Unerade greker

Unerade greker kallas de grekiska kristna i Polen och Ungern, som efter Konstantinopels eröfring af turkarna (1453) underkastade sig påfvens öfverhöghet mot vilkor att presternas äktenskap och nattvardens utdelande under båda formerna medgåfvos. I de till Litaven hörande provinserna med grekisk-katolsk befolkning (Volynien, Podolien och Ukraina) främjades denna förbindelse med romerska kyrkan genom detta rikes förening med Polen genom unionen i Lublin 1569. För att få dela det romersk-katolska presterskapets förmåner och förekomma, att en del af adeln formligen öfverginge till romersk-katolska kyrkan, underkastade sig metropoliten i Kiev Mikael Rakoza på synoden i Brzesc (1596) påfven. Till grund för denna underkastelse lades de bestämmelser för en förening mellan båda kyrkorna, som antagits på konciliet i Florens (1439), men hvilka sedermera af den grekiska kyrkan i sin helhet aldrig blifvit godkända. Gudstjensten ombildades till större öfverensstämmelse med den romerska genom romersk-katolska munkar, som inträdde i de grekiska klostren i dessa provinser. -- Sedan genom Polens delningar nämnda provinser tillfallit Ryssland, öfvergick en del af dessa unerade greker (»uniaterna») till den ortodoxa grekiska kyrkan. På de öfrige utöfvades från rysk sida ett ständigt tryck för att draga dem ifrån förbindelsen med Rom. Detta tryck hade slutligen åsyftad verkan, och på synoden i Polotsk (1839) beslöts den fullständiga återföreningen med moderkyrkan. Församlingarna tvungos att underkasta sig; de prester, som vidhöllo förbindelsen med romerska kyrkan, förföljdes, och kyrkogodsen indrogos till staten. Det passiva motståndet fortfor dock. En bättre tid syntes hafva kommit för de unerade grekerna under den första, liberala perioden af Alexander II:s regering. Men efter undertryckandet af det polska upproret 1863 skärptes åter tvångsåtgärderna, och de unerade grekerna lefva fortfarande under hårdt förtryck.