Tyskland

Tyskland (T. Deutschland), Tyska riket, en af Europas stormakter, upptager större delen af det centrala Europa och sträcker sig från 5° 52' 4" ö. lgd fr. Greenw, (i Rhenprovinsen) till 22° 53' 26" ö. lgd (Ostpreussen) samt från 47° 16' n. br. (Allgaualperna) till 55° 53' 46" n. br. (byn Nimmersatt n. om Memel). Afståndet från Tilsit till Metz utgör 1,305 km., från Hadersleben till Kempten vid Iller 860 km. I n. gränsar T. till Nordsjön, Danmark och Östersjön, i ö. till Ryssland, Polen och Galizien, i s. till Österrike (från Weichsel till Bodensjön) och Schweiz, i v. till Frankrike, Luxemburg, Belgien och Nederländerna. Arealen utgör, oberäknadt kustvattnen i Nordsjön och Östersjön samt tyska andelen af Bodensjön (309,2 qvkm.), 540,418,82 qvkm., fördelade på följande till Tyska riket hörande stater

Storlek i qvkm. Folkmängd 1885. Konungariken: Preussen 348,354,89 28,318,470 Bajern 75,864,65 Josef II (1765--90), hvilken dock under sin moders lefnad ej var af synnerligen större inflytande än hans fader. Genom honom vann dock Österrike ett stycke land från Bajern 1779 (se Tronföljdskrig, det bajerska). Men sedan Maria Teresia aflidit, 1780, var Josef sin egen herre. Mot hans förnyade planer på Bajern opponerade sig dock Fredrik II, som 1785 mot Österrike stiftade tyska fursteförbundet (se Fursteförbundet) för att skydda tyska riksförfattningen, hvarigenom Preussen i verkligheten första gången blef T:s ledare och bestämmande makt. Josef var för öfrigt en ifrig och välmenande reformator, men hans reformer voro till stor del så opraktiska, att de mot honom uppretade hans undersåtar. I Belgien utbröt formlig revolution (1790), och i Ungern var det endast fruktan för kejsarens armé, som förhindrade upproret. Josef inlät sig äfven i ett olyckligt krig med Turkiet, under hvilket han afled. Hans broder, Leopold II (1790--92), afslutade detta krig genom freden i Sistova, 1791. Hans politik var hufvudsakligen upptagen af förhållandet till Frankrike, der revolutionen vann allt större kraft och utveckling. Genom förbund med Preussen sökte han hejda händelsernas gång, men dog, innan kriget mot Frankrike börjat. Hans son Frans II (1792--1806), den siste tysk-romerske kejsaren, fick i stället att bekämpa revolutionen. Men den österrikiska armén var ej i stånd att motstå Frankrikes ungdomliga och väl anförda trupper. Kriget, som börjat ganska lyckligt, tog derför snart en olycklig vändning, trots det understöd som lemnades af Frankrikes alla andra fiender. Belgien och Milano eröfrades af fransmännen, likaså besittningarna vid Rhen, hvilket allt afstods i freden i Campo Formio (1797). En ringa ersättning fick Österrike i Venezia ö. om Adige. Något förut hade Österrike genom Polens tredje delning (1795) ökat de polska områden det erhållit vid den första delningen (1772). Det andra koalitionskriget mot Frankrike (1798--1801) medförde nya nederlag för Österrike, och genom freden i Lunéville (1801) vann Frankrike från Tyska riket 1,155 qv.-mil land, med 4 mill. innev. En mängd tyska furstar började sluta sig till Napoleon, och det blef för hvarje dag allt tydligare, att det bräckliga Tyska riket icke skulle kunna bevara sin existens. Kejsaren sjelf träffade förberedelser till den stundande katastrofen, i det han d. 11 Aug. 1804 lät förklara sina österrikiska arfland för ett ärftligt kejsaredöme Österrike. Det olyckliga kriget 1805, som kostade Österrike Venezia, Tyrolen och främre Österrike, medförde den väntade upplösningen. Napoleon stiftade nämligen d. 12 Juli 1806 Rhenförbundet (se d. o.), i hvilket 16 tyska furstar inträdde under Napoleons »protektorat». Derigenom hade en stor del af Tyska riket fått ett annat öfverhufvud än den romersk-tyske kejsaren, och denne svarade med att d. 6 Aug. 1806 nedlägga den tyska kejsarekronan och förklara det kejserliga »ämbetet och värdigheten» för utslocknade. Tyskland upplöstes i ett antal suveräna, af hvarandra alldeles oberoende stater.

Det romersk-tyska rikets författning. Den tyska konungavärdigheten, med hvilken sedan 962 den romerska kejsarevärdigheten var förenad, gick i arf inom Karl den stores ätt. Först vid Henrik I:s val (919) spelade arfsrätten icke någon rol, men i stället var Henrik rekommenderad af sin företrädare. Den sachsiska ättens konungar brukade låta hylla sina efterträdare, medan de sjelfva ännu lefde, och inom den frankiska ätten följde man detta föredöme. Det första fullt fria valet var Lothars (1125). Efter denna tid försvann alltmer arfsrättens begrepp, om man än af vana höll sig inom ätten vid valet. I början deltogo i valet biskopar, ärkebiskopar och hertigar. Småningom utbildade sig den seden att de vigtigaste andlige och verldslige furstarna företogo ett förberedande val, som sedermera underställdes de andres godkännande. Slutligen blef det alltmer sed att endast de furstar, som innehade de högsta riksämbetena, deltogo i detta förberedande val, hvilket alltmer blef det bestämmande och äntligen (från midten af 1200-talet) det enda valet. Riksämbetena voro i början sju, och deras innehafvare voro alltså valfurstar l. kurfurstar (se d. o.). Desse riksämbetsmän voro de tre ärkekanslererna, nämligen ärkebiskoparna af Mainz, Trier och Köln, ärkedrotsen, pfalzgrefven vid Rhen, ärkemunskänken, konungen af Böhmen, ärkemarskalken, hertigen af Sachsen och ärkekammarherren, markgrefven af Brandenburg. Denna ordning lagstadgades i den »Gyllene bullan» (1356). År 1623 erhöll Bajern Pfalz' gamla valrätt; men för Pfalz' räkning skapades 1648 en åttonde kurvärdighetr hvartill 1692 kom en nionde, för Hannover, hvars regent blef ärkeskattmästare. Som kurfurstarna »ofta utöfvade sin valrätt genom gesandter och icke infunno sig vid kröningarna (hvilka skedde i Aachen), skapades nya ärftliga ämbeten, hvilkas innehafvare (subofficiales