Stat. 1. Politiskt samhälle. Begreppet stat i denna bemärkelse förekommer först hos grekerna. Det är grekerna, som på samma gång utvecklat det menskliga statsmedvetandet och gifvit plats åt den enskilda sjelf bestämningsrätten i staten, framför andra Platon, genom sin framställning af en idealstat, och Aristoteles, genom sin utredning af statens nödvändighet för den menskliga verksamhetens fullkomnande. Staten är en gemensamhet af slägter och kommuner. Ursprungligen grundad i behofvet af rättsskydd, främjar den på samma gång den enskildes verksamhet för hans förnuftiga lefnadsändamål. Statsbegreppet slog dock öfver, så att den antika staten fick en absolut makt öfver den enskilde, beherskande religion, sedlighet, rätt, uppfostran, familj, egendom, den enskildes hela lif. Den helleniske medborgarens frihet bestod uti den andel han hade i statsmaktens utöfning. Den romerska staten skiljer sig från den grekiska derigenom att dess öfvermakt öfver den enskilde ej är så omfattande. »Jus publicum» särskiljer sig från »jus civile»; den enskildes rätt såsom sådan börjar vinna afseende. Nu först tillvinner sig begreppet folk uppmärksamhet. I stället för att det i Grekland var polis, staden, som utgjorde statens kärna, så var det hos romarna romerska folket, hvars enhets vilja utgjorde rättskällan. Såsom folkstat sträfvade den romerska staten efter verldsherraväldet och tålde ingenting öfver eller under sig. Med kristendomen och germanerna gjorde sig personlighetsbegreppet gällande. Statens auktoritet framträder i furstens person, på samma gång som den enskildes egna lif erkännes såsom något för statens makt oåtkomligt, hvarjämte man såg upp till en högre andlig makt, för hvilken såväl regent som folk måste böja sig, och hvarifrån furstens auktoritet hade sitt ursprung. Statsmaktens absoluta herravälde var således begränsadt dels af kristendomens bud, öfver hvars iakttagande kristna kyrkan vakade, dels af den enskilde personens frihet och privata rättigheter. För att skydda sig mot ett absolut herravälde förenade man sig i stånd, hvilka hvardera sökte skydda och göra gällande sina rättigheter, detta dock ej alltid till det allmännas båtnad. Samhället upplöste sig i stånd, för hvilka statsenheten gick förlorad. Ur medeltidens ståndsstrider framgick det moderna samhället, hvari statsmakten centraliserats såsom herskande inom ett bestämdt landområde öfver ett till ett gemensamt helt förenadt folk, hvari stånden uppgingo såsom organiska delar. I de flesta stater framträdde statsenheten förverkligad i regentens person, i form af en så vidt möjligt absolut suveränitet, uttryckt i Ludvig XIV:s sats »L'état c'est moi». Bredvid denna uppfattning gjorde sig den republikanska och äfven den konstitutionelt monarkiska gällande. Efter nord-amerikanska frihetskriget och franska revolutionen utbredde sig dessa styrelseformer och blefvo herskande i alla kristna stater, med undantag af Ryssland. Den nuvarande staten utgör en förening af menniskor, i allmänhet nationelt förbundna till ett folk, boende inom ett visst landområde (land), hvilka sammanhållas af en enhetsvilja, statsmakt, verksam för ett gemensamt statsändamål. För att ett samhälle, en förening af menniskor, skall kunna erkännas såsom stat, fordras, att dessa menniskor hafva fasta bostäder och sammanslutit sig inom ett bestämdt landområde, att detta samhälle eger sjelftillräcklighet, d. v. s. nödiga medel och krafter att uppehålla och skydda sig sjelf, att det sammanhålles af en organiserad makt, statsmakt, som gör statsviljan gällande för statsändamålet, hvilket i första rummet afser bevarandet af en ordnad samverkan, d. v. s. rättens förverkligande, rättsändamålet, och derjämte främjandet af medborgarenas materiella välstånd och andliga kultur; samt att slutligen den folkliga förbindelsen vunnit varaktig stadga, status, hvaraf ordet stat har sin härledning, hvilken, stadga förutsätter en viss bildningsgrad och utveckladt sedlighetsmedvetande hos folket. Fattas det ena eller andra af dessa kännetecken, är stat ej till. Således kunna ej horder eller nomader bilda stater, ej häller sådana små samhällen som Monaco eller Andorra anses såsom stater, enär de, liksom de tyska furstendömena, gå mediatisering till mötes. Der en stadigvarande sammanhållning saknas, försvinna staterna lika hastigt som de omständigheter, hvilka framkallat dem, t. ex. de napoleonska staterna. Slutligen fordras ett bestämdt landområde. Någon verldsstat för hela menskligheten är ej att tänka på. En organisation af hela menniskoslägtet leder å sin sida till stater med sin särskilda folkindividualitet såsom organ.
