Tullgarn

Tullgarn, kungsgård och slott i Hölö socken, Södermanlands län, på en i Östersjön utskjutande udde. Kungsgården utgör 6 1/2 mtl, med ett taxeringsvärde af 205,900 kr. Slottet, som sannolikt ursprungligen uppfördes af Karl Sture i slutet af 1500-talet, bestod vid midten af 1600-talet af en större hufvudbyggnad i trenne våningar, med två runda och ett fyrkantigt torn. Från hufvudbyggnaden utgingo tvänne, något lägre flyglar mot s., förenade genom en lägre byggnad, hvadan hela slottet omslöt en borggård, säkerligen i det närmaste densamma som nu. Det nuv. slottet, som hufvudsakligen fick sitt utseende genom den 1719--27 vidtagna, omfattande reparationen, består af en 43 m. lång och 15 m. bred hufvudbyggnad samt tvänne med densamma förenade, 35,5 m. långa och 8 m. breda flyglar, hvilka med midtpartiet bilda en rektangulär, mot sjösidan öppen borggård. Såväl hufvudbyggnad som flyglar hafva 3 våningar på den yttre, men endast 2 på den inre sidan. Till slottet höra rik trädgård med dyrbart växthus samt en vacker park (nära 22 har), förr djurgård. Innan T. blef sätesgård, d. v. s. före 1400-talets slut, fanns der endast en by T., som bestod af 6 gårdar, af hvilka 3 under Nils Eriksson Gyllenstiernas (d. 1495) tid sammanslagits till en hufvudgård. De öfriga tre gårdarna i T:s by underlades ej hufvudgården förrän omkr. 1640. Ehuru egentligen bestående af 6 gårdar, upptogs T. ännu på 1770-talet i jordeböckerna såsom ett frälsesäteri om endast 3 mtl. Sedan T. 1772 gjorts till kungsgård, höjdes hemmantalet betydligt. Det uppskattades 1774 till 34 1/2 hemman, deraf 19 1/2 i Hölö. Detta hemmantal bibehölls derefter till 1877, då från T. afsöndrades alla hemman, som ej oundgängligen behöfdes för gårdens skötsel. -- T. omtalas med säkerhet först i början af 1400-talet, och från den tiden äro äfven dess egare kända. Första säkert kända egare voro Tord Röriksson Bonde och hans son riddaren Knut Bonde, hvilken gaf det i morgongåfva åt sin hustru, Margareta Karlsdotter (Sparre). Efter hennes andre mans död inlöstes det af hennes son i första giftet, den sedermera som riksföreståndare och konung bekante Karl Knutsson, och kom genom hans dotter Kristinas giftermål med riksrådet Erik Eriksson Gyllenstierna till den Gyllenstiernska slägten samt egdes af deras sonhustru Sigrid Eskilsdotter Banér och hennes dotter Kristina Gyllenstierna. Vid arfskiftet efter henne kom T. till sonen Svante Sture, derefter till dennes son Karl samt hans brorson Klas, hvilken 1610 erhöll frälsefrihet på allt det gods inom Hölö socken, som lydde under T., och ärfdes efter hans död (1616) af hans brorsdotter Margareta, gift med grefve Johan Oxenstierna. Efter Margaretas död tillföll T. hennes moder, fru Ebba Sture (f. Leijonhufvud), samt kom vid hennes frånfälle, efter process med grefve Oxenstierna och hans arfvingar, 1659 till grefvinnan Ebba De la Gardie (f. Brahe), Ebba Stures kusin. T. stannade sedan inom slägten De la Gardie till 1772, då det för 790,000 dlr k:mt köptes af riksrådet Melker Falkenberg, som kort derefter öfverlät sitt köp på K. M:t och kronan. Det blef då kungsgård och uppläts till Gustaf III:s broder Fredrik Adolf samt 1807 till hans syster, Sofia Albertina. Under hennes lifstid, redan 1818, beslöto ständerna, att T. efter prinsessans död skulle tillfalla dåv. kronprinsen Oskar, som ock vid prinsessans död (1829) tillträdde detsamma. Redan 1823 hade dock ständerna beslutit, att derest kronprinsen aflede före sin gemål, skulle T. som enkesäte tillfalla henne på lifstid. Efter hennes död, 1876, eger konung Oskar II enligt 1877 års riksdagsbeslut dispositionsrätten till T., men han har öfverlåtit nyttjanderätten till kronprinsen, som från 1881 har betraktats som godsets innehafvare. Enl. riksdagens skrifvelse af d. 15 Maj 1885 skall T., i händelse af kronprinsens frånfälle, såsom enkesäte öfverlemnas åt kronprinsessan Viktoria. Jfr F. W. Wrangel: »Tullgarn» (1888).