Tryckpress, boktr., mekanisk inrättning för tryckning af böcker, tidningar, gravyrer o. dyl. Aftryckningen af en stilform kan ske enligt tre olika metoder, näml. dels mellan två parallella plattor, å digelpressar, hvarest stilen står å den ena plattan (fundamentet) och trycket verkställes af den andra (digeln), dels å cylinderpressar, hvarest fundamentet är bibehållet, men trycket verkställes af en cylinder, dels å rotationsmaskiner, der tryckformen är anbragt på formcylindern och trycket sker medelst en eller flere tryckcylindrar. -- Med hänsyn åter till den kraft, som sätter pressens delar i rörelse, indelas tryckpressarna i handpressar och maskinpressar.
Handpressen för boktryck, hvilken alltid är digelpress, utgör den äldsta sorten och begagnades i hela 350 år, innan någon väsentlig förbättring i konstruktionen vidtogs. Den var i det längsta af trä och hade skruf, efter modell af vinpressen, samt var fastsatt vid både golf och tak. Digelns tryckförmåga berodde på tryckarens känsel. En vigtig förbättring å träpressen åvägabragtes 1790 af W. Haas i Basel, hvilken gjorde fundament och digel af jern. I Sverige nyttjades träpressen ända in på 1850-talet. Ett genomgripande framsteg i handpressens byggnad betecknas af Stanhopes press, uppfunnen 1800 af lord Ch. Stanhope. Denna press är helt och hållet af jern samt fäst på trä (»underlaget»), och en på skrufven verkande häfstångsinrättning åstadkommer större kraft jämte minskning i arbetarens ansträngning. Digeln trycker på en gång hela formen, d. v. s. arkets ena sida (förut, då digeln var mindre än fundamentet, måste detta skjutas in under den efter hand, i minst två omgångar). Stanhopes-pressens egenskaper värderas än i dag, och den är den enda, som i större antal tillverkats i Sverige (af T. Munktell i Eskilstuna och S. Sahlberg i Stockholm). Till förtydligande af handpressarnas inrättning meddelas här en kort beskrifning på Stanhopes press (fig. 1). Stilformen hvilar på fundamentet (a), som medelst en handvef (b) kan skjutas fram och tillbaka
Fig. 1.
på skenor. Å fundamentets högra kant är med gångjern fäst däckeln (c), afsedd att förmedla digelns (e) tryck och derför öfverklädd med knutfritt lärft eller siden. Mot den uppfällda däckelns öfre kant ledar (likaledes i trubbig vinkel) remmikan (d), en lätt jernram med dera spändt karduspapper, i hvilket öppningar, som motsvara formens kolumner, skäras ut. För hvarje aftryck, som skall tagas, »uppdrages» färgen å formen medelst en elastisk vals (förr nyttjades dertill skinnbållar). Sedan arket lagts på däckeln, nedfälles remmikan öfver arket (hvarigenom de delar af detta, som ej skola tryckas, skyddas mot färg); dernäst nedfälles däckeln, så att arket kommer i beröring med formen, fundamentet vefvas in under digeln (e), tryckaren fattar och drager åt sig bängeln (f), hvarvid trycket sker genom digelns nedgående. Bängeln går af sig sjelf tillbaka, genom digelns motvigt (g) eller fjädrar, fundamentet föres ut igen, däckeln lyftes, remmikan slås upp, och arket uttages för att lemna plats åt ett nytt. När arkens baksida tryckes, iakttages »register» medelst »punkturer» (se dessa ord). -- Efter Stanhopes press följde flere nyare konstruktioner af handpressen. J. Ruthvens skotska taffelpress (1813), å hvilken fundamentet var fastsittande, medan digeln fördes fram och tillbaka på rullar, var enkel och billig, men svagt byggd och ansträngande för arbetaren. G. Clymers i Filadelfia Columbiapress (1817) var deremot tung och komplicerad, men lättskött; trycket åstadkoms ej med skruf, utan genom flere häfstänger, och motvigten hade form af en örn. Å R. W. Copes Albionpress (se d. o.; 1817) åvägabragtes trycket medelst en sned kil, som vid bängelns tilldragande antog en upprättstående ställning. Från Amerika kom på 1820-talet den s. k. knäpressen (med en ledad häfstång i skrufvens ställe) och vardt i Europa känd under namnet Hagarpress. Ett kraftigt tryck åstadkommes derå genom ett knä, som rätas ut vid bängelns tilldragande. I Sverige har Hagarpressen funnit stor användning. Dess idé upptogs i tysken Kr. Dinglers Zweibrückepress (med dubbla knän) och i hans synnerligt kraftiga Dingler- (l. Washington-)press, konstruerad likt nyare myntpräglingspressar. Andra handpressar finnas med knän eller häfstänger under fundamentet. Goda i sitt slag äro de i Hamburg tillverkade handpressarna för stentryck. -- Försök att å handpress tillämpa cylindersystemet hafva gjorts af svenskarna G. Scheutz (1823) och P. Götrek (1829) samt sedermera af flere i utlandet. Den af K. A. Holm i Stockholm 1840 konstruerade Skandinaviapressen, ett mellanting mellan hand- och maskinpress, hade digel, stillastående fundament och mekanisk färginrättning. Den gick tungt, men tryckte väl (600 ex. i timmen) och vardt omtyckt i England. Af samma slag är finnen F. Tilgmanns press Miu, med stillastående digel och ett fundament, som höjes och sänkes. Den är afsedd för papper i långa banor och trycker 800 ex. i timmen. -- Å handpress tryckas med fördel smärre upplagor, accidenser m. m., hvarför den är till nytta äfven å stora tryckerier. I trots af alla förbättringar förblef dock dess produktionsförmåga alltför begränsad, hvilket sporrade till uppfinnandet af maskinpressen.