imperii) tjenstgjoräe såsom deras vikarier. Detta var dock endast fallet med de verldsliga sysslorna. Sålunda voro grefvarna af Waldburg arfdrotsar, grefvarna af Limburg och (efter 1713) grefvarna af Althau arfmunskänkar, grefvarna af Pappenheim arfmarskalkar, furstarna af Hohenzollern arfkammarherrar och grefvarna af Zinzendorf arfskattmästare. Äfven andra ärftliga riksämbeten skapades. Så voro furstarna, af Thurn und Taxis ärftliga rikspostmästare, furstarna af Schwarzburg arfstallmästare, grefvarna af Werthern det heliga romerska rikets arfdörrvaktare o. s. v. Vid interregnum (tiden emellan en kejsares död och valet af hans efterträdare) var pfalzgrefven riksföreståndare (vicarius imperii) för de frankiska landen (juris francici), kurfursten af Sachsen för de sachsiska (juris saxonici). -- Kejsarens titel var, efter Maximilian I, »med guds nåde vald romersk kejsare (electus romanorum imperator), alltid rikets förstorare (semper Augustus), i Germanien konung»; derefter följde den långa raden af arfland. Sedan Fredrik II:s tid kallade kejsaren sig äfven »konung af Jerusalem». Kejsaren hade försätet framför alla andra monarker i kristenheten och var kyrkans högsta verldsliga stöd samt förde i sin titel »advokat och verldsligt öfverhufvud for kristenheten». Stora voro alltså de anspråk, som kejsarevärdigheten innebar; men de motsvarades icke synnerligen af verkligheten. De rättigheter, som kejsaren verkligen utöfvade, voro: att offentliggöra lagarna, att utöfva länsherrens makt öfver rikslänen, att utnämna till vissa riksämbeten, att representera riket gent emot utlandet, att beskydda kyrkan, att en gång under sin regering bortgifva ett kanonikat i hvarje af de riksomedelbara stiften, att utfärda s. k. panisbref, d. v. s. att pålägga ett stift eller kloster skyldigheten att försörja vissa personer, mest militärinvalider, att utdela vissa justisprivilegier. Dertill kommo de s. k. kejserliga reservaträttigheterna, d. v. s. sådana, som han fick utöfva i de enskilda rikslanden, vanligen blott under medverkan af landsherren. Dit hörde utnämnande af vissa ämbetsmän, påläggande af tullar, meddelande af rätt att slå mynt, inrättande af universitet, utnämning af doktorer, upphöjande i adligt stånd eller till högre adlig värdighet o. d. Emellertid är att märka, att under medeltiden vissa kejsare voro verkliga styresmän, hvilka alla de andre furstarna måste lyda. Men kejsaremakten blef till stor del tillintetgjord i striden med kyrkan och med upproriska vasaller, så att till sist ej mer återstod, än hvad som nämnts. I allmänhet berodde dock äfven under den äldre medeltiden kejsarens makt på hans förmåga att göra den gällande, sålunda på hans duglighet och på hans arflands styrka. Frivilligt gåfvo furstarna honom aldrig synnerlig lydnad; det var endast fruktan för hans makt, som förmådde dem dertill. Kejsarens inkomster af riket, d. v. s. hans civillista, voro i äldre tider, då han ännu hade qvar de oerhörda krondomänerna, mycket stora. På Fredrik Barbarossas tid skattade man dem till nära 60 tunnor guld å 100,000 guldgyllen hvar, men sedermera minskades de så, att man 1784 beräknade dem till 18,884 gulden, hvilket var mindre än en hannoversk kammarepresident uppbar i lön. En sjettedel af dem utgjorde judarnas i Frankfurt »offerpenning». -- Riket var sedan början af 1500-talet deladt i tio kretsar (Lat. circuli regni), näml. den österrikiska, den bajerska, den schwabiska, den frankiska, den öfverrhenska, den nederrhenska eller kurkretsen (så kallad efter de der liggande fyra kurfurstendömena Mainz, Trier, Köln och Pfalz), den burgundiska, den westfaliska, den öfversachsiska och den nedersachsiska. I hvarje krets skulle en kretsöfverste upprätthålla landsfreden. Han var en af kretsens furstar. I början gjorde kejsaren anspråk på att få utnämna honom, men snart öfvergick denna rätt till kretsständerna, hvilka afgjorde dessa val och andra gemensamma angelägenheter på s. k. kretsdagar. Undantagna från kretsindelningen voro de böhmiska landen (Böhmen, Mähren, Schlesien, Lausitz) samt 24 mindre områden här och der i Tyskland och slutligen de många små områden, som tillhörde riksridderskapet. hvilket var fördeladt på tre riddarekretsar, den schwabiska, den frankiska och den rhenska. Icke häller Schweiz hörde till någon krets. Huruvida Tyska ordens och Svärdsriddareordens land skulle inräknas i någon krets var aldrig säkert afgjordt. Hvarje krets sönderföll i en mängd smärre områden, den schwabiska t. ex., som var mest sönderstyckad, i icke mindre än 99 (på ett område af 600 qv.-mil), oberäknadt de hundratals små områden, som tillhörde riksridderskapet, och de många habsburgska besittningar, som voro spridda i denna krets, men dock hörde till den österrikiska kretsen.

Riket var på 1700-talet deladt i omkr. 1,800 olika små stater, bland hvilka 296 stater med säte på riksdagen (s. k. reichstände) och omkr. 1,500 riksridderskaps- och andra smärre territorier (jfr Riksomedelbar). Alla dessa områden, monarkier och republiker, de s. k. riksstäderna (se d. o.), om hvarandra, hade de mest olika författningar, lagar, mynt, mått, vigt och inrättningar. Man kan häraf lätt förstå hvilket virrvarr herskade, i synnerhet sedan den westfaliska freden nästan upphäft all sammanslutning emellan riksdelarna. De särskilde furstarna fingo genom nämnda fred t. o. m. jus foederum, d. v. s. rätt att sluta förbund med hvarandra och med utländska makter, visserligen med vilkor att det ej skedde emot kejsaren, men denna inskränkning brydde sig ingen om. Den berömda. »tyska friheten» (libertas germanica) bestod egentligen deri att kejsaren icke kunde lägga något band på de många småtyrannernas utpressningar och förtryck af deras olyckliga undersåtar, hvilka utarmades af de många dyrbara hofven, och hvilka helt och