Under, underverk, mirakel (Lat. miraculum, det, som väcker undran, förundran eller beundran), kallas i vidsträcktaste mening allt, som i synnerlig grad »väcker vår förundran», t. ex. sådant, som vi icke fullt förstå, och i denna mening talar man om »hafvets under», »mikroskopets under» o. s. v., eller sådant, som synes öfverstiga mensklig förmåga, i hvilken mening man talar t. ex. om »verldens sju underverk» (se d. o.) o. s. v. Dylika företeelser kunna delas i vanliga, d. v. s. sådana, som vi blifvit vana vid, och ovanliga, d. v. s. sådana, som vi ytterst sällan, kanske blott en gång i vårt lif, blifva vittnen till. Bland sistnämnda slags företeelser har man i regeln att söka under i inskränkt och egentlig mening, d. v. s. sådana företeelser i den sinliga verlden, som omedelbart härleda sig fran den öfversinliga verlden. Sådana företeelser menas vanligen, när man talar om underverk. Den nödvändiga förutsättningen for under i denna mening är, först och främst, att en öfversinlig verld finnes och, för det andra, att denna verld omedelbart kan inverka på den sinliga verlden. När man icke tror på dessa förutsättningar, kan man icke häller tro på underverk. Materialismen, som nekar tillvaron af en öfversinlig verld, kan alltså icke tro på underverk, lika litet som deismen, hvilken visserligen tror på en öfversinlig verld, men nekar, att denna står i något förhållande till vår verld. Nekar man åter, såsom panteismen gör, de båda verldarnas fria förhållande till hvarandra, derför att de betraktas såsom varande i hvarandra på ett ofritt sätt, då bortvisas undret lätt med den bekante filosofen Spinozas bevisning: »naturen med sina lagar är i sjelfva verket detsamma som Guds natur med dess intelligens och vilja; derför vore ett Guds handlande i strid med naturens lagar ingenting annat än Guds handlande i strid med sin egen natur». Rationalismen slutligen tillmäter menniskoförståndet förmåga att på ett naturligt sätt förklara allt, hvarför den anser, att den öfversinliga verlden verkar inom vår verld endast medelbart genom de naturliga lagarna och krafterna i denna verld, och förnekar af detta skäl underverk i egentlig mening. Ty väl medgifver denna åsigt, att mycket kan se ut, såsom vore det ett omedelbart verk af en öfversinlig verld, men menar, att detta beror endast på en bristfällig kunskap om de lagar och krafter, som finnas i vår verld, hvadan »det underbara» försvinner inför en högre grad af kunskap och vetande.
På det religiösa området har emellertid undret den största betydelse, enär allt hvad religion heter förutsätter en (verklig eller föregifven) gudomlig uppenbarelse, som ju ingenting annat är än ett under. Hvad särskildt beträffar den kristna religionen, är hennes största under, nämligen den gudomliga uppenbarelsen i och genom Kristi person, sjelfva hennes grund, hvarför helt naturligt är, att den, som tror på detta det största undret, icke har svårt att tro på möjligheten af vare sig den profetiska och apostoliska inspirationens under eller af andra under af olika slag inom naturens och kroppslighetens verld, hvilka i bibeln omtalas. Men den kristna kyrkans historia visar, att olika uppfattningar af dessa unders betydelse gjort sig gällande. Den äldre kyrkan ansåg i allmänhet de i Nya test. omtalade undren såsom tungt vägande bevis för kristendomens sanning; likaså medeltidskyrkan, som viste berätta om många flere under än de i Nya test. omtalade och sökte befästa och öka sin egen auktoritet genom att betydligt öka samlingen af under med alltjämt inom kyrkan skeende nya, Den nyare tidens katolska kyrkor hafva gått i medeltidskyrkans fotspår, ehuru med en viss återhållsamhet. De protestantiska kyrkorna åter tro visserligen på möjligheten af att under i egentlig mening ännu kunna förekomma, men intaga till denna fråga en mera kritisk ståndpunkt. Och hvad beträffar de i Nya test. omtalade undrens bevisningskraft för kristendomens sanning, ansåg Luther dem i detta afseende af underordnadt värde, i det att han satte »omvändelsens och pånyttfödelsens under» vida högre, såsom redan kyrkofäderna Origines och Augustinus gjort, en åskådning, som numera kan sägas vara allmän inom den protestantiska teologien. Denna har i detta hänseende mycket påverkats af F. Schleiermacher, hvilken i sitt stora arbete »Der christliche glaube» (1821--22) frånkänner de bibliska undren hvarje apologetisk bevisningskraft, framhållande hurusom de endast för tron kunna hafva verkligt värde. Dermed är likväl ingalunda de bibliska undrens objektiva verklighet förnekad. Såsom analogibevis för denna verklighet och för möjligheten af verkliga under i allmänhet brukar anföras menniskoandens af erfarenheten genom dagliga vittnesbörd intygade förmåga att med sin intelligens och vilja ingripa i naturens ordning och lopp samt göra naturens krafter sig underdåniga, hvarigenom han hvarken upphäfver eller förändrar naturlagarna, utan verkar oberoende af dessa enligt sitt förstånds och sin viljas högre lagar. Likaså åberopas erfarenhetens intyg att den ena menniskan har förmåga att inverka på den andra utan att derför göra denna andra till en viljelös och ofri maskin. I ännu högre grad bör då, resonnerar man vidare, den rent öfversinliga verlden kunna mäktigt gripa in i såväl naturens verld som menniskoverlden, och i högsta och oinskränkt mening måste detta gälla om Gud, både den sinliga och den öfversinliga verldens skapare och absolute herre, då han i sin försyn finner ett sådant ingripande nödvändigt för sina heliga och kärleksrika afsigters utförande (jfr Försyn). I sjelfva verket är ju nämligen tron par Gud såsom verldens skapare och försyn redan en tro på undret såsom sådant och inrymmer tron på möjligheten af enstaka under. I fråga, om konflikten mellan dessa och de s. k. naturlagarna har den moderna teologien lemnat äldre tiders krassa uppfattning. Redan en del af medeltidsskolastikerna omfattade idén om för menniskan obekanta krafter i naturen, genom hvilkas kombination företeelser praeter solitum naturae ordinem (»vid sidan af naturens vanliga ordning») kunde frambringas, en idé, som tvifvelsutan ställer många af bibelns under i den rätta belysningen och gifver rationalismen rätt så till vida, att många af dessa under inför en högre insigt om naturens resurser förlora sin egenskap af under i egentlig mening. Ett betydelsefullt uppslag i den riktningen synes den s. k. hypnotismen hafva gifvit. Dermed förlora emellertid dessa bibliska under icke sin egenskap att vara »gudomliga». Den moderna teologien gör nämligen allvar af den tanken att Gud i sitt förhållande till menniskoverlden begagnar sig för sina ändamål, så långt han kan, af de krafter, som finnas i denna verld. J. P.