Turgenev

Turgenev [-ge'njef]. 1. Aleksander Ivanovitj T., rysk historiker, f. 1785, d. 1845, studerade i Moskva och Göttingen, tjenstgjorde i ryska justitieministeriet och i byrån för främmande trosbekännare samt avancerade till »verkligt statsråd». Efter att 1822 hafva tagit afsked ur statens tjenst tillbragte han sitt återstående lif i utlandet (England, Frankrike, Tyskland, Italien och Danmark), sysselsatt med historiska samlingar. Frukten af hans arbete var Historiaa Russiae monumenta ex antiquis exterarum gentium archivis et bibliothecis deprompta (2 bd, 1841--42; suppl. 1848). T. tillhörde liksom sin yngre bror, Nikolai T., reformpartiet under Alexander I (»Välfärdsförbundet», »Arzamas»). Under sin vistelse i utlandet förmedlade han beröring emellan Karamzin och främmande historici (Krug, Lehrberg). Hans bref till brodern Nik. utkommo i Leipzig 1871. -- 2. Nikolai Ivanovitj T., rysk politisk författare, den föregåendes broder, f. 1789, studerade i Göttingen, tjenstgjorde efter 1813 som rysk kommissarie i de landsdelar, som de allierade fråntagit Frankrike, och avancerade i rysk tjenst till inrikesministerns adjoint. T. var utprägladt liberal, arbetade för upphäfvande af lifegenskapen och skref ett vigtigt vetenskapligt arbete om beskattningsväsendet (Opyt teoriji nalogov, 1818). Invecklad i dekabristupproret, undkom T. till utlandet, dömdes in contumaciam till döden och bosatte sig i Frankrike. Bland hans senare utgifna skrifter är mest bekant La Russie et les russes (3 bd, 1847). Först 1856 fick han amnesti och tillåtelse att återvända till Ryssland. Död i Bougival vid Paris 1871. -- 3. Ivan Sergeievitj T., rysk författare, f. 1818 i Orel, framlefde på sin moders gods, Spask-Litovino (i guv. Orel), senare genom arf T:s egendom, en dyster, sollös barndom, under ett husligt tyranni, som skonade hvarken barn eller lifegna, samt med tyska och franska guvernörer, som ofta byttes om. Sina första notiser om rysk literatur fick han (genom sin mors kammartjenare), då han redan var tämligen hemmastadd i den tyska och franska. Vid 12 års ålder sattes han i en pension i Moskva; 15-årig inskrefs han vid Moskvas universitet, men fortsatte sina studier i Petersburg, der han 1837 slutade dem med kandidatgrad inom humanistiska fakulteten. Genom professoren i rysk literatur Pletnev, med hvilken T. kom i närmare personlig beröring, fick han 1838 in ett par små dikter i »Sovremennik». Med särskildt intresse läste T. latinsk och grekisk literatur. Åren 1838--41 studerade han i utlandet, hufvudsakligen i Berlin (hörde bl. a. Böckh och Kanke samt studerade Hegels filosofi), samtidigt med Stankevitj, Granovskij och Bakunin. Under vistelsen i utlandet fingo hens politiska och sociala tänkesätt fast form. Han blef »vesterländing», på samma gång han varmt älskade sitt fosterland; redan då var han en svuren fiende till lifegenskapen. Efter sin återkomst till Petersburg ingick han i inrikesministeriets kansli, men med tjenstgöringen (1842--45) var föga bevändt. Han framträdde emellertid (t. o. m. 1850) som poet och romantiker med åtskilliga mindre och större dikter (hufvudsakligen i »Sovremennik» och »Otetj. zapiski»). Bland de senare vann Parasja (1843) tämligen oförtjenta loford af Belinskij. Denne berömde kritiker och den begåfvade, kunskapsrike T. blefvo synnerligen goda vänner och öfvade starkt inflytande på hvarandra. Snart öfvergaf T. versformen, fördömde senare (med rätta) sina poetiska »ungdomssynder» och har i sina samlade skrifter ej lemnat någon plats åt dem. Prosan var hans rätta fält. Sedan 1844-47 några prosaberättelser varit synliga, utan att väcka vidare uppmärksamhet, stod T. färdig att lemna literaturen, som ej syntes vilja bereda honom någon framgång. Men så publicerades 1847--51 (i »Sovremennik»), under den oskyldiga, med hänsyn till censuren af