförfattning. Emellertid förvandlades denna blandning af arf och valrätt till rent arfrike (hos vandalerna, vestgoterna, angel-sachserna). Till en början betraktades successionen såsom rent privaträttslig, och riken delades såsom andra gods. Med det inflytande, som länsväsendet utöfvade, gjorde sig efter hand gällande grundsatser om bibehållande åt slägten såsom en oförytterlig rätt samtliga slägten tillhörande landbesittningar. Statens fordran på enhet och odelbarhet nödvändiggjorde en författningsenlig reglering af arfsföljden i öfverensstämmelse härmed, och med länsväsendets majoratsprincip till förebild antogs förstfödslorätten i rätt nedstigande led, den lineala primogenituren, såsom grund för successionsordningen inom dynastien. Med undantag af Turkiet är nu i alla europeiska monarkier införd tronföljdsordning med sträng lineal primogenitur, d. v. s. med företräde åt äldre gren framför yngre och inom samma led för den äldre framför den yngre med iakttagande af representationsrätt, enligt hvilken till och med den aflägsnaste descendent intager förut afliden ascendents plats framför troninnehafvarens lefvande söner. Den skilnad, som förefinnes i tronföljdsordningen inom olika stater, ligger hufvudsakligen deri om och huru långt successionsrätt inrymmes åt kognater, d. v. s. qvinnor och deras afkomlingar. Tronföljdsordningen kan derför vara antingen agnatisk, der successionen med ovilkorligt uteslutande af qvinlig stam öfvergår på stamfaderns manliga bröstarfvingar, eller kognatisk, då den öfvergår äfven på qvinliga bröstarfvingar, med företräde för manliga bröstarfvingar allenast inom samma led, hvadan, då successionen öfvergått på en linie, troninnehafvarens döttrar gå före hans bröder eller andra agnater, eller ock agnatisk-kognatisk, der successionen, sedan hela den manliga stammen utgått, öfvergår på qvinnolinien till den med den siste troninnehafvarea närmast beslägtade qvinliga medlem, med företräde inom denna nya dynasti för manliga bröstarfvingar, så länge sådana finnas. I hvilken ordning de qvinliga linier, som stå i lika nära slägtskapsgrad till den siste agnaten, skola vara successionsberättigade, kan vara på olika sätt bestämdt i olika land. Den agnatiska arfföljdsordningen, hvilken ännu är bestämd efter de grunder, som gjorde sig gällande i den saliska lagen i Frankrike, är den, som alltmer gjort sig gällande, såsom i Sverige-Norge, Belgien, Italien, Preussen och Danmark. Den kognatiska tillhör Storbritannien och Irland, Spanien och Portugal, den agnatisk-kognatiska Holland, Österrike-Ungern, Ryssland samt åtskilliga tyska furstendömen. Såsom vilkor för att en medlem af en dynasti, som skall kunna komma i fråga till tronföljd, må intaga tronen gäller, att han uppfyller gifna behörighetsvilkor, hvilka äro, i första rummet, att han härstammar från stamfadern, d. v. s. den, som för sig och sin ätt förvärfvat kronan, och att han är af äkta börd, hvarjämte dessutom på sina ställen fordras, att han skall vara aflad i jämnbördigt äktenskap äfvensom ock att bifall till äktenskapet gifvits af representanterna eller åtminstone af dynastiens regerande hufvud. Vidare kunna vara föreskrifna personliga behörighetsvilkor, såsom bekännelse af en viss troslära, normalt sinnestillstånd, frihet från kroppslyten. De bestämmelser om successionsrätten och successionsordningen, som sålunda gifvas, ingå i den offentliga rätten, hvaraf de bilda en vigtig del, och kunna undergå ändring endast i den ordning, som för statsrättsliga lagars stiftande är bestämd. Ändringar kunna ifrågakomma, som hänföra sig till tronföljdsordningen inom ätten eller ock afse ett nytt system i afseende på tronföljdsordningen, hvarigenom en individ eller dynasti skiljes från kronan och en ny dynasti uppsättes på tronen. Likaså inträder behofvet af en ny lag, då ingen ätten tillhörig successionsberättigad medlem finnes, och en ny ätt behöfver utkoras. Detta sker i konstitutionel ordning, och i land med oinskränkt monarkisk statsform hafva förändringar genomförts genom särskild statsrättslig lag, s. k. pragmatisk sanktion (se d. o.).
