Ulfeld

Ulfeld, gammal dansk adlig ätt, som omtalas redan i slutet af 14:de årh. -- 1. Jakob U. blef riksråd 1565 och afgick 1578 i en diplomatisk beskickning till Ryssland, men bröt mot sin instruktion, då han till följd af tsar Ivan IV:s hotelser slöt fred på 15 år, i stället för en ständig, och förlorade på denna grund sin plats i riksrådet. Död 1593. Hans »Moskovitiske sendelse» trycktes i utlandet på latin 1608 och 1627. -- Af hans söner blef Mogens U., d. 1616, riksamiral 1610, och Jakob U., f. 1567, d. 1630, riksråd 1607 och rikskansler 1609. I sin ungdom vistades han 12 år utomlands, bl. a. i Konstantinopel, Palestina och Egypten, och skref senare ett litet Compendium historiae regum Daniae 1333--1559. -- 2. Korfitz U., son till rikskansleren Jakob U., född d. 10 Juli 1606, sändes redan 1621 utomlands och blef vid sin hemkomst, 1629, hofjunkare och 1630 kammar]unkare hos konung Kristian IV samt förlofvad med hans nioåriga dotter, Leonore Kristine, grefvinna af Slesvig-Holstein. Utnämnd till riksråd 1636, firade han sitt bröllop s. å. och blef ståthållare i Köpenhamn 1637. Han användes vid flere diplomatiska uppdrag; bl. a. var han sändebud vid tyska riksdagen i Regensburg 1641, hvarest han upphöjdes till tysk riksgrefve. 1643 utnämndes han till rikshofmästare, det förnämsta ämbetet i riket. Ehuru i många hänseenden rikt utrustad af naturen och i besittning af en sällspord förmåga att vinna menniskor, blef han dock aldrig någon stor statsman. Han var hänsynslös och stormodig, men saknade fasthet i karakteren; driffjädrarna i hans handlingar voro en ytterlig egoism samt omättlig makt- och vinningslystnad. Han understödde ifrigt Kristian IV:s kortsynta tullpolitik, hvarigenom det goda förhållandet till Nederländerna led afbräck, och hade väsentlig skuld till kriget mot Sverige 1643 genom att uppträda på ett utmanande sätt och lemna danska sändebudet P. Vibes varningar utan afseende. Sin ställning missbrukade han för att skaffa sig stora rikedomar, under det flottan genom hans försumlighet och underslef led brist. U. deltog i afslutandet af freden vid Brömsebro 1645 och uppehöll sig i Nederländerna 1646--47 för att sluta förbund, men resultatet af den långvariga och dyrbara ambassaden var ringa. Hans förhållande till konungen var vid denna tid icke det bästa, enär U. understödde sin svärmoders, Kristine Munks, anspråk och t. o. m. sökte att få tillsynen öfver konungens enskilda förmögenhet. Efter konungens död, 1648, stod U. i spetsen för de följande två månadernas interregnum och visade sin hämdlystnad mot konungens frilla Vibeke Kruse på ett så rått sätt, att hon dog deraf. Han var också närmaste upphofsmannen till den inskränkning i konungamakten, som innehölls i handfästningen, ja man misstänkte honom t. o. m. för att vilja undantränga Fredrik III och i stället låta upphöja hans halfbror Valdemar Kristian på tronen eller kanske snarare bilda en adelsrepublik under sin egen ledning. Hans öfvermod och lyx midt under det allmänna betrycket i landet väckte ytterligare motvilja mot honom vid hofvet och bland folket. Under Febr.--Nov. 1649 var han å nyo i Nederländerna, men den traktat han der afslutade väckte stort missnöje och upphäfdes redan 1653. Under hans långa bortovaro hade hans inflytande starkt aftagit, och hans ställning blef icke bättre derigenom att han efter sin hemkomst höll sig från hofvet och från utöfningen af sitt ämbete under föregifvande af sjukdom. En undersökning inleddes om finansernas förvaltning under Kristian IV. Då dertill kom, att Dina Vinhovers i godt förstånd med öfverste Walter, konungens gunstling, framkastade den falska anklagelsen att U: velat mörda konungen, lemnade han med familj och sin stora rörliga förmögenhet (1 mill. rdlr, en ofantligt stor summa på den tiden) Danmark d. 24 Juli 1651 (tre dagar efter Dinas afrättning) och drog först till Nederländerna, men redan i Sept. s. å. till Stockholm, der han blef väl emottagen af drottning Kristina. Vintern 1651--52 tillbragte U. i Stralsund med att författa ett Höjtrængende æresforsvar (1652), men återvände derpå till Stockholm, der han snart vann insteg bl. a. genom stora penningförsträckningar åt drottningen. Emellertid inställde han sig icke vid den danska herredagen för att aflägga räkenskap för sin ämbetsförvaltning, hvilket