hållet berodde af sina furstars godtycke. Ingen kunde säga något emot, om furstarna sålde sina undersåtar till soldater åt främmande makter eller utskrefvo deras döttrar till sina mätresser eller för nöjes skull nedsköto oskyldiga menniskor eller utplundrade deras egendom. I alla vigtigare ärenden var kejsaren bunden af riksdagens samtycke. I äldre tider utlyste kejsaren riksdag till den ort han ville och hur ofta han önskade. Riksdagar höllos i de mest olika delar af riket, i Worms, Speier, Mainz, Augsburg, Regensburg, Forchheim, Erfurt, Gosslar o. s. v. Enligt en gammal bestämmelse skulle hvarje kejsare hålla sin första riksdag i Nürnberg. Den sista riksdagen, som afslöts med ett formligt riksdagsbeslut (Lat. recessus imperii), hölls 1654 och kallades ända till rikets upplösning »den senaste» (novissimus). Men från 1663 satt en ständigt församlad riksdag i Regensburg, hvilken man kallat »den tyska nationens långa riksnatt», och hvilken upplöstes först 1806. Denna riksdag (comitia l. diceta imperii) var ej såsom de aldra riksdagarna besökt af furstarna personligen, utan af deras sändebud. Den tyska riksdagen var nämligen icke en folkrepresentation, utan från början en samling af alla omedelbara riksstånden, fördelade på 3 afdelningar l. kurier (om riksdagens sammansättning se vidare Riksstånd). Kurfursten af Mainz var riksdagens »direktor»; hans ombud kallades derför »direktorialgesandt». Då religionsfrågor förekommo, företogs en itio in partes, d. v. s. riksdagen skilde sig i en katolsk och en protestantisk öfverläggande afdelning (se Corpus catholicorum och Corpus evangelicorum). Det var i regeln omöjligt att åstadkomma ett beslut i plenum. Man kan lätt förstå huru mycken tid åtgick för att inhemta instruktioner från regeringarna, ty gesandterna röstade naturligtvis efter instruktioner. Dessutom fordrades enstämmighet mellan de tre kurierna. Deras beslut var dock blott ett förslag (suffragium imperii) och blef först genom kejsarens ratifikation ett riksbeslut (conclusum imperii, T. reichsschluss). -- Om verkligen någonting skulle uträttas, så hjelpte man sig med s. k. riksdeputationer (se d. o.), hvilkas beslut derpå vann allmän giltighet. Men äfven på detta sätt uträttades föga, och öfver hufvud taget kan den långa riksdagen i Regensburg sägas hafva uträttat intet af vigt för den tyska nationen. I stället stred man mycket ifrigt om de löjligaste titulaturfrågor och bagateller samt gjorde sig väl värdig det af fransmännen gifna namnet »la Sorbonne diplomatique de l'Europe». Till rikets institutioner hörde äfven rikskammarrätten (se d. o.). Äfven dess verksamhet var utan frukt för riket. Sällan lyckades man, ej ens efter långa strider, ena sig om en dom; och fälldes äntligen en sådan, var det vanligen något riksstånd, som vägrade att rätta sig efter den. Dess konkurrent rikshofrådet (se d. o.) var af alldeles samma art. -- Rikets utgifter skulle täckas af riksskatterna. Af de s. k. ordinarie riksskatterna qvarstod under 1700-talet endast en, den s. k. kammerzieler, som steg till 39,000 thaler och åtgick för rikskammarrättens underhåll. Bland de extraordinarie skilde man emellan regelmässiga och oregelmässiga. Af de förra fanns slutligen endast en qvar, nämligen römer-monat (se d. o.), för hvars uppbärande det i vissa orter fanns s. k. reichspfennigmeister. Af den obetydliga summa, som denna skatt inbragte, bildades riksoperationskassan, som skulle vid rikskrig underhålla armén, under det att de enskilda kretsarna fingo bekosta utrustningen. Man kan häraf inse hur pass väl det var sörjdt för arméns underhåll i krig. Af de oregelmässiga skatterna var »turkskatten» den vanligaste, men den förekom icke under 1700-talet. -- Rikets furstar voro i äldre tider enligt feodallagen skyldiga att på kejsarens kallelse bistå honom såväl i krig mot utlandet som för att upprätthålla ordningen inom riket. Denna skyldighet iakttogs dock ej alltid; tvärtom förekommo ofta krig mellan furstar och kejsaren, och de förre blefvo bundsförvanter till utländska makter mot sin länsherre, t. ex. under det trettioåriga kriget. Efter detta fanns knappt ett spår qvar af vasallpligterna. Slutligen bestämdes genom ett riksdagsbeslut af 1681, att rikshären skulle bestå af 12,000 man rytteri och 28,000 man fotfolk, i allt 40,000 man. Af dessa måste hvarje krets uppställa ett visst antal, som sedan fördelades på kretsens ständer. En sådan del kallades kretsens eller ståndets »kontingent». Ofta hände det, att en sådan kontingent var blott en ende eller några få man, eller att två ständer uppställde tre man tillsammans. Armén på 40,000 man kallades armatura ad simplum; om den, som ibland kunde hända, två- eller tredubblades, kallades den armatura ad duplum och ad triplum. Emellertid uppnådde armén vanligen aldrig ens sin minimistorlek, som derför kallades »idealfot», i motsats till »usualfot», som vanligen för hvarje krets med några tusen man understeg minimistorleken. Officerarna i ett regemente utnämndes af de vigtigaste ständerna. Så utnämnde i bajerska kretsens andra regemente Salzburg öfversten, Pfalz-Neuburg öfverstelöjtnanten, Passau öfverste vaktmästaren (majoren) o. s. v. Uniformeringen var olika för de olika ståndens kontingenter och vexlade för ett regemente i alla möjliga färger. Beväpningen var den uslaste. Man letade fram gamla odugliga vapen, så att af 100 gevär 75 ansågos icke kunna aflossa ett skott. En del af rytteriet saknade hästar; de fleste ryttarna hade aldrig förr suttit till häst. Soldaternas underhåll var likaledes eländigt. En så dålig armé torde intet civiliseradt land hafva egt, och intet land torde väl haft sämre ordnade institutioner i allmänhet än det »heliga romerska riket». Förvånansvardt är, att det under sådana förhållanden kunde ega bestånd så länge, som det gjorde.

