Väinämöinen, Finsk mytol., i de finska fornsångerna Kalevalas förnämste hjelte, »den gamle trygge» (d. v. s. den allvarsamme, erfarne och vördnadsvärde), »den evärdelige siarn» (d. v. s. den vise, sångoch trollkunnige, med det öfver allt mäktiga ordet begåfvade mannen). I V:s karakter har det finska folket älskat sammanföra alla de egenskaper, som det skattat högst, hvarigenom V. blifvit likasom den bästa personifikationen af sitt folk: han har särskildt dess djuptänkthet, dess benägenhet för kontemplation och dess förtröstan på andens, ordets makt. Sällan tager den vise V. till svärdet eller något annat vapen, utan med sina mäktiga runor sjunger han så, att »sjöarna svalla, jorden skakar, kopparbergen darra, de fasta hällarna dåna, klipporna remna i tu» och att hans motståndare (Joukahainen) sjunker allt djupare ned i jorden, hvarifrån V. sedan, när han blifvit blidkad, lika lätt befriar honom. V. är tillika uppfinnaren af finnarnas nationalinstrument, kantele, och han var äfven den ende, som rätt kunde behandla detsamma. Ty när han »sätter sig på sångarhällen», tager kantele på sina knän och anslår dess strängar, så gör han det med sådan påföljd, att icke blott alla djur och den omgifvande naturen betagas deraf, utan äfven sol och måne sänka sig ned till trädens toppar för att lyssna. De djuptänkta ordspråk, af hvilka finnarna hafva ett så stort förråd, angifvas också såsom ett arf af den vise Suvantosonen V. – Angående V:s härstamning nämna flere runor honom, i likhet med Ilmarinen och Lemminkäinen, såsom Kalevas son. Detta kan dock uppfattas såsom ett berömmande epitet i likhet med Ukon poika (se Ukko), eller det kan blott antyda, att de nämnde hjeltarna voro de förnämste af Kalevalafolket. Men i den runa, som Lönnrot upptagit till den första i Kalevala, skildras V:s födelse af Ilmatar, vattnets moder, en af Luonnottaret, naturens döttrar, »den äldsta bland qvinnor, första modern åt sjelfmedvetna varelser»: hon sänker sig från sitt hem i luften ned i vattnet och blir af vinden fruktsamgjord. Medan nu V. under 30 år låg i sin moders sköte, gaf hon form åt den af Ukko skapade materien. Enligt en annan, möjligen äldre myt, som finnes upptagen i första upplagan af Kalevala, utföres detta af V. sjelf (se Ilmatar). Men sedan V. stigit i land på en obevuxen strand, skapar han träden (se Kaleva) och örterna samt får slutligen äfven kornet att växa i en sved, hvarigenom han blir åkerbrukets upphofsman. Härvid visar han dock ännu någon ovana, hvarför han äfven ofta begagnar sig af andras bistånd. Men snart finna vi V. i de följande sångerna af Kalevala såsom en äldre man, vida berömd för sin vishet och sångareförmåga. Dessa framstå redan i full glans vid den sångaretäflan, till hvilken den unge, inbilske Joukahainen (se denne) utmanar honom. Denna sångarestrid slutar sålunda, att den i dyn nedsänkte Joukahainen måste åt sin motståndare lofva sin syster Aino till äkta. Och nu börja skildringarna af V:s många och ifriga friareförsök, hvilka alla förorsaka den gamle endast många besvär samt mycket hån och spe. Aino föredrager att dö i vågorna framför att blifva den åldriges maka, och när denne sedan begifver sig till att fria till den berömda Pohjoladottern och rider öfver ett vatten, skjuter Joukahainen af gammalt groll på honom, men träffar endast hans häst, så att V. faller i vattnet. Från denna sorgliga belägenhet räddas han af en örn, som för honom till hans resas mål, Pohjola. Genom denna olycka försvinna alla friareplaner ur V:s håg; han blott sörjer af hemlängtan, och Pohjolavärdinnan Louhi sänder honom med häst hem mot hans löfte att skicka Ilmarinen till Pohjola för att smida Sampo, åt hvilket lyckotings förfärdigare hon äfven lofvar sin sköna, berömda dotter till äkta. Men knappast har V. begifvit sig på väg, förr än han ser den sköna Pohjoladottern sittande på regnbågen och väfvande guldväf. Genast är gubben färdig med ett giftermålsanbud; och när den sluga jungfrun ställer honom på allt svårare prof, hugger han, då han skall tälja en båt af hennes sländas delar, sig med yxan i foten så häftigt, att han, trots sin stora besvärjareförmåga, icke kan stilla blodflödet, då han ej minnes några vigtiga, härtill erforderliga ord. Hela frieriet måste återigen