Ukko

Ukko, Finsk mytol. Ordet betyder egentligen »gubbe» och begagnades af fornfinnarna ursprungligen såsom ett vördnadsfullt epitet åt alla högre, mäktigare väsenden, särskildt Jumala. När detta namn på den dundrande luftens gud, den himmelske öfverguden, småningom gått öfver till att betyda »gud» i allmänhet, blef U. det särskilda namnet på himmelens öfver alla andra stående gud, och U. tilldelades nu alla de binamn, epitet och egenskaper, som den förre egt (se Jumala). U. ansågs hafva skapat urelementen, »skilt vattnet ifrån luften och jordens fasta grund från vattnet», ehuru han sedan lemnade de särskilda delarnas formande åt sina döttrar (Luonnottaret) samt slutdetaljerna åt Väinämöinen, Ilmarinen och Lemminkäinen. Såsom luftens herre eller »gamle man» ansågs U. bo på den nionde himmelen, i himmelens midt (»nafvel»), i jämnbredd med stjernornas gårdar, högt öfver molnen. Han herskade öfver alla himmelens och luftens företeelser och derigenom äfven öfver väder och vind, årsväxt och allsköns lycka. Någon gång sågs han gående på molnets kanter, iklädd himmelsblå strumpor och brokiga skor samt eldgnistraride skjorta. Regnbågen var hans stridsbåge, hvarför den äfven ännu ofta kallas Ukon kaari (»U:s båge»). Med denna afsköt han sina kopparpilar, hvilka i likhet med bågen gnistrade af eld. Blixten ansågs vara U:s »eldeggade» svärd; ofta angifves dock i besvärjelserunorna, att han äfven använde en gyllene klubba såsom vapen. U. berättas vara sysselsatt med att uppbära och på dess ställe qvarhålla himlahvalfvet. Likväl kunde han tillika vandra fritt och vårda sig om allt skapadt, och han anropades också såsom den högste och mäktigaste guden vid alla vigtigare tillfällen: till honom vände sig såväl åkerbrukaren som jägaren, fiskaren och krigaren. Af honom bad hvarje värdinna om skydd för boskapen, och han var särskildt alla besvärjares och trollkarlars sista och högsta tillflykt, när all annan hjelp var maktlös. Derför kalla desse sig ofta för Ukon poika (»U:s son») för att sålunda stärka sitt anseende. Om våren, när sådden utfördes, firades till denne mäktige guds ära en fest, hvarvid maträtter o. a. håfvor utsattes på höga berg, af hvilka åtskilliga ännu bära namnen Ukonvaara, Ukonvuori (»U:s berg»). O. G.