Tyska förbundet (Der Deutsche bund), 1815--66. Efter Napoleons fall sökte man i allmänhet återställa allt på gammal fot; dock lät detta sig icke alltid göra. Tyska riket hörde till de institutioner, som icke kunde återupprättas. I stället inrättades ett nytt slags tyskt rike, som kallades Tyska förbundet, och som uppstod genom förbundsakten (deutsche bundesacte) af d. 8 Juni 1815. Enligt denna skulle förbundet bestå af T:s suveräna furstar och fria städer och hafva till uppgift att skydda sina medlemmars frihet samt upprätthålla T:s yttre och inre säkerhet. Längre fram tillkommo några nya grundlagar, nämligen Wien-slutakten 1820 samt bestämmelser fattade vid Wien-ministerkonferensen 1834 och ministerkonferensen i Dresden 1851. Till förbundet hörde från början 38 stater, af hvilka 34 voro monarkier och 4 fria riksstäder. De trettiofyra monarkierna voro kejsaredömet Österrike, konungarikena Preussen, Bajern, Sachsen, Hannover och Würtemberg, kurfurstendömet Hessen, storhertigdömena Baden, Hessen, Mecklenburg-Schwerin, Mecklenburg-Strelitz, Oldenburg, Sachsen-Weimar-Eisenach och Luxemburg -- i personalunion med Nederländerna --, hertigdömet Holstein (med Lauenburg) -- under samme konung som Danmark --, Nassau, Braunschweig, Sachsen-Gotha, Sachsen-Koburg, Sachsen-Meiningen, Sachsen-Hildburghausen, Anhalt-Dessau, Anhalt-Köthen och Anhalt-Bernburg samt furstendömena Waldeck, Lippe-Detmold, Schaumburg-Lippe, Schwarzburg-Rudolstadt, Schwarzburg-Sondershausen, Reuss (äldre linie), Reuss (yngre linie), Hohenzollern-Hechingen, Hohenzollern-Sigmaringen och Liechtenstein. De fyra fria riksstäderna voro Frankfurt am Main, Bremen, Hamburg och Lybeck. 1817 tillkom en 39:de stat, landtgrefskapet Hessen-Homburg. Genom fursteättens utslocknande och landets förening med Koburg upphörde 1825 Sachsen-Gotha att vara särskild stat, och längre fram försvunno af samma anledning två af de anhaltska landen (1847 och 1863) och Hessen-Homburg (1866), hvarjämte de båda furstendömena Hohenzollern 1849 genom köp tillföllo Preussen. Vid förbundets upplösning 1866 räknade det alltså 33 stater. Af dessa voro fem medlemmar endast för vissa delar af sina områden. Af Österrike och Preussen voro endast de delar inkorporerade i förbundet, som förr tillhört Tyska riket (af Österrikes besittningar var detta förhållandet med föga mer än en fjerdedel). Konungen af Hannover var till 1837 äfven konung af England. Konungarna af Danmark och Nederländerna voro ledamöter, den förre för Holstein och Lauenburg, den senare för Luxemburg. Förbundet omfattade 1866 en areal af 631,103 qvkm., med 46 mill. innev. Förbundets regering var förbundsförsamlingen (die bundesversammlung) l. förbundsdagen (der bundestag), som hade sitt säte i Frankfurt am Main (utom från Juli 1848 till Maj 1850, då den var upplöst, samt från d. 14 Juli till d. 24 Aug. 1866, då den sammanträdde i Augsburg). Församlingen bestod af ombud från landens regeringar, hvilka voro bundna af regeringarnas instruktioner. Den var permanent, men kunde dock åtskiljas (för högst fyra månader). Den fattade sina beslut dels i plenum, dels i trängre råd (in engern rate). I det förra hade de båda stormakterna (Österrike och Preussen) och konungarikena 4 röster hvar, de andra staterna 3, 2 eller 1 röst hvar, tillsammans 70 röster. I det senare voro de mindre staterna förenade i 6 »kurier», som hvar och en hade en röst; de elfva största staterna hade deremot hvar sin röst, så att hela antalet röster var 17. Det var noga bestämdt hvilka frågor skulle behandlas på det ena eller på det andra sättet. Presidium i förbundet hade Österrike, hvars ombud derför kallades bundespresidialgesandt. I plenum hade man endast att fatta beslut, men icke att diskutera, och i vigtigare frågor fordrades enhälligt beslut. Plenum hölls i allt endast sexton gånger. Denna regering saknade emellertid egna organ för att genomföra sina beslut, utan detta skulle tillkomma de olika regeringarna. Vägrade en sådan att fullgöra sin pligt, fanns ingen annan utväg än att använda våld, något, som man naturligtvis i det längsta sökte undvika. Det fanns sålunda ingen säkerhet att de fattade besluten verkställdes. Förbundet var också skiljedomare såväl emellan staterna som emellan furstar och folk. Det skulle äfven finnas en förbundsfältherre, men endast en sådan har verkligen tillsatts, nämligen Alexander af Hessen (1866). Några utländska makter höllo ambassader i Frankfurt, men förbundet sjelf hade icke några sådana. De nödiga omkostnaderna skulle täckas genom bidrag från staterna. Enligt författningen skulle det finnas en förbundsarmé, bestående af 1 proc. af befolkningssiffran 1818, utom en reserv af 1/3 proc.; men i verkligheten fick man aldrig denna armé samlad. Något sjöförsvar fanns deremot icke ens på papperet. Det är tydligt, att ett förbund med så liten sammanhållning icke kunde uppträda med någon kraft i det inre eller i det yttre. Det betydde i den europeiska politiken alldeles ingenting och var i det hela föga bättre än det gamla Tyska riket. Detta väckte missnöje hos T:s folk, hvilket under befrielsekriget mot Napoleon första gången börjat känna sig såsom ett folk och då äfven uträttat stora saker. Nu syntes den europeiska diplomatien åter vilja göra det svagt och söndradt. Deremot uppreste sig dess nationalkänsla, och det nya förbundet var från början till slutet impopulärt och föraktadt. Af dess verksamhet såg man inga andra spår än den ifver, med hvilken det sökte förqväfva alla frihetsrörelser. Det var derför att vänta, att missnöjet skulle bryta ut i öppen låga, så snart något gynsamt tillfälle erbjöd sig. Ett sådant kom genom Februari-revolutionen 1848. Den tände uppror i nästan alla tyska stater, och äfven i Tyskland såsom ett helt betraktadt väckte den till lif en mycket betydelsefull revolutionär rörelse, som afsåg att omdana Tyska förbundet och ingjuta mera kraft och enhet deri. Rörelsen utgick från 51 enskilda personer, som samlades i Heidelberg d. 5 Mars 1848 och beslöto att åstadkomma en allmän tysk konstituerande nationalförsamling. De lemnade detta uppdrag åt en komité af sju personer, hvilka inbjödo alla, som varit eller voro medlemmar i de olika tyska staternas landtdagar, att samlas i Frankfurt am Main. Detta möte, det s. k. för-parlamentet (vorparlament), kom också till stånd, d. 31 Mars--d. 3 April. Der utarbetades en vallag, enligt hvilken valen till den konstituerande församlingen skulle ske, hvarjämte man kom öfverens om vissa principer för den nya författningen och utsåg 50 personer (der fünfziger-ausschuss), som skulle stå vid förbundsförsamlingens sida och öfvervaka, att för-parlamentets beslut verkställdes. Den tyska regeringen, förbundsförsamlingen, hade väl öfverraskats af dessa händelser, men sökte snart taga ledningen i sin hand genom att sjelf hos de tyska regeringarna förorda valet af »nationalrepresentanter». Denna beräkning slog