Då man sökt göra klart för sig hvad som är statens grund, har man kommit till flere olika uppfattningar, beroende på dess nära samband med hvad som innehålles i begreppet rätt (se d. o.), som af staten skall förverkligas. En uppfattning är den teokratiska, som gjort sig gällande i den gamla orientaliska staten, nämligen att staten är skapad af Gud samt styres och uppehålles omedelbart af honom och i enlighet med hvilken uppfattning presterna innehade högsta makten. Uttrycket konung »med Guds nåde», som ännu i dag begagnas, är en qvarlefva af denna uppfattning. Det blir emellertid alltid oriktigt att antaga, att staten mer än någon annan jordisk institution, som utgör form för mensklig samverkan, är Guds särskilda verk. En annan uppfattning ser uti staten den starkares makt öfver den svagare, hvarvid man utgår från ett moment i begreppet rätt, som ej får förbises, nämligen makten att göra rätten gällande; men man glömmer, att makten allena ej är rätt. Slutligen är att märka fördragsteorien, hvarvid man fäster sig vid det nät af ömsesidiga förpligtelser och rättigheter, som innehålles i allt samlif, men förbiser, att detta är mera ett resultat af statens verksamhet än ursprung till staten. En stat kan nämligen ej såsom ett bolag, hvilket sammanhålles endast af de enskildes gemensamma privatintressen, efter behag bildas och upplösas, ty likasom man inom familjen födes och uppfostras och införlifvas med en bestämd gemensam familj, så erhålla vi såsom statsmedlemmar andel i vårt folks och stats nationalkarakter och nationalanda samt röna en ständig inverkan af denna allmänanda på vårt sinnelag och karakter samt lifsutveckling. Fördenskull bestämmes i regeln statsborgareskapet icke af det individuella godtycket, utan genom födelse och af de förhållanden, i hvilka man genom födelsen kommit. Grunden ligger i menniskans väsende, som gör henne på en gång till individ, som verkar för sitt eget förnuftiga ändamål, och till en samhällsmedlem, som utan andras medverkan och samverkan med andra ej kan främja sitt ändamål och derför känner såsom pligt att, på samma gång hon verkar för sitt eget förnuftiga ändamål, arbeta för sina medmenniskors.
Staten får vidare sin bestämning af sitt ändamål. Vid fråga om hvad som är statsändamål hafva framträdt två ytterlighetsåsigter. Den ena anser, att staten blott är ett medel för att tjena den enskilda menniskan i hennes verksamhet för sitt ändamål, i öfverensstämmelse med den rousseauska åsigten, som upplöser hela folket i enskilda jämlika individer, hvilka hafva att hvar och en göra sin vilja gällande. Den andra uppfattningen, den antika statens, anser, att individerna skola helt och hållet lefva för staten, hvilken derför hedras såsom det menskliga lifvets högsta mål. Enligt denna uppfattning äro de menskliga rättigheterna förlänade endast åt statsborgaren: den, som ej är statsborgare, är slaf. Den ena åsigten har visserligen rätt uti den betydelse, som gifves individens enskilda verksamhet för hans förnuftiga ändamål och de förpligtelser i afseende på rättsskydd och främjande af gemensamt bästa, som tillkommer staten, men genom att nedsätta staten till en inrättning i individens tjenst, till hvilken han ej står i någon förpligtelse, förstöres all medborgerlig pligt, all fosterlandskärlek och således möjlighet af allt statslif. Staten blir blott de enskilda intressenas lekboll. Den andra åsigten framhåller visserligen den sanningen att staten är den högsta formen för mensklig sammanlefnad, men förbiser, att menniskan har andra pligter än mot staten, att hon har jämte den statsborgerliga äfven sin individuelt menskliga bestämmelse, hvaröfver ingen mensklig inrättning kan göra sig till herskare, t. ex. tankeoch samvetsfriheten. Denna uppfattning leder derför till den mest obegränsade despotism. Ingendera af dessa åsigter håller således stånd, hvilket tydligen visar sig deruti att, liksom det i vissa