Tyfon

Tyfon, äfven Tyfaon, Tyfos och Tyfoevs (Lat. Typhon, Typhoeus), Grek. mytol., son af Tartaros och Gaia, var ett af urtidens ohyggliga vidunder, med 100 hufvud, eldsprutande ögon och en väldig, rytande stämma. Han representerar vissa af naturens förstörande krafter, såsom den glödheta öckenstormen och de i jordens innandöme innestängda bränbara gaserna, hvilka ansågos framkalla vulkaniska utbrott. Den hos Hesiodos förekommande beskrifningen af T:s strid med Zevs är tydligen en allegorisk skildring af ett eldsprutande berg i full verksamhet. Först efter hårdnackad strid lyckades Zevs med sin åskvigg besegra och till Tartaros nedstörta T. Enligt Homeros ligger han under jorden i arimernas land, geografiskt ej bestämbart (möjligen Cilicien), enligt Pindaros och Aischylos under Etna. Äfven till andra vulkaniska trakter (Lydien, Frygien m. fl.) har sagan förlagt denne representant för den underjordiska elden. Enligt en yngre saga vågade gudarna vid T:s angrepp icke hålla stånd, utan flydde till Egypten och dolde sig i djurskepnader, hvarför de sedan derstädes dyrkades under sådana gestalter. -- Jämväl i den egyptiska mytologiens yngre tid spelar T. en betydelsefull rol såsom representant för mörkret, öcknen och det onda. Han uppträder då jämsides med ormen Apofis. Namnet T. är hemtadt från grekiskan liksom många andra i det yngre egyptiska språket förekommande lånord. I det äldre språket har T. sin föregångare och urbild i Set, Osiris' broder och mördare, och i den af Plutarchos meddelade Osirissagan återgifves också Sets namn med T. (jfr Egypten, sp. 220). -- Tyfonstypen är tydligen beslägtad med den inom vissa österländska religioner mötande föreställningen om ett ursprungligt ondt andeväsende (se Djefvul). A. M. A. K. P.