Tysk-katolicismen

Tysk-katolicismen, ett rationalistiskt kyrkosamfund, som uppstod i Tyskland och 1845 utträdde ur den romersk-katolska kyrkan. Dess egentlige stiftare var f. d. kaplanen i Grottkau, dåmera läraren i Laurahütte i Schlesien Johannes Ronge (f. i Schlesien 1813, deltagare i den demokratiska rörelsen och ledamot af »vorparlamentet» 1848, på grund af ett öppet bref till konung Fredrik Vilhelm IV landsflyktig 1849--61, d. i Wien 1887). Tysk-katolicismens egentliga blomstringstid inföll 1846--47, då den befann sig under yttre tryck och förföljelse. Med åren 1848--49 var dess historiska rol utspelad. Sedan dess gick den öfverallt tillbaka, och sedan 1859 hafva de tysk-katolska församlingarna på de flesta orter sammansmält med de rationalistiska fria församlingar, som uppstått genom separation från den evangeliska kyrkan. En fast kyrklig organisation har tysk-katolicismen numera endast i konungariket Sachsen, der den räknar 4 hufvudförsamlingar (i Dresden, Leipzig, Chemnitz och Gelenau) och 3 filialförsamlingar (i Annaberg, Glauchau och Zwickau), med tillsammans 1,467 medlemmar (1880), under ledning af en landskyrkoöfverstyrelse. Dessutom finnas tysk-katolska församlingar i Baden med 371, i Bajern med 50 och i Würtemberg med 104 medlemmar. Om tysk-katolikernas historia se Fria församlingar.