lemnas å sido, och slutligen får V. hjelp af en gammal, i besvärjelser kunnig gubbe. Sedan han helad återkommit hem, söker han enligt sitt löfte förmå Ilmarinen att begifva sig till Pohjola. Då denne gör svårigheter, använder V. list och stor trollkraft för att bringa honom dit. Men ehuru denne snart smidt Sampo och sålunda tillvunnit sig rätt till Pohjoladottern, uppgifver V. likväl icke sina försök att vinna hennes hand. Han börjar slöjda en båt för sin nya giljarefärd; och då han till fullbordande häraf saknar tre ord, söker han dem först från Tuoni i underjorden, sedan från Antero Vipunen (se d. o.), och från båda dessa ställen reder han sig genom sin stora sångareförmåga, som härigenom alltmera utbildas och stärkes. Med den färdiga båten begifver han sig till Pohjola, men när Ilmarinen får höra detta, begifver han sig efter. Ehuru Pohjolavärdinnan gynnar den vise V., ger dock dottern sin hand åt den yngre, manlige Ilmarinen, åt hvilken hon äfven utlofvats. Då först inser V. det orätta i att en gammal man eftersträfvar en ung hustru och att en åldring söker gilja i täflan med en yngre. Lugnad tager han del i det storartade Pohjolabröllopet, hvars högtidlighet han höjer genom sin visa och ordrika sång. – Genom alla dessa motgångar och ansträngningar stärkas V:s inre kraft och siareförmåga, hvilka sedan framstå i sin fulla glans, när han uppoffrar hela sitt återstående lif åt beredandet af sitt Kalevalafolks lycka och välgång. Sedan förhållandet mellan Pohjola och Kalevala genom Pohjoladotterns dödande af Kullervo och andra händelser blifvit stördt, blir det klart för V., att det bästa medlet att höja Kalevalas lycka är förvärfvandet af Sampo från Pohjola. Genom sin ifver öfvervinner han Ilmarinens betänkligheter for en färd till Pohjola, och när de under vägen fara förbi Lemminkäinens hem, sällar sig också denne dådlystne yngling till företaget. Äfven mycket folk medtages, hvilket visar, att det numera ej är fråga om några enskilda personers slägtangelägenheter, utan ett allmänt företag af hela Kalevalafolket. Under färden uppfinner V. kantele, hvarvid hans sångareförmåga och sångens makt öfver hela naturen så vackert skildras. Då Kalevalahjeltarna framkommit till Pohjola och ej kunna förmå Louhi att godvilligt dela eller bortgifva det lyckobringande undertinget Sampo, insöfver V. genom, sitt kantelespel hela Pohjolafolket i djup sömn. Derpå öppnar han genom sånger dörrarna till Pohjolas kopparberg, der Sampo är förvaradt. Lemminkäinen plöjer med en stor oxe upp dess rötter, och alla tre hjeltarna bära det till båten, hvarefter man begifver sig å väg. Då Louhi på tredje dagen vaknat och sändt ett oväder för att uppehålla Samporöfvarena, besvärjer V. stormen, så att Ikuturso, som upphäft ett väldigt vågsvall mot farkosten, blir tvungen att åter rädda sig på hafvets botten. Likväl upphinner Louhi de flyende; och när V. framtrollat en klippa, mot hvilken Pohjolabåten går i spillror, förändrar hon sig till en örn och sätter sig jämte den skara, som hon bär på sina vingar, ned på råstången af Kalevalahjeltarnas farkost. När nu Ilmarmen i denna stora fara tar sin tillflykt till böner till gudarna och Lemminkäinen förgäfves hugger till med svärdet, lyfter V. slutligen upp styråran, som han håller i handen, och slår till dermed med den påföljd, att alla Louhis män falla i sjön och hon sjelf dimper ned i båten »liksom tjädern ifrån trädet, ekorrn ifrån granens grenar». Ehuru besegrad, stöter Louhi dock Sampo i hafvet, så att detta lyckoting der förgås med undantag af några smulor, hvilka V., utan att bry sig om Louhis hotelser om hämd, uppsamlar, och af hvilka han önskar lycka åt sitt land. Ännu måste han använda all sin stora siareförmåga för att afvärja den myckna ofärd, som Louhi bringar mot Kalevala. Han botar med kraftiga besvärjelser de okända sjukdomar hon sänder. Han fäller den björn, som hon uppeggat mot Kalevalas boskap; och då V. under det med anledning häraf föranstaltade gästabudet sjunger och med sin ny förfärdigade kantele spelar så vackert, att t. o. m. solen och månen nedstiga för att lyssna, så tager Louhi bort dem och instänger dem i ett berg. Dertill röfvar hon äfven elden från Kalevala. Men V. och Ilmarinen återvinna efter stora ansträngningar