fall är den enskildes pligt att offra sitt lif för staten, så kan det inträffa fall af motsatt art, då det är hans pligt att försvara sin frihet mot staten. Man har sökt förekomma dessa svårigheter att bestämma statsändamålet genom att sätta såsom mål för statens verksamhet vissa speciella uppgifter, såsom att staten är ett genomgångsstadium för mensklighetens uppfostran, att statens uppgift är uteslutande rättsskyddet, eller något så sväfvande som allmän lycksalighet eller allmänt väl. Om man emellertid tager i betraktande huru staten är på en gång medel och ändamål, ett medel, hvarigenom den enskildes verksamhet för sitt ändamål möjliggöres och underlättas, men på samma gång sjelfändamål, i det den uppehåller och skyddar samhällsordningen, finnes statsändamålet bestå uti ordnandet af medlemmarnas samverkan på ett sätt, som på en gång tryggar statens bestånd samt tillika utvecklar den enskilda friheten och tillförsäkrar den full verksamhet. Statens verksamhet för folket såsom ett helt, för rättens förverkligande och skyddande är det omedelbara ändamålet, hvarvid dock alltid derjämte framstår den fordran att detta sker på ett sätt, som främjar medborgarenas materiella väl och andliga kultur. Det hela kan ej ega bestånd eller ernå sin behöriga utveckling, om ej de särskilde medborgarenas säkerhet, frihet och verksamhet för deras förnuftiga lefnadsändamål i all statens verksamhet tillgodoses.
Efter hvad ofvan blifvit anfördt utgör det väsentligaste kännetecknet på en stat den stadga i föreningen mellan medborgarena, som kan vinnas endast genom en varaktigt organiserad statsmakt (se d. o.). Denna kan vara organiserad på olika sätt, beroende dels på beskaffenheten af gällande statsform, hvilken kan vara antingen monarki eller republik, dels äfven på de närmare bestämmelserna om de höghetsrättigheter, med hvilka statsmaktens utöfvare är förlänad, samt om den makt staten tillkommer i förhållande till den enskilda friheten, hvilka bestämmelser äro sammanfattade i statsförfattningen. Denna statsmakt måste vara sjelfständig och oberoende af någon yttre vilja, för att staten skall kunna föra ett fritt lif. Denna statens rätt till sjelfbestämning genom en sjelfständig statsmakt utgör hvad man kallar en stats suveränitet (se d. o.). Staters förhållande till hvarandra är ej alltid det, att de framträda såsom skilda suveräna stater. Jämte den enkla suveräna staten, utan någon annan fortvarande förbindelse med andra stater än den rent folkrättsliga, finnes det sammansatta stater, hvilka äro förenade genom en varaktigt förblifvande förbindelse med hvarandra. Dessa sammansättningar kunna vara af olika slag. a) En sådan, hvari en stat, som enligt regeln innehar suveräniteten i sina inre förhållanden, är såsom vasall eller skyddsling beroende af en annan stat såsom skyddsherre, »suzerain» i sina yttre politiska förhållanden till andra stater och är deruti underkastad dess vilja. Med hänsyn till den inskränkta suveränitet, som tillkommer den, är staten en s. k. halfsuverän stat. Bulgariens och Egyptens förhållande till Turkiet är exempel härpå. Den halfsuveräna staten skiljer sig från den uti en annan stat inkorporerade, som kan åtnjuta avtonomi i samma utsträckning som den förra, deruti att den har sin egen af skyddsherrens vilja oberoende regent, b) Förening af stater under en och samma herskaremakt, hvari staterna äro förenade antingen genom en oupplöslig, staterna sjelfva förbindande realunion eller endast genom en gemensam dynasti, personalunion. I sistnämnda fall är föreningen beroende af fortvaron utaf gemensam dynasti. Så länge den för staterna gällande arfföljdsordningen förlänar konungadömet åt samma medlem af dynastien, består unionen, men, när ett motsatt förhållande inträder, skilja sig staterna från hvarandra med hvar sin monark, såsom ock inträffat mellan England och Hannover. I detta slag af union kan hvardera staten, oberoende