dock fel. Emellertid valdes ombuden, och d. 18 Maj samlades i Frankfurt det s. k. nationalparlamentet. Revolutionärt till sin uppkomst, intog detta parlament snart en revolutionär ställning till den lagliga regeringen, förbundsförsamlingen, som blef upplöst d. 12 Juli, sedan man förut upprättat en centralregering, bestående af en riksföreståndare med ansvariga ministrar. Till riksföreståndare utsågs d. 29 Juni ärkehertig Johan af Österrike. Derefter skred man till utarbetandet af den nya författningen, hvilket skedde med äkta tysk grundlighet och långsamhet, så att den icke blef färdig förr än d. 28 Mars 1849. Enligt densamma skulle T. blifva ett kejsarerike med ärftlig kejsare och en riksdag på två kamrar (volkshaus, utsedt af folket, och staatenhaus, utsedt dels af regeringarna, dels af landtständerna). Till kejsare valdes derefter Preussens konung, Fredrik Vilhelm IV. -- Dittills hade de tyska regeringarna lugnt åsett hvad som skedde i Frankfurt. De hade tvungits till denna passivitet af de uppror de hade att bekämpa i sina egna stater. Men vid denna tid var lugnet på de flesta ställen återinfördt, och den reaktion, som alltid följer sådana omhvälfningar, hade börjat. Missnöjet med besluten i Frankfurt var stort, i synnerhet inom Österrikes regering, som icke kunde tillåta, att rivalen Preussen skulle öfvertaga ledningen af T., hvartill det redan hade lagt en god grund genom bildandet af Tyska tullföreningen (se d. o.). Hade Preussens konung antagit den honom tillämnade värdigheten, hade ett krig blifvit följden, och för detta ryggade Fredrik Vilhelm IV tillbaka. Han afsade sig derför genast kejsarevärdigheten. Dermed var i sjelfva verket Frankfurt-parlamentets verk kullkastadt. Nu började regeringarna hemkalla sina lands ombud i nationalparlamentet. En stor del lydde; några få stannade qvar. Dessa beslöto att förlägga parlamentet till Stuttgart (d. 30 Maj 1849), men der blef det (det s. k. »rumpparlamentet») snart med våld skingradt af Würtembergs trupper, d. 18 Juni 1849. Riksföreståndaren, som ej lemnat Frankfurt, fortfor att utöfva ett slags centralstyrelse, till dess regeringarna kunde enas om hur T:s styrelse skulle ordnas. Emellertid kunde icke häller regeringarna undgå att märka hur bristfällig förbundets författning var och att en reform behöfdes. Intresseradt för en sådan var i synnerhet Preussen, som redan på våren 1849, straxt efter Frankfurt-parlamentets upplösning, inledde underhandlingar i Wien rörande denna fråga. Dess plan var att bilda ett trängre förbund under preussisk ledning, hvilket sedermera skulle sluta ett förbundsfördrag med Österrike. Den sistnämnda staten ville dock ej vara med derom, men affärdade likväl ett sändebud till den konferens, som samlades i Berlin d. 15 Maj, och som för öfrigt bestod af ombud från Preussen, Bajern, Sachsen och Hannover. Österrikes och Bajerns sändebud drogo sig dock snart från förhandlingarna, när det visade sig, att dessa afsågo ett förbund under preussisk ledning. Sålunda qvarstodo utom denna makt blott Hannover och Sachsen, hvilka emellertid gåfvo sitt bifall till de fattade besluten endast med det vilkor att Bajern och Österrike samt sedermera hela T. godkände dem, vilkor, som man väl kunde förutse aldrig skulle uppfyllas. Den 26 Maj 1849 undertecknades förslaget af de tre staterna. Man brukar derför kalla det trekonungaförbundet (dreikönigsbundniss). Förbundets syfte uppgafs vara gemensamt försvar mot yttre och inre fiender; alla tyska stater skulle få inträda i detsamma, och den nya författningen skulle antagas af alla. Dock gällde detta icke Österrike, med hvilket land ett särskildt förbund skulle ingås. Preussens konung skulle blifva det nya förbundets högste styresman; vid hans sida skulle stå ett förbundsråd, bildadt genom delegerade från de olika staterna. En riksförsamling skulle inkallas för att pröfva det fullständiga författningsförslag, som förut borde utarbetas. Redan d. 11 Juni publicerades detta förslag. Med undantag af Bajern och Würtemberg slöto sig staterna till »trekonungaförbundet», hvars förvaltningsråd sammanträdde d. 18 Juni. Man beslöt, att riksförsamlingen skulle inkallas till d. 15 Jan. 1850. Emellertid uppträdde Österrike fientligt mot detta beslut, och både Sachsen och Hannover protesterade snart deremot. Riksdagen inkallades dock af förvaltningsrådet till Erfurt (Erfurt-parlamentet, d. 20 Mars--d. 29 April 1850). Hannover afgick dock redan d. 25 Febr., och två dagar senare undertecknade Bajern, Sachsen och Würtemberg motförslaget i München, till hvilket Hannover snart slöt sig (det s. k. fyrakonungaförbundet). Riksdagen utarbetade dock ett författningsförslag för »Tyska unionen», men detta kunde ej få någon betydelse, när T:s vigtigaste stater numera förklarat sig emot Preussens sträfvanden. Söndringen framstod ännu bjertare derigenom att Österrike samtidigt utfärdade kallelse till en plenarförsamlmg i Frankfurt am Main, som bevistades af dess vänner, medan Preussen höll en furstekongress i Berlin, der några mindre tyska stater godkände Erfurt-parlamentets förslag. Slutligen lät Österrike inkalla den gamla förbundsdagen i Frankfurt d. 1 Sept.; och då Preussen vägrade att taga hänsyn dertill, var krig nära att utbryta, men i sista minuten gaf Preussen efter genom fördraget i Olmütz d. 29 Nov. 1850 (de s. k. punktationerna i Olmütz). På konferenser i Dresden i början af 1851 öfverenskommo de båda hufvudmakterna, att den gamla tyska författningen af 1815 skulle återupplifvas, och dermed hade alla reformsträfvandena afslutats. -- Vid dessa underhandlingar hade det visat sig, att hufvudorsaken till att den tyska frågan icke kunde lösas var den, att i Tyska förbundet funnos två stormakter, af hvilka ingen ville vika för den andra. Emellertid var Österrike endast till en mindre del ett tyskt land, medan endast Preussen hade ett ringa antal undersåtar af icke tysk stam. Det låg sålunda ingen orimlighet i Preussens fordran att Österrike skulle uteslutas ur T., men det var icke blott detta land sjelf, som protesterade deremot, utan äfven de tyska mellanstaterna. Dessa fruktade nämligen Preussens hersklystnad och befarade, att de skulle mista all betydelse, om Preussen blef den enda stormakten i Tyskland. Om deremot detta land och Österrike fortforo att motväga hvarandra, skulle tydligen den parten få öfverhand, till hvilken mellanstaterna slöto sig; de skulle då i verkligheten få den afgörande betydelsen. Detta förklarar hvarför dessa stater såväl då som på 1860-talet slöto sig till Österrike och sålunda i hvad på dem ankom, sökte hindra T:s enande. Den tyska enhetstanken var dock ej förqväfd genom händelserna 1848--51. Den fortfor att elda många fosterländska sinnen, ehuru utsigterna för dess realiserande ej voro stora. Händelserna i Italien 1859--61 gåfvo dock nytt lif åt de tyska enhetssträfvandena. Hvad som skedde i Italien måste mana tyskarna till ny verksamhet, och då, liksom 1848, utgick rörelsen först ifrån folket. År 1859 bildades Tyska nationalföreningen (se d. o.), som ville arbeta för T:s enande under Preussens ledning. 