Aino

Aino, Finsk mytol., Joukahainens unga syster, är föremål för en af de vackraste episoderna i Kalevala. Joukahainen hade sett sig tvungen att såsom lösen för sitt lif lofva sin syster Aino till maka åt sångardrotten Väinämöinen. Modern förnimmer löftet med största glädje, ty det hade varit hennes käraste dröm att få sin dotter förmäld med den vise och mäktige Väinämöinen. Icke så dottern. Den åldriges visdom, makt och rikedom äro henne likgiltiga. Hon gråter öfver sina lockars fägring, som redan skall gömmas under den gifta qvinnans hufva. En dag, då hon gått att bryta löf i skogen, möter hon den gamle Väinämöinen, som friar till henne. Kastande sina smycken ifrån sig, flyr hon gråtande till hemmet. Modern skänker henne rika drägter, väfda af solens och månens gudinnor. Sådana medel kunna dock ej bortjaga den mörka skugga, som lägrat sig öfver den unga Ainos håg. Iklädd den nya högtidsdrägten, vandrar hon ensam från hemmet och irrar i tre dagar genom djupa ödemarker. Hunnen till hafvets strand, ser hon vid spetsen af en udde trenne tärnor bada i det klara vattnet. Hon simmar ut till dem och sätter sig på en glänsande klippa, som reser sig ur hafvet. Då sjunker klippan under henne, och hon försvinner i de klara böljornas sköte. Modern gripes nu af bitter ånger öfver sina försök att tvinga dotterns hjerta. Så strida föllo hennes tårar, att de bildade tre floder. I hvarje flod uppstodo tre väldiga forsar, i hvarje fors uppväxte tre öar, på hvarje ö höjde sig en gyllene kulle med tre björkar, och i hvarje björk golo tre gökar. Den förste göken gol: "kärlek, kärlek" för den i hafvets sköte hvilande flickan, som blifvit utan kärlek; den andre gol: "brudgum, brudgum" för den öfvergifne fästmannen; den tredje gol: "glädje, glädje" för den glädjelösa modern. -- Senare uppenbarar Aino sig ännu en gång, men då är hon en af Ahtos döttrar. -- I denna dikt om Aino röjer sig en fin och djup uppfattning af qvinnans väsende. Jfr Väinämöinen. O. E. T.