Union (Lat. unio, förbund, förening) är i politisk mening, om man tager ordet i dess allmännaste betydelse, en mer eller mindre tillfällig, mer eller mindre utvecklad förbindelse mellan två eller flere stater. Redan i äldre tider betecknade man med union högst olikartade förbindelser mellan stater, såsom Kalmar union (se d. o.) 1397, som innebar ett försök till en verklig statsförbindelse (realunion), unionen i Utrecht 1579, som blef grundläggande för de förenade Nederländernas sammanslutning till en statsenhet, och den evangeliska unionen i Tyskland 1608 (se Evangeliska unionen 1), som helt enkelt var ett försvarsförbund mellan de protestantiska staterna till skydd för deras fria religionsutöfning. Unionsbeteckningen kan också sägas i viss mån använd för sådana statsförbindelser som Nord-Amerikas Förenta stater (the united states of America) och det förenade konungariket Storbritannien och Irland (the united kingdom of Great Britain and Ireland). Numera kan man bland unioner (uniones civitatum), i hvilka två eller flere stater äro förenade under samma herskarepersonlighet (jure imperii), särskilja personalunion (unio personalis) och real-union (unio realis). Den förra uppstår genom samme suveräns tillfälliga herskaremyndighet öfver två eller flere stater till följd antingen deraf att samma person valts till regent i de skilda staterna, eller deraf att enligt tronföljdsordningen i de särskilda staterna samma person innehar regeringsmyndigheten i dem. Denna förening fortfar emellertid, endast så länge den gemensamme valregenten lefver och innehar styrelsen eller tronföljdsordningen fortfarande tillerkänner tronföljden i de särskilda staterna åt samma person. Föreningen upphör, då tronföljden ej längre sammanfaller, såsom förhållandet blef med England och Hannover vid drottning Viktorias tronbestigning i England, eller då den tronföljdberättigade ätten utdör. I personalunionen förblifva de särskilda staterna rätteligen främmande för hvarandra, och hvarje stat styres särskildt; det inbördes förhållandet inskränker sig dertill att staternas bekrigande af hvarandra blir otänkbart. Personalunionen innebär i sjelfva verket ej någon egentlig statsenhet. Realunionen är deremot en verklig statsförbindelse under en gemensam herskare mellan två eller flere stater, som är rättsligt bestämd och fortbestående samt medför en sådan närmare anslutning mellan staterna, att deras öden helt och hållet eller delvis blifva gemensamma. Sammanslutningen kan vara mer eller mindre omfattande, hafva flere eller färre uppgifter gemensamma, den utgör dock en realunion, när den är rättsligt bestämd och fortbestående. Såsom en särskild form af realunionen plägar man stundom nämna den s. k. helstaten, i hvilken flere förut sjelfständiga stater uppgått till enhet med förlorande af den gamla egenskapen af egen stat, men med bibehållande i viss mån af särskilda rättsförhållanden med afseende å inre angelägenheter. Så t. ex. England-Skotland-Irland. I helstaten hafva emellertid de särskilda staternas författningar helt och hållet uppgått i och undanskjutits af helstatens nya författning; de gamla staterna hafva upphört och en ny stat uppkommit. Således är helstaten egentligen ingen union. Till realunioner räknas också s. k. uniones reales inaequales sive incorporativae, i hvilka den ena staten är ett lydland under eller, om ock i vissa afseenden avtonom, en provins i den andra, såsom t. ex. kolonierna i förhållande till moderstaten, Polen till Ryssland m. fl. Men äfven i dessa förbindelser är den underordnade statens eller statsbildningens ställning såsom stat så begränsad och undanskjuten, att näppeligen kan talas om någon statsförbindelse i egentlig mening. Till realunioner böra sålunda räknas endast uniones reales aequales, i hvilka åt lemstaterna öfver hufvud är tillerkänd likaberättigad ställning, om också författningen deri kan fastställa undantag och modifikationer, eller sådan rättsligt bestämd och fortbestående förbindelse under en gemensam herskaremyndighet af två eller flere öfver hufvud likaberättigade stater, hvilka med bibehållande af statlig sjelfständighet bilda ett organiskt helt med gemensamt föreningsändamål och med en af dynastien oberoende föreningsgrund. Till dessa verkliga realunioner höra Sverige-Norge (se d. o.) och Österrikisk-Ungerska monarkien (se d. o.). Jfr Stat, sp. 382--384.
Ordet union nyttjas äfven såsom beteckning för en förening af kyrkor eller kyrkopartier till ett gemensamt helt, såsom föreningen emellan den romersk-katolska kyrkan samt nestorianer (se Kaldeiska kristna), monofysiter (se Armeniska kyrkan) och greker (se Unerade greker) äfvensom föreningen emellan de två protestantiska hufvudkyrkorna, den lutherska och den reformerta, i Preussen och några andra tyska stater (se derom Evangeliska unionen 2).