elden; och när den förre fått veta, att solen och månen hållas fångna i Pohjola, begifver han sig ensam dit, och under den uppkomna striden afhugger han med sitt svärd motståndarnas hufvud »såsom man afskär blasten hos rofvor». Af V:s och Ilmarinens öfriga tillrustningar uppskrämmes Louhi äfven eljest till den grad, att hon gifver sol och måne fria, hvarefter V. helsar solen med en vacker sång. Uti Kalevalas slutruna skildras till sist huru som V., såsom representant för hedendomen, viker bort för en ny tid, kristendomen. När nämligen Marjattas lille son skall döpas och V. tillkallats för att besigtiga barnet och dömer det att dödas, tillrättavisar det späda barnet honom strängt, och Virokannas döper det till Karelens konung. Då begifver V. sig vredgad bort till den trakt, der himmel och jord förenas, förutspående, att den tid skall komma, då man skall önska honom tillbaka för att smida sitt folk en ny Sampo, en ny kantele, en ny sol och en ny måne. Likväl nämner runan till sist, att V. vid sin affärd lemnade sin kantele och sina höga runosånger till evig fröjd för Finland.
V. torde i likhet med Ilmarinen och Lemminkäinen af fornfinnarna ursprungligen hafva dyrkats såsom gud. Härpå häntyder såväl det att han deltog i skapelsen som t. ex. det att han i trollrunor ofta anropas i jämnbredd med Ukko, Jumala och andra gudomligheter, särskildt då den sjungande beredde sig till strid, men också vid fiske, vid barnsbörd o. s. v. Men flere omständigheter antyda, att V. haft mycken gemenskap med vattnet. Ordet väinö, hvaraf namnen Väinämöinen och Väinölä (»V:s hem») äro härledda, har man med allt skäl sammanställt med Väinä, den finska benämningen på Dvinafloden, och särskildt har Aug. Ahlqvist i sitt sista större arbete »Kalevalan Karjalaisuus» (Om Kalevalas karelska ursprung) ådagalagt, att Kalevala varit beläget vid Hvita hafvets stränder vid eller i närheten af Dvinaflodens utlopp och att Kalevalasångerna, åtminstone till sin äldsta kärna, der uppstått. Men viena betyder såsom appellativ »en bred, djup och stilla flytande flod», således ungefär det samma som Suvanto (Uvanto), »lugnvatten mellan tvänne forsar», hvaraf man härledt V:s vanliga binamn: Suvantolainen, Suvannon sulho, »S:s unge man». V. har således ursprungligen betecknat »den vid den djupa, breda och lugna floden boende». Dock torde dessa häntydningar på V:s gemensamhet med vattnet icke vara väsentliga, kanske icke ens ursprungliga; åtminstone har man anmärkt, att i den skandinaviska mytologien fanns Vanernas stam, som voro vattengudar, och hvilkas namn företer en likhet med V:s. Detta kan dock vara tillfälligt. Kanske har den finska runan blott velat angifva V:s ursprung från vattnet, liksom jorden allmänt hos finnarna ansågs hafva uppstått derur. Åt detta håll visar äfven den omständigheten att V:s moder var Veden emonen [i Karelen uttaladt: veen l. vein emonen], »vattnets moder». Äfven företer V., såsom redan Castrén framhållit, flere likheter med skandinavernas himmelske gud, Oden: båda prisas högt för sin vishet; båda äro skaldekonstens uppfinnare. Dessutom finnas flere detaljlikheter, såsom en vid, beskyddande kappa, en häst, som kunde färdas öfver allt, o. s. v. Men samme Castrén har ock ådagalagt, att om också V. har kunnat genom lån få någon särskild egenskap från den skandinaviska mytologien, så häntyda många väsentliga omständigheter på att det element, hvaröfver V. såsom gud af fornfinnarna ansågs utöfva sitt hufvudsakliga inflytande, var jorden. Hit hör särskildt hans verksamhet vid skapelsen, dervid han mest afsåg jorden. Han befroade den med växter och träd; han gjorde åkrarna fruktbara o. s. v. Äfven sedan V. neddragits till en hjelte på jorden, söker han förnämligast främja åkerbruket och skydda lugn, samhällelig verksamhet. Hit hör äfven hans binamn Osmoinen, som dock synes vara lånadt och identiskt med Oden (se Osma). Om således också flere detaljer i V:s både guda- och hjeltegestalt blifvit lånade från skandinaverna, så företer han dock, sådan han nu framträder i de finska runorna, en alltigenom finsk prägel; ja man har, som sagdt, allt skäl att tro, att finska folket tänkt sig V. såsom sammanfattningen af det högsta och bästa, som finnes i den finska folkkarakteren. O. G.