tidskriftens red. uppfunna titeln Zapiski ochotnika (En jägares anteckningar; Sv. öfvers., »Ur en jägares dagbok», 1875--79), en serie teckningar ur böndernas och godsegarnes hvardagslif, som med ens gaf T. plats bland Rysslands och samtidens största författare. Det var ett energiskt, af den varmaste fosterlandskärlek och ädel humanitet uppburet fälttåg mot lifegenskapen och den moraliska uselhet, som den födt hos herre och slaf, en satir, som tränger genom märg och ben, ett mästerverk af konstnärlig realism, som gör full rättvisa åt den ryske bondens sunda förstånd, sedliga kraft, godmodighet, poetiska och praktiska begåfning. Få literaturalster hafva i Ryssland vunnit en sådan läsarekrets som T:s »Zapiski ochotnika». Större delen af »anteckningarna» är gjord i utlandet (i Paris). Den tidens ryska samhälle var för T. alltför osympatiskt; i de mästerliga skildringarna af rysk natur framträder hans kärlek till hemlandet, som han trodde sig ej skola återse. Ett af moderns död framkalladt besök i Ryssland 1850 blef längre, än han afsett. Redan vistelsen i utlandet (till på köpet under år 1848) hade gjort T. misstänkt; i hans ofvannämnda »Zapiski ochotnika» framträdde, när de 1852 utgåfvos samlade, den kritiska afsigten tydligt, och närmast med anledning af en tidningsartikel om Gogol fick T. en månads arrest och internerades sedan på sitt gods. Först 1854 lyckades några gynnare att genom bemedling af tronföljaren (sedermera Alexander II) utverka tillåtelse för T. att lemna sitt gods, och han styrde då åter kosan till utlandet. Der tillbragte han sedan större delen af sitt lif, i nära förbindelse med familjen Garcia-Viardot, en tid (1863--70) mest i Baden-Baden, sedermera i Bougival, nära Paris, med kortare sommarvisiter i hemlandet. Med Rudin (»Rudin», 1883, 1886), började år 1855 raden af T:s större »romaner». Året bildar en vändpunkt icke blott i Rysslands politiska och sociala lif, utan äfven i dess literära. I »Rudin» tecknas 1840-talets dådlösa idealister, som analysera allt, men rygga tillbaka för hvarje handling, en typ, till hvilken T. flere gånger återkommer (jfr »Hamlet» i »Zap. ochotnika»). Samma motiv varieras i Dvorianskoe gnezdo (1858; »Adelsfolk», 1886). Likasom för att visa, att Ryssland endast kan frambringa folk af Rudins kaliber, gör T. hjelten i sin nästa roman, Nakanune (1859; »Elena», 1884 och 1887), den energiske Insarov, som i allt är Rudins motsats, till bulgar. »Han kunde icke vara ryss», säger Elena. Sjelfva titeln (nakanune = dagen före en högtid eller tilldragelse) antyder, att förf. väntar en förändring. Den nya generation, som ändrade förhållanden efter Krimkriget ammat, tilltalar emellertid T. ej synnerligen. I Otzy i deti (1861; »Fäder och söner», 1878), hvilken liksom »Nakanune» och »Dym» utgafs först i Katkovs «Russkij vjestnik», skildras den skeptiska ungdom, som uppfödts med naturvetenskap, evolutionsläran och Buckle: medicinaren Bazarov är den förste nihilisten. Nu brast dock stormen lös. Vänskapen med Nekrasov och Herzen var redan sliten; de liberale, som icke ville vidkännas porträttet, behandlade T. som affälling. Med konstnärens divination hade han emellertid, medan nihilismen ännu fanns blott i sitt ämne, riktigt karakteriserat den förening af teoretisk skepsis och praktisk dogmatism, som senare skulle spela en så betydande rol i Rysslands inre historia. Sjelf förklarar T., att udden är riktad mot adeln och att han i Bazarov blott velat teckna en ärlig demokrat. »Bonde-emancipationen» gjorde till en början ingen ändring i de högre klassernas lif. I Dym (1867; »Rök», 1869, 1877) gisslar förf. med skorpioner de förnämes moraliska idioti: deras lif framställes som absolut blottadt på allt verkligt innehåll. Potugins kritik återger författarens tankar. I »Rök» äro nihilisterna färdiga, men spela i romanen blott en