hade till följd att hans gods togos i beslag (1653) och hans ämbete besattes med en annan. I sin förbittring deröfver upphetsade han drottning Kristina och sedermera konung Karl Gustaf till krig mot Danmark. Likaledes sökte han 1654 förmå Cromwell att anfalla Danmark och blottade för honom bristerna i dess försvar. År 1655 flyttade U. till Pommern, men trädde, då danska kriget utbröt 1657, i Karl Gustafs tjenst såsom geheimeråd och åtföljde honom på tåget mot Danmark samt bidrog af alla krafter till eröfringen. I Aug. utfärdade han ett upprop till jylländska adeln att affalla från Fredrik III, öfvertalade kommendanten i Nakskov att uppgifva staden utan svärdsslag och rådde Karl Gustaf att marschera rakt på Köpenhamn, i hopp att se danske konungen störtad och sig sjelf insatt som ståthållare. Då detta icke lyckades, sträfvade han att göra freden så dyr som möjligt för Danmark och genomdref för egen räkning återställandet af alla gods och förläningar samt full ersättning för liden skada och frihet att i Danmark slå sig ner hvar han ville. Han flyttade emellertid till Malmö, erhöll till belöning Sölvesborgs grefskap (d. 10 Mars 1658, fråndömdt honom 1660) jämte flere gods i Skåne och var utsedd till generalguvernör i Pommern. Han dolde likväl icke sin ovilja öfver svenska regeringens tillvägagående i Skåne, och då han derjämte ogillade det nya kriget mot Danmark, ådrog han sig misstanken att hafva sin hand med i det danska partiets sammansvärjning i Malmö. Från Maj månad 1659 hölls han under bevakning i sitt eget hus, och en undersökning inleddes mot honom, vid hvilken hans hustru måste föra hans talan, då ett slaganfall beröfvat honom målet. I fredstraktaten 1660 ingick ej någon särskild bestämmelse om U., och han blef ej häller delaktig af den deri uttalade allmänna amnestien. Svenska riksrådet hade emellertid beslutit hans lössläppande; men innan detta kommit till U:s vetskap, flydde han d. 16 Juli 1660 förklädd från Malmö, skrämd af ett falskt rykte att han skulle föras fången till Finland, och begaf sig i brådskan till Köpenhamn i stället för till Lybeck, såsom aftaladt var med hans hustru. Då hon en vecka derefter i hemlighet kom till Köpenhamn, blefvo båda arresterade och förda till Hammershus på Bornholm, hvarest de höllos fångna i ett och ett halft år, de sista månaderna ganska strängt på grund af ett rymningsförsök. U. och hans maka återfingo friheten, först sedan han i en ödmjuk böneskrift (»deprecation») erkänt sitt brott, lefvat fullkomlig undergifvenhet och anropat konungens nåd, hvilken han dessutom måste köpa genom att afstå omkr. hälften af allt hvad han egde. U. var det oaktadt den rikaste bland Danmarks ädlingar. Men för hans utprägladt aristokratiska sinne var tillvägagåendet emot honom en ytterlig förödmjukelse, och mera än förlusten af egodelar plågade honom hans maktlöshet och saknaden af allt inflytande. Hans tankar gingo också derför endast ut på hämd. Redan på våren 1662 erhöll han kunglig tillåtelse att begifva sig utomlands för att bada, och han drog då bort med hela sin familj och så mycket af sin egendom, att man trodde, att han icke ämnade återkomma. Han begaf sig först till Amsterdam, sedan till Brügge, der hans son Kristian i Nov. 1662 på öppen gata dödade föräldrarnas stränge väktare på Bornholm, general Fuchs. Under ett besök i Paris på hösten hade U. sökt att vinna Ludvig XIV:s gunst genom några fantastiska förslag, men redan förut hade han knutit förbindelser med kurfursten af Brandenburg för att reta denne till krig mot Danmark, hvarest efter hans utsago stämningen var afgjordt fientlig mot det nyss införda enväldet. U:s hämdbegär gjorde honom blind för det farliga i hans företag. Brandenburgska regeringen, som stod på bästa fot med den danska, försummade icke att inberätta U:s afsigter, men fortsatte underhandlingarna med honom för att riktigt noga lära känna dem. Kort derefter, d. 23 Juli 1663, blef U. anklagad inför Danmarks höjesteret och enhälligt dömd att såsom landsförrädare mista ära, lif och gods. Dödsdomen verkställdes fyra månader derefter in effigie; hans gård i Köpenhamn nedrefs, och på tomten restes en skampåle (som qvarstod till 1842). Ungefär samtidigt med domen öfver U. blef hans hustru, som i Maj rest till England för att återkräfva ett lån hos konung