Sverige var under medeltiden ett valrike. Det heter nämligen i Landslagens kon.-balk., kap. 3. att »til konungsriket Sverike är konunger väliande och ey ärfvande»; dock skulle inrikes född, hälst af konungasöner, utses till konung. Ett af de stora mål, till hvilka Gustaf I sträfvade, var arfrikets införande med dertill hörande centralisation af statsmakten, såsom i staten grundad och egande sitt upphof i Guds anordning: konungadömet med Guds nåde. På Vesterås riksdag (1544) kom på konungens förslag genom riksens ständers beslut d. 13 Jan. s. å. arfföreningen till stånd, hvarigenom ständerna lofvade och svuro, att, så länge konung Gustafs konungsliga mankönsslägte och lifsarfherskaper förhanden och lefvande vore, dem hålla för rätte, naturlige konungar, furstar och herrar från linie eller slägte till linie eller slägte i en efter agnatisk lineal primogenitur besluten tronföljdsordning. Om konungaätten utginge på manslinien, skulle val ske. Denna tronfölidsordning var gifven utan några förbehåll. Först i senare tider gjordes successionsrättens åtnjutande beroende af särskilda vilkors uppfyllande. Den sålunda ingångna arfföreningen fick sin tillämpning endast på Erik XIV, ej på hans son. Riksens ständers beslut 1569 fråndömde Erik och hans efterkommande rättigheten till Sveriges krona, som i dess ställe tillföll Johan III. Den förargelse Eriks giftermål med hans frilla hade väckt föranledde dertill att i den vid 1582 års riksdag antagna stadgan om konungslig och furstlig rättighet intogs den bestämmelse, som gjorde gällande fordran på en viss jämnbördighet i äktenskapet, för att successionsrätt skulle kunna bevaras, ett vilkor, som först i 19:de årh. blifvit uttryckligen stadgadt i någon arfföljdsordning. Den 7 Mars 1590 beslöto ständerna antagandet af en ny arfförening, hvilken utgör en förnyelse af 1544 års arfförenings bestämmelser om agnatisk tronföljd for Johan III:s afkomlingar på manlig linie, med sekundogenitur för brodern Karl och hans efterkommande på manslinien, dock med den jämkning af grunderna uti 1544 års arfförening, att, derest hela manslinien utginge och arfvingar af qvinliga linien lefde, ständerna skulle annamma och bekomma såsom drottning den konungadotter, om sådan funnes, eller eljest furstedotter, som då äldst och oförsedd (ogift) vore. I hvilken ordning prinsessor af olika grenar skulle vara arfsberättigade nämnes icke. Dock bestämdes, att arfsrätt ej skulle åtnjutas af dem, som ingingo giftermål med inländsk eller utländsk herre utan ständernas samtycke, medan ständerna å andra sidan förklarade, att de ej ville utse åt henne någon man mot hennes egen goda vilja. Denna arfförening kom att tillämpas endast på Sigismund, hvilken med hela sin ätt afsattes från tronen på Linköpings riksdag 1600. Derefter kom en ny arfförening till stånd, på Norrköpings riksdag d. 22 Mars 1604. Genom denna fästes arfsrätten vid Karl IX såsom en af Sveriges naturliga arffurstar och hans manliga linie med sekundogenitur för Johan III:s son hertig Johan, som efter Sigismunds afsättning var den efter gällande arfförening närmaste tronarfvingen, men som afsagt sig kronan. Först efter det Karl IX och hans manliga linie utgått, skulle Johan och hans manliga linie komma i fråga. För den händelse att äfven dennes manliga linie skulle utdö, skulle arfsrätt för qvinnolinie i likhet med hvad 1590 års arfförening stadgade, träda i kraft, med de i samma förening fastställda vilkor angående skyldighet att för giftermål inhemta ständernas samtycke samt med tillägg af en ny bestämmelse, hvarigenom qvinna, som var till tronen närmast berättigad, förbjöds att ingå äktenskap med någon, som icke bekände lutherska läran. 