1862 uppstod reformföreningen, som skulle arbeta för en sådan reform, att »ingen del af T. blefve utesluten», hvilket innebar, att Österrike enligt dess mening skulle fortfarande tillhöra T.; och i denna riktning uttalade sig följande år en mängd ledamöter ur de olika tyska representationerna, hvilka samlades i Frankfurt am Main. Folkmöten höllos sedan i alla delar af T. för att uttala sig i frågan. Snart började äfven regeringarna intressera sig derför. Preussen ombildade sin arméorganisation, enär dess nye minister, von Bismarck, förstod, att tidens stora frågor skulle afgöras »ej genom tal och majoritetsbeslut utan genom blod och jern». Sachsen, Würtemberg och Baden inbjödo redan 1859 de tyska staterna, utom stormakterna, till ett möte om saken i Würzburg, och år 1861 framlade Sachsens premierminister, von Beust, ett fullt utarbetadt förslag till Tyska förbundets ombildande. Enligt detta förslag skulle den tyska förbundsförsamlingen stå qvar såsom en representation för regeringarna, men vid dess sida skulle ställas en folkrepresentation (abgeordnetenversammlung), som skulle vara ett utskott ur de olika representationerna, samt en centralregering (bundes-executiv-gewalt), som skulle utgöras af Österrike och Preussen, såsom sjelfskrifna, och en tredje stat, vald af de öfriga. Förbundsförsamlingen hade att ensam sammankalla representationen och förelägga de ärenden, som den skulle behandla. Representationen skulle sålunda sakna två de vigtigaste rättigheterna: rätten att samlas på bestämda tider och rätten till initiativ. Ett sådant förslag kunde icke tillfredsställa det tyska folkets önskningar och ännu mindre Preussens, som ville utesluta Österrike ur T. Äfven Österrike önskade vissa ändringar i förslaget, och under sommaren 1862 höllos derom underhandlingar i Wien, i hvilka dock Preussen vägrade att deltaga. De framställda förslagen blefvo icke häller sedan gillade af denna stat. Då sammankallade Österrikes kejsare en fursteförsamling i Frankfurt (Aug. 1863), der T:s furstar skulle personligen öfverlägga om saken. Der uppgjordes ett nytt förslag, som i hufvudsak var en utveckling af det sachsiska. T:s regering skulle skötas af ett direktorium, bestående af Österrike. Preussen och Bajern såsom sjelfskrifna, af ett af konungarikena Sachsen, Hannover och Würtemberg, antingen i viss ordning med årligt ombyte eller enligt inbördes öfverenskommelse, samt dessutom af två andra stater, valda af de öfriga. Vid direktoriets sida skulle finnas ett förbundsråd, ombud från de olika regeringarna, och en förbundsförsamling, bildad genom val af landtdagarna. Den skulle samlas hvart tredje år, och efter dess sammanträden skulle furstarna sammankomma till en fursteförsamling för att afgöra förslag, som framstälts af förbundsförsamlingen. Slutligen skulle en förbundsdomstol slita tvister emellan staterna. -- I dessa förhandlingar i Frankfurt hade Preussen icke deltagit, och det framställda förslaget vann ej häller dess bifall. I stället framlade denna makt några allmänna vilkor för förbundets ombildande, hvilka behandlades på en ministerkonferens i Nürnberg (Okt. 1863), men hvilka icke ledde till något resultat. De innehöllo bl. a., att en nationalrepresentation skulle bildas genom direkta val, och att Preussen och Österrike skulle vara likställda. Detta oväntade förslag var dock endast en politisk fint af Preussen för att vinna Österrike i det krig, som nu höll på att utbryta, och hvilket för någon tid sköt alla dessa förbundsunderhandlingar åt sidan. -- Den schleswig-holsteinska frågan började åter blifva brännande. T. var missnöjdt med det sätt, hvarpå hertigdömena behandlades af Danmark. Särskildt Preussen var intresseradt för ett krig, hvilket antagligen skulle bereda det stora förmåner och möjligen skaffa dess illa tålda regering popularitet i landet. Det var Preussens afsigt att i detta krig vinna Österrikes hjelp, hvilket äfven lyckades. Genom freden i Wien 1864 måste Danmark till de båda makterna afträda Slesvig, Holstein och Lauenburg. Emellertid uppstod derigenom en ny tvistefråga emellan de båda tyska stormakterna, nämligen frågan om hur rofvet från Danmark skulle delas. Preussen önskade i verkligheten behålla hela eröfringen. Österrike åter ville, att landen skulle lemnas till hertigen af Augustenborg. Tills vidare ordnades saken genom fördraget i Gastein (Aug. 1865) så, att Preussen skulle styra Slesvig och Österrike Holstein. Men när det visade sig omöjligt att sammanjämka de olika meningarna och det derför blef tydligt, att denna tvist skulle framkalla ett nytt krig, då framdrog Preussen åter frågan om T:s ombildning för att på en gång få båda dessa frågor afgjorda. Den 9 April 1866 framlade Preussen i förbundsförsamlingen i Frankfurt ett förslag härom. T:s författning borde utarbetas under samverkan mellan dess regeringar och dess folk, representeradt af en genom direkta val enligt allmän rösträtt utsedd nationalförsamling. Före dennas sammanträde borde regeringarna hafva utarbetat ett författningsförslag, som skulle för församlingen framläggas. Rörande innehållet i detta författnirigsförslag sade Preussen intet; det blott uppmanade regeringarna att låta välja medlemmar i nationalförsamlingen. Derpå ville emellertid de flesta regeringarna ej inlåta sig, hälst man kunde ana, att det preussiska förslaget skulle afse Österrikes uteslutande ur T. Spänningen emellan Österrike och Preussen blef under sådana förhållanden allt större, och d. 27 Maj hotade det senare landet med att »utvidga sitt program», såvida ej dess framställda fordran bifölls. Redan d. 10 Juni framställdes också det utvidgade programmet, som bl. a. innehöll, att Österrike skulle uteslutas ur förbundet. Samtidigt lät Preussen sina trupper ur Slesvig inrycka i Holstein, enär det ansåg, att Österrike icke kunde upprätthålla ordningen der. Derpå svarade Österrike med att d. 11 Juni i förbundsförsamlingen föreslå, att förbundsarmén skulle sättas på krigsfot emot Preussen, enär det brutit landsfreden. Preussen protesterade emot att detta förslag skulle upptagas till behandling; men när detta likväl beslöts, förklarade dess ombud, v. Savigny, att Preussen icke längre ansåg förbundsakten gällande, och förklarade Tyska förbundet upplöst (d. 14 Juni). Följande dag riktades en uppmaning till Sachsen, Hannover och Kur-Hessen att sätta sina trupper på fredsfot, och då svaret blef nekande, inryckte preussiska trupper i dessa land. Den 21 Juni utfärdades krigsförklaringen mot Österrike. Under det krig, som nu följde, fortfor förbundsförsamlingen att vara samlad först i Frankfurt am Main, sedan i Augsburg, men sedan Tyska förbundet genom freden i Prag blifvit formligen upplöst, åtskildes församlingen d. 24 Aug. 1866.