Fig. 2.
Maskinpressen (»snällpress», T. schnellpresse) drifves med ånga (någon gång med trampning). Redan 1790 uttog kemisten W. Nicholson patent å en cylinder för tryckning, men utförde ej sin idé. Denna tillämpades och utvecklades i stället af tysken Fr. König, som konstruerade de första maskinpressarna. 1810 hade han fått färdig en digeltrycksmaskin, som var ganska lik de gamla handpressarna, 1813 den första cylindermaskinen och 1814 en sådan med två tryckcylindrar. En af König (i förening med Bauer) införd nyhet var äfven färgens anbringande medelst sjelfverkande valsar. Å cylinderpressen försiggå färgandet, fundamentets införande, tryckets anbringande, fundamentets utförande och arkets uttagning i ett enda sammanhang, genom ett system af kugghjul, häfstänger och excenterskifvor. Fundamentet, en fullkomligt jämn jernplatta, föres fram och tillbaka antingen af jernbanerörelse (då det hvilar på sammanbundna hjul, som gå på skenor) eller af kretsrörelse (då det går direkt i skenorna och föres af ett mindre, horisontelt liggande kugghjul, som går i ett större; se fig. 2). Tryckcylindern, en stor jernvals, är på halfva sin omkrets beklädd med papper eller filt (»lappningen») för trycket; den andra hälften kommer ej i beröring med formen, hvarför fundamentet kan föras tillbaka undan den stannade cylindern. Färgens meddelande åt formen sker medelst »cylinderfärgrifning» eller ock »bordfärgrifning». Enligt den förra metoden får en roterande metallvals nödig färg från färgbehållaren; en elastisk »hoppvals» höjer sig och mottager af den förra en strimma färg, hvilken å ett system af metall- och elastiska valsar rifves duktigt och fördelas i allt jämnare lager samt slutligen af »uppdrags»-valsarna meddelas åt formarna. (Å fig. synas fårgvalsarna, men icke tryckcylindern, som befinner sig bakom dem.) Vid bordfärgrifning gå valsarna i öppna lager å ett färgbord, hvilket jämte fundamentet föres fram och åter under dem. (Bordfärgrifningen är allmänt antagen i England, Frankrike och Amerika.) Kompositionsvalsarna bestå af en jernaxel med deromkring gjuten elastisk massa af lim och socker- eller glycerin-sirup, af gelatin l. dyl. Det pålagda arket fattas af »gripare» på tryckcylindern och kommer genom dennas omvridning i beröring med formen samt tryckes, rad efter rad, hvarvid punkturerna sticka registerhål i arket. Detta föres, tryckt på ena sidan, ut ur maskinen på ett system af ändlösa band. Vid iläggning för andra sidans tryckning iakttages »register» af iläggaren. -- Medan König & Bauers fabrik vid Würzburg alltmera fullkomnade sina tillverkningar, konstruerade Applegath & Cowper i London s. k. komplettmaskiner, å hvilka arket omvändes genom att föras omkring cylindrar, så att både skön- och widertrycket ske i ett. Applegath & Cowpers tryckmaskiner voro de första, som vunno insteg i Sverige (sedan 1829). Eljest äro de flesta pressar i vårt land tagna från König & Bauer och från J. G. A. Eickhoffs verkstad i Köpenhamn. S. Sahlberg i Stockholm tillverkade 1851--64 ett trettiotal solida maskinpressar (för tidningstryck). -- Digeltryckmaskiner, drifna med trampkraft och hufvudsakligen afsedda för accidenser, finnas ock, bl. a. den lättskötta, välkända Libertypressen (konstr. af Degener i New York, i slutet af 1840-talet) och Minerva. Svårare var uppgiften att framställa dugliga tväfärgsmaskiner. Congreve (1822) lät sådan tryckning ske å sönderdelade plattor, som passade i hvarandra. Mera lyckad är König & Bauers 1865 byggda tvåfärgsmaskin. Denna har två efter hvarandra liggande fundament och särskilda behållare för hvardera färgen. Tryckcylindern går två gånger kring sin axel, för hvarje gång fundamenten, hvartdera med sin tryckform, passera under