Tygtryck

Tygtryck, framställning af färgade mönster på väfnader genom tryckning. Samma effekter, som väfkonsten uppnår genom användande af olikfärgade garn, kunna mera snabbt, lätt och billigt åstadkommas genom tygtrycket. Vid detta förena färgerna sig med tråden på samma sätt som vid färgning (se d. o.). Tygtrycket kan i sjelfva verket sägas vara en komplicerad färgning. Före behandlingen blekes och glättas tyget. För hand sker färgernas (eller betornas) anbringande medelst fyrkantiga tryckformar, på hvilka mönstret är utfördt i upphöjdt arbete, eller med tillhjelp af valsar, som bära mönstret insänkt. Numera utföres tryckningen vanligen medelst maskiner: perrotiner och valstryckmaskiner. Perrotinen, eller tafletryckmaskinen, benämnd efter uppfinnaren Perrot (i Kouen, 1833), efterliknar handtrycket och arbetar med tre å fyra platta träformar (eller bättre med klichéer), å hvilka mönstret är bildadt genom utstående mässingsfigurer. Formarna trycka turvis, och efter hvarje tryck går formen tillbaka för att matas å nyo af färgvalsen. Perrotinen kan drifvas med handkraft. Valstryckmaskinerna (uppfunna 1780), hvilka städse erfordra maskinkraft, arbeta med metallvalsar, å hvilka mönstret är ingraveradt, och lämpa sig bättre till tryck med flere färger. De arbeta dessutom noggrannare och fem gånger fortare än perrotinen. Tyget löper fram emellan en med tjockt kläde öfverdragen gjutjernsvals och metallvalsen, hvars gravering fylles med färg genom att tryckas mot en färgvals, som matas ur färgtråget. Derefter torkas väfven mellan heta valsar och undergår appretur (se d. o.). Det finnes maskiner för påtryckande af tolf, ja tjugu färger. -- Tryckfärgerna och deras betor måste vara till en viss grad klibbiga och tjocka för att gifva riktigt fasta konturer. Såsom »förtjockningsmedel» användas i synnerhet gummisorter, stärkelse, ägghvita och glycerin. Vid kittelfärgtryck tryckes tyget med betan; och sedan denna torkat väl samt häftat, utfärgas det i färgkitteln, hvarvid de betade ställena färgas varaktigt, men tygbottnen så svagt, att färgen derå bortgår med tvålvatten eller lätt blekning. Vid klotstryck får hela väfven gå igenom det med betmedel fyllda färgtråget och föres derefter igenom grundnings- (l. klots-)maskinen, bestående af två med bomullstyg klädda mässingsvalsar, som trycka fast betan. Derefter påtryckas ställvis olika färger. Denna metod lämpar sig bäst på lärft och för mineralfärger. Reservage-tryck består deri att, medelst ett påtryckt täckande ämne, »reservaget» (vax, harts och talg, gummi och talg, kopparoxidsalt och gummi l. dyl.), vissa ställen af tyget hindras att antaga färg, utan förblifva hvita. Vid etsningstrycket deremot borttages genom syror den påtryckta betan från vissa ställen af väfven, så att dessa efter utfärgning synas hvita. Om mönstret påtryckes med syran och bottenfärgen sedan betas med klotsmaskinen, erhålles hvit teckning på mörk botten. Enlevage-trycket tillgår så, att de påtryckta färgstofterna ställvis bortskaffas genom ozongifvande ämnen. Ångfärgtrycket fäster färgerna genom inverkan af vattenånga. Det lämpar sig väl på siden och för tjärfärger. Applikations- (l. taffel-)trycket använder blandningar af betor och färgdekokter, hvilka förtjockade påtryckas medelst beta. Applikationsfärgerna blifva oäkta och föga varaktiga, ehuru de kunna bättras genom behandling med ånga, hvarvid ägghvitan (betmedlet) koagulerar och fäster färgen. Dit hör guld- och silfvertrycket. Alla här nämnda metoder äro hufvudsakligen afsedda för kattun, men flere duga äfven för ylle, halfylle, siden och halfsiden. Då det gäller invecklade och mångfärgade mönster, kunna flere af metoderna kombineras. -- Redan hos forntidens egypter tillgick tygtrycket ungefär såsom nu, genom betning. I Kina och Indien har det ock gamla anor. Konsten att framställa tyger med fasonerade mönster låg nere i Europa under medeltiden, men sedan 1200-talet infördes sådana från Orienten. Först i slutet af 1600-talet fick tygtrycket fast fot i Europa, till en början i Augsburg, som ännu är en hufvudort för detsamma. Genom införande af bomullen, hvilken företrädesvis lämpar sig för upptagande af vackra färger, fick tygtrycket, i synnerhet å kattun, en ofantlig utveckling. En stor del af det tryckta kattunet går till Orienten. I England var tygtrycksindtistrien länge hämmad genom hög accis. Den fick dock der en synnerligt stor betydelse (framförallt i Lancaster), och öriket står ojämförligt främst i produktionen af tryckta tyger. I stor skala drifves den ock i Normandie (Rouen), Elsass, Böhmen, Wien, Budapest, Sachsen (halfylle), Schlesien (kattun). Berlin, Westfalen, Rhenprovinsen (ylle och siden) och Nord-Amerika. Holland och Belgien åstadkomma ordinär vara, Schweiz goda alster. I Sverige finnas 2 kattuntryckerier, med ett tillverkningsvärde af tillsammans 104,380 kr.