underordnad rol. I Nov (1876; »Obruten mark», 1878) gör nihilismen ömkligt bankrutt. T. tror endast på det lugna reformarbetet (Solomin). Emellertid har T. utan tvifvel dömt nihilisterna för hårdt; han synes ej vilja erkänna, att bland dem finnas äfven hjeltar (de praktiska resultaten af deras hjeltemod äro visserligen ej betydliga). I alla de nu nämnda romanerna är det de högre klassernas, »intelligensens», lif, som skildras (och tillintetgöres), medan i serien »Ur en jägares dagbok» folkets lif är det egentliga temat. Före, mellan och efter dessa romaner faller till tiden något mer än ett trettiotal noveller och berättelser, som nu fylla fyra delar af T:s samlade skrifter. Några af dem kunde alltför väl fått plats bland »Ur en jägares dagbok», t. ex. Mumu (skrifven i arresten 1852) och Lukeria. Andra (och flertalet) förete hvarken med dem eller med romanerna någon inre slägtskap; flere täfla i omfång med romanerna. Till de mera bekanta höra Jakov Pasynkov (1855), Faust (1856), Asia (1858), Pervaja ljubov (Min första kärlek, 1860), Nestjastnaja (Den olyckliga, 1868; »Susanna Ivanovna», 1872), Vesjnie vody (1871; »Vårböljor», 1876), som påminner om de två första romanerna. Till T:s sista år, då sjukdom redan brutit hans kraft, höra Klara Militj (»Klara Militsch», 1884) och en samling aforismer (Senilia; sv. öfvers. 1883; hvad T. kallade »poesi i prosaform»). -- Från det tidigaste skedet af T:s författareskap förskrifva sig åtskilliga komedier, som visserligen ej stå i jämnhöjd med de berättande alstren af hans penna, men i alla fall intaga en ganska respektabel plats inom Rysslands dramatiska literatur. Äldst är »Oförsigtigt» (1843), med spanskt ämne. 1848--51 utkommo »I andras bröd», »Ungkarlen», »En månad på landet» och några andra. (Hans uppsluppna lustspel »Arfskiftet» gafs 1891 å Dram. teat. i Stockholm.) T. författade äfven åtskilliga literaturhistoriska och kritiska uppsatser (om Belinskij, Gogol. N. Turgenev) samt recensioner. Hit kunna äfven räknas hans tal om Hamlet och Don Quijote (1860), hans tal vid aftäckandet af Pusjkins minnesvård i Moskva (1880) samt uttalanden om egna arbeten (i synnerhet om »Fäder och söner»). Slutligen har han till ryska öfversatt ett par berättelser af Flaubert, till franska (i förening med Louis Viardot) Pusjkins dramer (Paris 1862). -- T. är det ryska samhällets historiker, som med intresserad blick följer skiftningarna i dess lif; att denna historia i mycket liknar en sjukdomshistoria är ej hans fel. Emellertid har han på afstånd knappast kunnat alltid rätt bedöma företeelserna i Ryssland, och de senare årens pessimistiska stämning kan till en del deri hafva sin grund. Som konstnär är T. realist, men söker ej upp ytterligheter eller abnormiteter (åtminstone ej i sina tidigare alster). Han låter gerna hvar och en gälla det mesta han kan; han håller af sitt folk. Språket beherskar han som få; han nästan missbrukar sin makt. Efter svåra lidanden (kräfta i ryggraden) dog T. i Bougival d. 3 Sept. 1883 och begrofs d. 9 Okt. s. å. under en ofantlig tillslutning af allmänheten i Petersburg på Volkovska kyrkogården, der så många andra af Rysslands literära storheter hvila. -- Af T:s samlade arbeten utkom 1891 9:de uppl., i 12 bd, och s. å. 2:dra uppl. af hans poesi. En första samling af hans bref utgafs 1885. Nästan alla T:s romaner, noveller och berättelser finnas öfversatta på svenska (dels direkt från ryskan af H. Almkvist, dels från franska och tyska), på danska, tyska, franska och engelska, några äfven till andra språk. Lefnadsteckningar och kritisk-historiska uppsatser om T. finnas i hans saml. skrifter samt af Vengerov, Strachov, Burenin o. a., vidare af O. Miller, i »Russkie pisateli» (I, 4:deuppl. 1890), och Vogüe: »Le roman russe» (2;dra uppl., 1888). Utländska omdömen om T. utgåfvos samlade af Rogozin 1884. Lll.