den, och trycker vid hvar omvridning en särskild färg. Af ungefär samma konstruktion äro t. ex. Schmiers, Werner & Steins i Leipzig framstående stentrycksmaskiner för flere färger. -- De stora tidningarnas behof af snabbt tryckta jätteupplagor framkallade rotationsmaskiner (roterande pressar). Fundamentets fram- och återgående rörelse hindrade en ökning af hastigheten, hvilket åter förde tanken på att (såsom redan Nicholson ämnat) sätta formen på en cylinder. Hoe & comp. i New York (1847) lyckades konstruera roterande tryckmaskiner. Hoe anbragte en horisontal formcylinder; hvarje kolumn slutades i en ram, som fastskrufvades på cylindern, och stilytans böjning åvägabragtes derigenom att de längs cylindern gående spaltlinierna gjordes bredare upptill och smalare nedtill, hvarjämte titel- och annonslinierna voro böjda. Den största maskinen af detta slag fick ända till tio tryckcylindrar (hvar med sitt färgverk) placerade kring formcylindern och trycker 18--20 tusen ex. i timmen. Applegath & Cowpers roterande press (1848) fick lodrät formcylinder och åtta deromkring stående tryckcylindrar. Marinoni i Paris har hållit sig i främsta ledet genom sina enkla och sinnrika tryckmaskiner för tidningar. -- Alla dessa maskiner, i hvilka arken inläggas ett efter ett, voro för dyra och erfordrade många arbetare. Dessa olägenheter öfvervunnos till stor del genom pappersstereotypiens framsteg, som gjorde det möjligt att gjuta stereotypplåtarna efter formcylindern, och genom införande af papper i långa banor. Å nyare tryckmaskiner, i synnerhet för tidningstryck, frammatas papperet från haspeln åt pressen, som sjelf afvecklar det. W. Bullock i Filadelfia åvägabragte denna förbättring (1865). De flesta roterande tryckpressar för ändlöst papper äro byggda för ett bestämdt format, och å de flesta skäras arken efter tryckningen. Förtjenstfull är tidningen »Times'» Walterspress (1863), som afvecklar papperet, fuktar det, trycker det på bägge sidor, delar det i ark och upplägger dessa i stapel, medan en räknemaskin angifver arkens antal. Vidare märkas Marinonis billiga roterande pressar, W. Bonds och J. Fosters (i Preston) Prestonian (1872), Hoes (1873), Wilson & Duncans i Liverpool Victoriapress (1872), med maskin för tidningarnas falsning, Maschinenfabrik Augsburgs tillverkningar, König & Bauers roterande pressar (sedan 1876), Eickhoffs (i Köpenhamn) m. fl. Man har äfven cylinder af dubbel längd för att kunna trycka två tidningar jämsides. Det har nu lyckats att å rotationspressar trycka illustrationer och flere färger. Sådana flerfärgsmaskiner med flata ytor å sjelfva formcylindern hafva bygts af Newsum, A. H. Schumann (i Leipzig), A. H. Payne (dersammastädes) m. fl. Verldens snabbaste tidningspress är af Hoe & comp. 1891 förfärdigad för »New York Herald»; den matas från tre pappersrullar och producerar icke mindre än 90,000 sexsidiga exemplar i timmen (d. v. s. 25 ex. i sekunden). En inrättning för maskinens sjelfmatande med enkla ark har nyligen uppfunnits. Man har nu lärt sig att åstadkomma fint tryck äfven på torrt papper. Eljest fuktas nämligen tryckpapperet, för att blifva mer mottagligt för färgen, genom att antingen hastigt dragas igenom vatten i »fuktfat» eller duschas medelst fuktmaskiner eller å den roterande pressen gå öfver valsar med fina hål, genom hvilka vatten eller ånga uttränger. I senare fallet innehåller sjelfva pressen äfven särskilda satineringsvalsar, emedan det fuktade papperet måste å nyo satineras före tryckningen. -- Cylinderpressen lemnar numera fullt ut lika godt arbete som digelpressen samt ger färg vida bättre än denna. Också uttränges handpressen af maskinpressen på alla områden, äfven för det finaste bok- och illustrations-tryck.