Karl II, genom ett lumpet förräderi af denne utlemnad till danska regeringen, som d. 8 Aug. 1663 satte henne i »Blaataarns» fängelse i Köpenhamn. Kort derpå flydde U. sjelf från Brügge, der han icke kände sig säker, flackade sedan omkring utan rast eller ro, lefde någon tid i Basel och dog slutligen i en båt på Rhen d. 20 Febr. 1664. Liket jordades af hans söner, ovisst hvar. U:s Apologi utgafs på flere språk. Leonore Kristine, ett mål för drottning Sofia Amalias ständiga hat, återvann friheten först efter hennes död, 1685, fick Maribo kloster sig anvisadt till bostad och dog der d. 16 Mars 1698. Bland hennes efterlemnade skrifter intager Jammersminde (utg. 1869 af S. B. Smith), en till hennes barn ställd berättelse om hennes lidanden under fängelsetiden, en framstående plats i tidehvarfvets danska literatur. -- U. efterlemnade 4 söner och 3 döttrar. Äldste sonen, Kristian U., blef omkr. 1669 kavaljer hos drottning Kristina i Rom, der han dog omkr. 1688 såsom katolsk kanik. Den yngste. Leo U., f. 1651, utmärkte sig i kejserlig tjenst mot turkarna, deltog 1704 i försvaret af Barcelona och dog 1716 i Wien såsom geheimeråd och fältmarskalk. Af döttrarna blef den äldsta, Anna Kathrine, gift med en belgisk adelsman Cassetta, som gjort hennes far stora tjenster, lefde hos modern på Maribo under dennas sista år och dog i kloster i Wien. Den yngsta, Leonore Sofia, blef gift med en skånsk adelsman Lave Beck 1676 och är stammoder för den nu lefvande grefliga ätten Beck-Friis. Korfitz U:s ätt utdog på svärdssidan i midten af 18:de årh., med hans sonson, Leos son, Anton Korfitz (f. 1699, d. 1769), som var österrikisk storkansler och utrikesminister 1742--53 och öfverhofmästare, sedan 1753. Jfr »Korfids Ulfelds liv og levnets beskrivelse» (1746--47) och C. Molbech: »Om Corfitz Ulfeldt som landsforræder, og om hans politiske charakteer og handlinger» (i dansk »Hist. tidsskr.», 1:sta ser., 3:dje bd, 1842) och »Et bidrag til Corfitz Ulfeldts levnetshistorie» (dersammast., 2:dra ser., 4:de bd, 1852), samt S. B. Smith: »Leonore Kristine grevinde Ulfeldts historie» (1879--81). -- 3. Ebbe U., ämbetsman, riksråd, den föregåendes frände, son af danska riksrådet Kristofer U. och Margareta Ugerup, föddes på Råbelöf i Skåne d. 23 Dec. 1616. Han fick sin uppfostran först genom studier i Sorö, sedan genom utrikes resor och anställdes derefter som hofjunkare hos Kristian IV. Efter att någon tid hafva tjenat i de kejserliga och spanska arméerna hemkallades han 1641 och förordnades 1642 till länsherre i Kristianstad. Följande året förmälde konung Kristian honom med sin dotter Hedvig, grefvinna af Slesvig-Holstein. 1644 blef han generalmajor och ståthållare på Ösel, som det dock blef hans lott att efter fredsslutet 1645 nödgas öfverlemna till Sverige. Med Fredrik III:s tronbestigning var det slut på U:s lycka i fäderneslandet. Oenigheten med konungen förde derhän att U. 1652 (såsom Korfitz förut gjort) begaf sig till Sverige, hvilket från denna tid blef hans fädernesland. Drottning Kristina utnämnde honom genast till generalmajor, och äfven Karl X Gustaf lemnade honom sitt beskydd. Först efter freden i Roskilde (1658) återsåg han sitt fädernesland, dit han återvändt för att få tillbaka sina förlorade gods. Efter krigets nya utbrott blef han 1659 likväl fängslad, ehuru han kort derefter befriades af G. O. Stenbock. 1661 befordrades han till generallöjtnant och utskrifningskommissarie i Skåne. 1664 naturaliserades han såsom svensk adelsman, med plats i riddareklassen, och var en af de sju, som vid den då hållna riksdagen utnämndes till riksråd. Med denna utnämning och den kort derpå följande till assessor i Göta hofrätt kan U. anses fullt införlifvad med sitt nya fädernesland. Från denna tid deltog han flitigt i rådets öfverläggningar och beslut och mottog vigtiga uppdrag. 1675 utnämndes han till riksjägmästare, och 1676, då danska kriget utbrutit, fick han i uppdrag att sörja för försvarsverket omkring Kalmar, hvarifrån han i förening med Pontus de la Gardie gjorde ströftåg i Bleking och Skåne. Han förordnades till ordförande i den domstol, som 1677 nedsattes för att ransaka om snapphaneväsendet i Skåne. 1679 utnämndes han till lagman i Östergötland. Död i Stockholm d. 30 Jan. 1682. Hans ättegren utgick på svärdssidan med honom. 1. 2. E. Ebg.