1604 års arfförening bestämde vidare, att arffurste, som afföll från den evangelisk-lutherska läran eller toge sig hustru, som vore af någon villfarande religion, skulle hafva alldeles förverkat sin arfsrätt. Arffurste, som ville behålla arfsrätt, finge ej häller inlåta sig på giftermål, utan att ständerna satts i tillfälle att pröfva om detsamma vore deras furstliga nåde och hela riket gagneligt. Med hänsyn till senare tiders erfarenhet stadgades slutligen, att arffurste, som mottagit annat konungarike, ej måtte bestiga Sveriges tron, ej häller arfkonung mottaga annat land och konungarike, utan att han alltid ville vara boende i Sverige. På grund af denna arfförening, samt sedan hertig Johan 1618 aflidit utan afkomlingar och Karl Filips ätt utgått 1622, besteg Kristina tronen, såsom konungadotter, efter det hennes arfsrätt blifvit vid riksdagen i Stockholm genom ständernas beslut d. 24 Dec. 1627 eventuelt bekräftad. Kristina var ock den enda arfsberättigade prinsessan, ty Karl IX:s dotter Katarina af Pfalz, som dog först 1638, var gift med en furste, som bekände sig till en främmande religion (den reformerta). Det var derför på Kristinas förslag, som genom Stockholms riksdagsbeslut d. 6 Nov. 1650 en ny arfförening kom till stånd, hvarigenom agnatisk arfsföljd bestämdes för Katarinas son Karl Gustaf (som d. 10 Mars 1649 utsetts till tronföljare) och hans efterkommande, »efter den ordning, sätt och vis, som uti 1544 och 1604 års arfföreningar och den gustavianska familjens äkta manliga bröstarfvingars succession förmäles». Detta riksdagsbeslut har vidare sin märkvärdighet deruti att ej vidare tilläts den splittring af regeringsmakten, i form af ärftliga hertigdömen, hvilken, på grund af den i 1544 års arfförening gifna autorisation, varit medgifven till förmån for medlemmar af konungaätten. Riket skulle nämligen efter denna dag aldrig delas, utan alltid vara och förblifva ett corpus tillsammans under den regerande konungen, och arffurstarna skulle i stället för arffurstendömen låta sig nöja med den disposition i gods och penningar, som i hvarje särskildt fall bestämdes. Denna pfalziska husets arfsrätt utsträcktes till qvinnolinien, sådan den i Norrköpings arfförening uttryck-gen var författad, genom Stockholms riksdagsbeslut d. 3 Jan. 1683, som stadfästes genom Karl XI:s, af ständerna i Stockholms riksdagsbeslut d. 20 Nov. 1693, § 2, såsom en oföränderlig laga stadga antagna testamente. Vid Karl XII:s död fanns ingen arfsberättigad prins eller prinsessa. Hvarken Ulrika Eleonora eller hertig Karl Fredriks af Holstein moder, Sofia, hvilka gift sig utan ständernas samtycke, och af hvilka den förra var gift med en furste, som ej bekände den lutherska läran, hade i afseende på giftermål iakttagit de i Norrköpings arfförening stadgade vilkor för att arfsrätt skulle kunna anses bevarad för dem eller deras efterkommande. Ständerna voro derför berättigade att förfoga öfver kronan. Den 21 Febr. 1719 kom derför till stånd rikets ständers beslut ang. Ulrika Eleonoras utkorelse till Sveriges krona och regemente, hvaruti, med uteslutande af arfsrätt på qvinlig linie, rätt till kronan tillerkändes Ulrika Eleonora och hennes manliga bröstarfvingar på sätt, som 1650 års riksdagsbeslut förmår och innehåller. Bestämmelse härom intogs i regeringsformen (§ 3) af samma dag och upprepades i regeringsformen af d. 2 Maj 1720 (§ 3), då Fredrik I öfvertog kronan. Efter Ulrika Eleonoras död, 1741, måste ett nytt konungahus utkoras, och detta skedde redan under Fredriks regering genom rikets ständers förening ang. successionen d. 23 Juni 1743, hvari ständerna utsago Adolf Fredrik af Holstein »till kungl. höghet och efterträdare på den kungl. svenska tronen» och »efter honom dess manliga bröstarfvingar till arftagare af Sveriges krona, på sätt, som Sveriges rikes successionsordningar innehålla och förmå». Konungaförsäkran d. 25 Nov. 1751, § 14, innehåller samma förklaring, med det tillägg att ständernas bifall ej ovilkorligen fordras för prinsars och prinsessors giftermål, utan derest det ej tålde dröjsmål, egde konungen med råds rade derom sluta och förordna. I 1772 års K. F. (§ 3) åberopas arfföreningen af 1743 likasom ock de af 1544 och 1604, och ständernas samtycke till prinsars giftermål blef ej längre erforderligt för arfsrättens bibehållande, utan