Turmalin, miner., ett mineral, som jämte andra ädelstenar år 1703 fördes till Europa från Ceylon (mineralets singalesiska namn är turamali) af holländarna, hvilka ock först bekantgjorde dess pyro-elektriska egenskaper. (På grund af dessa kallas turmalinen af äldre författare »elektrisk schörl», »askdragare», »asksten».) Genomskinliga och halfgenomskinliga turmaliner äro vid vanlig temperatur oelektriska, men vid uppvärmning blir hvarje kristall positivt elektrisk i den ena änden och negativt elektrisk i den andra. Vid afsvalning blir den åter oelektrisk. Vid afkylning visar hvardera af kristallens ändar motsatt elektricitet mot den han erhöll vid uppvärmningen. Senare undersökningar hafva visat, att båda elektriciteterna uppstå och fördela sig på mångahanda sätt på ytan, men alltid så, att lika ytor, kanter och hörn visa samma elektricitet. Då nu en turmalinkristall har olika utbildning i bägge ändarna och är, hvad man kallar, hemimorf, så beror det elektriska förhållandet på den bristande symmetrien. Turmalinen kristalliserar hexagonalt romboedriskt. Kristallerna hafva på grund af hemimorfien en ovanlig utbildning, i det att ändytorna äro olika utbildade och prismat uppträder med endast 3, vanligen vertikalt streckade ytor. R-vinkeln varierar mellan 46° 40'och 46° 50'. Turmalin har inga tydliga genomgångar. Den har ojämnt brott samt är optiskt negativ. Hårdheten är 1, egentl. vigt 2,9--3,2. Färgen vaderar mycket, likasom den kemiska sammansättningen. Efter Rammelsbergs noggranna undersökningar kan turmalin anses bestå af isomorfa kemiska blandningar af alumo-boro-silikat, der NaH, Mg, Fe och Al ersätta hvarandra i de olika varieteterna, hvartill stundom kommer en förening af Li och Mu; och då dertill förekommer något K, Cae och Fl, så har man i det hela 12 grundämnen i de olika arterna af turmalin. -- Den angripes ej af syror, men det glödgade pulvret sönderdelas småningom af varm svafvelsyra. -- De många turmalin-varieteterna kunna delas i följande 4 afdelningar. Akroit (achroit), de klara, färglösa, gula, röda och blekgröna varieteterna, med egentl. vigt = 3,00. De färglösa och gula komma från Elba, kant. Ticino och Vaud, de röda från Elba, Mursinsk (Sibirien) och Penig (Sachsen). De röda (af mangan färgade) äro mycket värderade. De karminröda kallas rubellit, de rosenröda sibirit, de blodröda apyrit. Ädel turmalin innefattar de gröna, blå, bruna och, åtminstone i tunna lager, genomskinliga arterna, med egentl. vigt = 3,1. De gröna, från Brasilien, blifva genom rifning och uppvärmning starkt elektriska. De bruna, från Ceylon och Brasilien, passa bäst för optiska ändamål (se nedan). De blå, som fått namn af indigolit, hafva funnits på Utön och i Brasilien. Dravit, en brun till grönaktig, brunsvart art, rik på Mg, har egentl. vigt = 3,1. Den förekommer såsom bruna prismer i hvit glimmer i Kärnten och i Drave-området. De mörkfärgade till brunsvarta arterna finnas vid Eibenstock och Zillerthal samt i Texas och Pennsylvania. Schörl l. svart turmalin, som i fina splittror ofta visar sig blå, grön eller brun, är genomlysande och har egentl. vigt = 3,1--3,24. Den är den mest jernrika varieteten samt förekommer i stora, armtjocka kristaller, ofta sittande i qvarts, och har för öfrigt stor utbredning såsom accessorisk beståndsdel i granit, gneis, kalk och skiffrar. Äfven såsom mikroskopisk beståndsdel är den mycket allmän i de nyssnämnda bergarterna såväl i Sverige som i utlandet. -- De mörkfärgade, genomskinliga arterna begagnas till plattor i polarisations-apparater. De gröna, blå och röda varieteterna, med full genomskinlighet, begagnas till ädelstenar och hafva stundom högt värde. Främst står i detta hänseende sibiriten. En sådan af 3 cm. längd och 1,6 cm. bredd kan uppskattas till några tusen kronor. En hyacintfårgad turmalin af samma storlek kan vara värd 100 kr.; öfriga turmaliner äro deremot i allmänhet af ringa värde.
En skifva af turmalin, slipad så, att de stora ytorna äro parallella med den optiska axeln, har den egenskapen att genomsläppa endast de med axeln parallella ljusvibrationerna och att utsläcka de mot denna vinkelräta. Skifvor af mörkgrön eller brun färg, som hafva en tjocklek af endast 1--2 mm., polarisera (se Polarisation 2) fullkomligt det genomgående ljuset. Dylika skifvor kunna derför användas såsom både analysörer och polarisatörer, och af två dylika kan en enkel polarisationsapparat, en s. k. turmalintång, sammansättas. Tången bildas af en mässingstråd, som på midten omböj es ett par hvarf, så att ändarna tryckas mot hvarandra. Ändarna äro omböjda till ringar, i hvilka i kork infattade turmaliner kunna insättas. Ställas de båda turmalinernas axlar parallella, är synfältet ljust; vrides den ena turmalinen, mörknar fältet mer och mer och varder mörkt, när turmalinernas axlar bilda räta vinklar. Kristallskifvor m. m., som man vill undersöka i polariseradt ljus, inskjutas mellan skifvorna och qvarhållas der af trådens elasticitet. Ant. Sj. A. Bi-n.