Kriget i Tyskland 1866. Den preussiska armén var delad i 5 afdelningar: I:sta armén, omkr. 93,000 man, under prins Fredrik Karl, II:dra armén, omkr. 115,000 man, under kronprins Fredrik Vilhelm, Elbe-armén, 46,000 man, under general Herwarth von Bittenfeld, Main-armén, 48,000 man, under general Vogel von Falckenstein, och reservarmén, 24,000 man, under general von der Mülbe. Den österrikiska nordarmén, 238,000 man, stod under von Benedeks befäl i Böhmen; med den förenade sig snart den sachsiska armén, 24,000 man. Dessutom kämpade 117,000 man bajrare, hannoveranare, würtembergare, badensare och hessare emot preussarna i vestra Tyskland. -- De tre första af Preussens arméer, under öfverbefäl af konung Vilhelm I sjelf med von Moltke som stabschef, anryckte genast mot Böhmen på det sätt att Elbe-armén genomtågade Sachsen, hvars trupper veko undan för att förena sig med Benedeks. Fredrik Karls armé, som utgjorde centern, ryckte likaledes genom Sachsen och kronprinsen, som anförde venstra flygeln, genom Schlesien. Efter några smärre segrar öfver österrikiska armékårer förenade sig I:sta armén och Elbe-armén samt slogo vid Münchengrätz (d. 28 Juni) och Gitschin (d. 29 Juni) österrikarna under Glam-Gallas, hvilken retirerade till hufvudarmén vid Königgrätz. Under tiden inryckte kronprinsens armé i tre kolonner d. 26--27 Juni; dess högra flygel under Bonin slogs i början tillbaka vid Trautenau (d. 27) af Gablenz, men den venstra flygeln under Steinmetz segrade s. d. vid Nachod öfver Ramming. Möjligen skulle Benedek nu kunnat kasta kronprinsen tillbaka, men han lät tillfället gå sig ur händerna. Redan följande dag, d. 28 Juni, drefs Gablenz tillbaka vid Königinhof, och en annan österrikisk kår, under ärkehertig Leopold, blef slagen vid Skalitz, hvarefter preussarna kunde fortsätta sitt framryckande för att förena sig med de båda andra arméerna vid Königgrätz. Der stod d. 3 Juli hufvuddrabbningen, som slutade med österrikarnas nederlag (se vidare Königgrätz). Efter några dagars hvila började preussarna att rycka vidare; de togo Prag och trängde in i Mähren. Den 18 Juli var högqvarteret i Nikolsburg, 75 km. från Wien. Nu inledde Österrike, under fransk medling, fredsunderhandlingar, som ledde till preliminärfreden i Nikolsburg d. 26 Juli. -- Samtidigt hade de preussiska vapnen lika lysande framgångar i vestra och södra Tyskland. Den 17 Juni ryckte Vogel von Falckenstein in i Hannover, förenade sig med den från Holstein kommande Manteuffel och tog hela hannoveranska armén till fånga vid Langensalza (se d. o.) d. 28 Juni, hvarefter Hannover annekterades af Preussen. Derefter tågade Falckenstein med sin på tre divisioner fördelade Main-armé mot söder. Kur-Hessen intogs, och sedan bajrarna tillbakaslagits af divisionen Goeben, besattes Frankfurt am Main d. 16 Juli. Manteuffel, Falckensteins efterträdare i befälet öfver Main-armén, ryckte in i Bajern och hade vesterifrån hunnit fram till Würzburg, när underrättelsen om freden i Nikolsburg afbröt krigsrörelserna. Genom denna fred, som sedermera bekräftades genom freden i Prag d. 23 Aug. 1866, afstod Österrike till Preussen de från Danmark tagna landen och lemnade det fria händer att ombilda T. Redan före denna fred hade Preussen slutit separatfreder med några af de stater, som hjelpt Österrike, och hvilka fingo lemna krigsersättning samt godkänna Preussens tyska reorganisationsplaner. Med Hannover, Hessen-Kassel, Nassau och Frankfurt am Main slötos inga freder: dessa land behöll Preussen såsom krigsbyte.

T. deladt emellan Nordtyska förbundet och-Sydtyska förbundet (1867--71). Samtidigt med dessa tilldragelser hade Preussen yppat sin plan till T:s ombildning. Efter freden hölls i Dec. 1866 en ministerkonferens i Berlin, der det nya författningsförslaget uppgjordes. Derefter sammankallades en nationalförsamling till Berlin, vald enligt allmän rösträtt, och denna antog d. 16 April 1867 förslaget, som sedermera underställdes de särskilda staternas landtdagar. Det nya rike, som derigenom bildades, kallades Nordtyska förbundet (se d. o.), enär det omfattade endast staterna n. om Main. Men med de sydtyska staterna ingingos offoch defensivallianser.

T. samladt till en enhet, Tyska riket (sedann 1871). Nordtyska förbundet blef ej långvarigt. När Frankrike i Juli 1870 förklarade denna stat krig, grepo äfven de sydtyska staterna till vapen för att enligt de ingångna alliansernas bestämmelse hjelpa förbundet. Den lysande framgången under kriget (se Fransk-tyska kriget 1870--71) höjde ytterligare den tyska nationalitetskänslan och förmådde äfven de sydtyska staterna att sluta sig till förbundet genom de s. k. novemberfördragen 1810, hvilka sedermera, godkändes af de olika representationerna. Från d. 1 Jan. 1871 räknar det nya rike, som nu uppstod, och som kallas Tyska riket, sin historia. Den 18 Jan. 1871 utfärdade Preussens konung från Versailles en förordning, hvarigenom han förklarade, att han antagit titeln tysk kejsare under namn af Vilhelm I (d. 18 Jan. 1871--d. 9 Mars 1888). Naturligtvis måste författningen nu ändras; men dessa ändringar blefvo så små, att man kan säga, att Tyska rikets författning är i hufvudsak Nordtyska förbundets författning, ehuru Preussens konung icke under förbundets tid kallades kejsare (se ofvan, sp. 1149 o. f.). Den tyska riksdagen, som första gången samlades d. 21 Mars 1871, inneslöt så många olika element, att den nödvändigt måste blifva splittrad i många olika partier. De förnämsta af dem äro det konservativa, som är deladt i två afdelningar, de gammalkonservative och de tysk-konservative, hvilka senare varit regeringens trognaste stöd, medan de förre i ekonomiska frågor ibland skilt sig från henne; det frikonservativa (se d. o.) l. tyska rikspartiet, som äfven stödt regeringen, dock ej alltid i ekonomiska frågor; centern, det klerikala partiet, som omfattar katolikerna, hvilka ofta mer sökt främja den katolska kyrkans intressen än statens; det liberala, som trots sin liberalism förfäktat tullskyddssystemet; det nationalliberala partiet (se d. o.), regeringens motståndare på alla områden; secessionisterna, likaledes ett demokratiskt parti; framstegspartiet (se Fortschrittspartiet), som är ännu mer radikalt än det föregående, och socialdemokraterna. Tyska rikets inre historia under de senast förflutna tjugo åren utmärkes af en storartad lagstiftningsverksamhet på alla områden. Bland de för riket enligt författningen gemensamma angelägenheterna äro äfven lagskipning och lagstiftning i civilt och kriminelt afseende. Till följd deraf har utarbetats en gemensam strafflag, men på civilrättens