genom föreskrifter i R. F:s § 36 gjorde konungens bifall tillfyllest. Angående prinsessors giftermål nämnes ingenting. Sedan rikets ständer d. 10 Maj 1809 uppsagt Gustaf IV Adolf all tro och lydnad samt förklarat honom och hans bröstarfvingar för alla tider förlustiga Sveriges krona, blef uti den d. 6 Juni 1809 fastställda R. F. (§ 1) stadgadt, att Sveriges rike skulle vara ett arfrike, med den successionsordning för en afliden konungs manliga efterkommande, som af rikets ständer fastställd varder. Till följd deraf är i Sverige den ärftliga monarkien konstitutionelt grundad. Denna statsform är således ej fäst vid någon viss ätts tillvaro, efter hvars utslocknande representationen skulle ega fria händer att bestämma om statsformen. Och i öfverensstämmelse härmed föreskrifves i R. F. (§ 94), att, derest den konungaätt, hvilken arfsrätten till riket uppdragen vore, på manliga sidan utginge, riksdagen skall sammanträda för att ett nytt konungahus utkora med bibehållande af denna regeringsform. Den i R. F. § 1 åberopade successionsordning förklarades uti R. F. § 85 skola såsom grundlag anses och vid samma riksdag af konung och riksdag gemensamt fastställas. Efter det att till tronföljare d. 28 Aug. 1809 blifvit vald prins Kristian August af Slesvig-Holstein-Sönderborg-Augustenborg, blef såsom grundlag fastställd en successionsordning för hans manliga bröstarfvingar d. 18 Dec. 1809. Sedan prinsen, som var ogift, aflidit, d. 28 Maj 1810, och derefter prinsen af Ponte-Corvo Johan Baptist Julius (Bernadotte) blifvit på urtima riksdagen i Örebro genom den af rikets ständer d. 21 Aug. s. å. upprättade förening och valakt utkorad till Svea rikes kronprins, fastställdes nu gällande successionsordning d. 26 Sept. 1810 såsom orygglig grundlag för Sverige. Efter att i Norges grundlov d. 4 Nov. 1814 (§ 6) åberopats såsom grundval för tronföljden till det med Sverige förenade Norge har denna successionsordning genom bestämmelse i riksakten d. 6 Aug. 1815 (§ 2) blifvit tronföljdslag för båda de förenade rikena. I denna successionsordning, jämförd med R. A. § 2, är successionsrätten till de båda rikenas troner tillerkänd Karl Johan och hans äkta manliga bröstarfvingar. I öfverensstämmelse med denna grundlag angifves tronföljden i R. A. agnatisk (de af kungl. huset af qvinkön och deras efterkommande, ändock dessa af mankön äro, hafva ingen rätt till kronan, enl. S. O. § 3) och rätt nedstigande, d. v. s. lineal, bestämd efter förstfödslorätt, den ofödde hans rätt förbehållen. Vissa behörighetsvilkor äro stadgade för successionsrättens bevarande. Den af kungl. familjen, som ej bekänner sig till den rena evangeliska läran, vare från all successionsrätt utesluten, heter det i S. O. § 4. Den, som utan konungens vetskap och samtycke gifter sig eller tager till gemål enskild svensk eller utländsk mans dotter, hafve förverkat arfsrätt till riket för sig, barn och efterkommande (S. O. § 5). Prins af det kungl. huset, som utan konungens och riksdagens samtycke blifver regerande furste af utländsk stat, förlorar rätt för sig och efterkommande till tronen (S. O. § 8). Arfriket är konstitutionelt grundadt, liksom ock tronföljdsordningen. »Skulle den olycka tima», heter det i S. O. § 9, »att hela konungahuset, inom hvilket arfsrätten till riket räknas, antingen på manliga sidan utginge, eller genom uraktlåtande af hvad denna successionsordning uttryckligen föreskrifver, förlorat successionsrätt», skola riksens ständer nytt konungahus utkora, hvilken bestämmelse är uti R. A. § 11, jämförd med § 3, så modifierad, att i valet deltager äfven Norges storting. Som successionsordningen är grundlag, hvilken ej kan ändras vid samma riksdag som den, då fråga derom väckes, så komma, för den händelse att nytt konungahus skulle utses, de uti nu gällande S. O. innehållna grunder för det nya konungahusets medlemmars arfsrätt att ega giltighet, till dess de i laga ordning ändras, hvilket äfven följer af R. A. § 2, som stadgar, att tronföljden skall vara rätt nedstigande och agnatisk. H. L. R.