vidsträckta område hafva ännu blott vissa partier medhunnits, hufvudsakligen de, som röra handels- och näringsförhållandena. Med anledning af den osäkra ställningen till Frankrike och på senare tider till Ryssland, har Tyska riket måst flere gånger ytterligare öka sin armés styrka, hvilket medfört ökade statsutgifter. För att täcka dessa yrkade det tyska rikets kansler Bismarck på en mängd indirekta skatter, af hvilka dock ej alla antogos af riksdagen. Dels för statsinkomsternas skull, dels för att skydda tyska näringarna genomdref han antagandet af en protektionistisk tulltaxa (sedan 1879) och har derigenom kraftigt bidragit till den protektionistiska strömning, som i olika land genomgått de senare årens lagstiftning. De svåra ekonomiska förhållanden, som utmärkte slutet af 1870-talet och det derpå följande årtiondet, och hvilka i Tyskland ytterligare skärptes genom de dryga skatterna, kunde ej annat än stärka de mot staten fientliga socialdemokraternas antal. Staten har derför ingripit emot deras rörelser genom lagar (från 1878), som förbjudit bildandet af socialdemokratiska och kommunistiska föreningar samt utgifvandet af skrifter i denna syftning. Dessa undantagslagar, som sannolikt icke uträttat mycket, afskaffades 1890. För att emellertid visa arbetarna, att äfven regeringen ville deras bästa, föreslog Bismarck en del åtgärder för arbetares försäkran mot olycksfall, hvarför kostnaderna skulle bestridas af staten. Vid riksdagen 1881, der frågan först var före, mötte dock förslaget icke synnerlig anklang, men sedermera har ett dylikt förslag antagits, 1884, hvarjämte man redan 1883 beslöt understöd åt arbetare under sjukdom. På detta sätt har Tysklands store statsman först inlåtit sig på denna vigtiga fråga, statens skyldigheter mot arbetarna, hvilken väl är ett af de svåraste af vår tids sociala problem, på samma gång som den är ett af dem, som måste vinna en lycklig lösning. På den internationella politikens område har T. varit den ledande makten under de sista tjugo åren. Under det fransk-tyska kriget var förhållandet till Ryssland mycket godt och fortfor att vara det äfven sedermera. Äfven ställningen till Österrike förbättrades, och den goda grannsämjan tog sig uttryck i de tre kejsarnas och deras ministrars möten 1872 och följande år. Man har kallat detta trekejsareförbundet, ehuruväl icke något formligt förbund afslöts, utan endast öfverenskommelser om fredens bevarande gjordes. Ty hufvudsyftet i T:s utrikespolitik har med ett undantag varit att bevara freden. Likväl har det en gång varit nära att börja krig med Frankrike. De stora rustningar, som Frankrike efter freden 1871 började, och hvilka tydligt nog voro riktade mot T., framkallade hos detta lands statsmän och generaler en önskan att fullständigt nedslå Frankrike, innan det hunnit blifva fullt stridsfärdigt. Genom Rysslands energiska uppträdande omintetgjordes dock denna plan (1875). Straxt derefter utbröt en resning i Herzegovina, hvilken slutligen medförde det rysk-turkiska kriget 1877--78, som hotade Turkiet med undergång. Då uppträdde England till Turkiets skydd. En kongress samlades i Juni 1878 i Berlin under Bismarcks ledning, och der omgjordes fullständigt de fredsvilkor, som Turkiet nyss förut måst underkasta sig. Det var T. och England, som der korsade Rysslands planer, och för det förra landet hade Berlinkongressen den stora betydelsen, att det då fullständigt vann Österrikes vänskap utan att derför bryta med Ryssland, hvars bäste vän Bismarck alltid gifvit sig ut för att vara. Vänskapen med Österrike bekräftades genom fördraget i Wien d. 7 Dec. 1879, hvari stadgades, att om någondera parten angrepes af Ryssland, skulle den andra skynda till hjelp; angrepes endera af någon annan stat, skulle den andra vara neutral, såvida ej den angripande understöddes af Ryssland, då förbindelsen om ömsesidig hjelp skulle träda i kraft. Till detta fördrag sökte nu Bismarck förmå äfven Italien att sluta sig. Dess dåvarande konseljpresident, Cairoli, var ej böjd derför. Den tyske rikskansleren understödde då Frankrikes planer på Tunisien, hvilka framkallade en så häftig förbittring i Italien, att Cairoli måste afgå. Hans efterträdare Depretis tillträdde 1882 fördraget i Wien. Så var den trippelallians bildad, som under det sista årtiondet utgjort kärnan i den europeiska politiken och 1891 ytterligare förlängdes på sex år. Den är till hela sin karakter fredlig och har väl äfven varit egentliga orsaken till att freden kunnat upprätthållas trots de franska revancheplanerna och den ryska krigslystnaden. -- Tyska riket har under det senaste årtiondet äfven uppträdt såsom kolonialmakt (se ofvan. sp. 1155). Dessa koloniseringsplaner framkallade en strid med Spanien rörande besittningen af Karolinerna, hvilken dock bilades genom påfvens skiljedom 1885, då öarna erkändes tillhöra Spanien. Äfven med Englands intressen råkade de tyska i kollision. På en konferens i Berlin 1885 företogs väl en delning af Syd-Afrika -- dervid Kongostaten erkändes såsom suverän --, men nya förvecklingar uppstodo snart, hvilka dock slutligen bilades genom fördraget mellan England och T. d. 1 Juli 1890. Derigenom afstod England ön Helgoland mot en för England mycket förmånlig gränsreglering i Öst-Afrika.

De allra sista åren hafva medfört mycket vigtiga förändringar i fråga om den tyska regeringens sammansättning. Kejsar Vilhelm I afled och efterträddes af sin son, Fredrik III (d. 9 Mars--d. 15 Juni 1888). Redan under hans regering ansågs Bismarcks ställning vacklande, enär den nye kejsaren i mycket ogillade dennes politik. Förhållandet mellan Fredriks son Vilhelm II (sedan d. 15 Juni 1888) och den gamle rikskansleren var till en början mycket godt, men ändrades snart, då det visade sig, att den nye kejsaren ville göra sin egen vilja gällande i en riktning, som kansleren icke kunde gilla. Det var särskildt fråga om vidt gående socialpolitiska reformer, hvilka Bismarck ansåg farliga för statens lugna utveckling. Till sist begärde och erhöll Bismarck afsked d. 20 Mars 1890, och till hans efterträdare utsågs general von Caprivi. Efter Bismarcks afgång har följt en rask omsättning äfven i andra högre civila och militära ämbeten, så att det nu är till en stor del nya män, som skola genomföra de mångfaldiga reformer, som kejsar Vilhelm har ställt på sitt program. -- Kortfattade öfversigter af T:s historia lemna bland nyare arbeten B. Gebhardt: »Handbuch der deutschen geschichte» (2 bd, 1891--92), och K. W. Nitzsch: »Geschichte des deutschen volkes bis zum Augsburger religionsfrieden» (2:dra uppl. 1892). J. Fr. N.