af den andra, fullfölja sin särskilda politik, hvardera staten representeras i förhållande till utlandet såsom en särskild stat, och deras inbördes förhållande har samma karakter, som förhållandet till hvilken annan stat som hälst, utom det att det ej är tänkbart, att de komma att föra krig mot hvarandra. Det, som kännetecknar realunionen, hvarpå Sverige-Norges och Österrike-Ungerns statsföreningar kunna tjena såsom exempel, är att de förenade staterna i internationella förhållanden framträda såsom ett enda rättssubjekt och representeras gemensamt af en och samme monark, medan de kunna hvardera i sina inre angelägenheter åtnjuta en avtonomi af större eller mindre utsträckning alltefter gemensamhetens omfattning. Denna staternas sjelfständighet medför äfven i allt likhet i deras inbördes förhållanden. Vissa folkrättslärare, såsom Heffter, Klüber m. fl., utsträcka detta begrepp äfven till sådana föraningar, i hvilka den ena staten är underordnad den andras höghetsmakt, t. ex. en kolonistat i förhållande till moderstaten eller en inkorporerad stat i förhållande till den, som eröfrat densamma, och sätta denna förening såsom unio inaequalis mot det förra slaget af union, såsom en unio aequalis, äfvensom sådana, i hvilka staterna med hvarandra sammansmält till en helstat. Ingendera af sistnämnda föreningar bildar dock någon statsförening, utan de utgöra enkla stater, ty i förra fallet utgör den accessoriska staten en integrerande del i den andra, och i senare fallet har hvar och en af de till helstat förenade staterna, såsom sådan, förlorat sin särskilda, statliga suveränitet; denna är uppgången i den gemensamma centralmakten, om ock hvarje stat bibehåller några särskilda angelägenheter att förvaltas efter en för densamma egendomlig, af historiska förhållanden bestämd ordning, ett förhållande, som eger rum i Storbritannien, likasom i Österrikes och Ungerns helstater. Bådadera slagen utgöra ett såväl statsrättsligt som folkrättsligt helt, på hvilka namnet förening (union) användes för att beteckna hvarderas förutvarande särskilda sjelfständighet, och har benämningen här således blott historisk betydelse, c) Förening af stater till ett statssystem grundadt uti jure societatis, systema civitatum foederatarum, statskonfederation, hvilken statsförbindelse såsom en politisk enhet uppträder i förhållande till utlandet. De förbundna staterna kunna vara sammanslutna antingen till ett statsförbund eller till en förbundsstat. Statsförbundet sammanhålles af ett gemensamt förbundsändamål, för hvilket vissa organ äro verksamma. Sambandet är dock hvarken omfattande eller kraftigt. Det skiljer sig dock från alliansförbund deruti att det är af varaktig natur och ej beroende endast af de politiska omständigheterna. I detsamma saknas emellertid en gemensam högsta makt, och de särskilda staterna äro i alla hänseenden suveräna samt endast så långt beroende af den gemensamma förbundsviljan, som de fördragsenligt underordnat sig densamma, hvadan förbundsmyndigheten ej kan omedelbart göra sig gällande inom den särskilda staten, utan fordrar särskildt samtycke af dess statsmakt. Dylika statssystem hafva emellertid ej länge kunnat bibehålla sig. De hafva antingen söndersplittrats eller ock öfvergått till förbundsstat, såsom fallet senast var med det forna Tyska förbundet.
Förbundsstaten, hvarpå exempel gifves af Nord-Amerikas Förenta stater och schweiziska edsförbundet, och hvartill äfven Tyska riket är att hänföra, skiljer sig från statsförbundet deruti att den såsom sammanfattning af alla de förbundna staterna innehar suveränitet. Dess förbundsmakt kan inom de gränser, som förbundsändamålet angifver, göra sin vilja omedelbart gällande öfverallt inom förbundsområdet. Förbundsstaten utgör derför icke blott ett agglomerat af särskilda statssuveräniteter, utan utgör ett sjelfständigt folks rättssubjekt, uti sig upptagande de särskilda staternas suveränitet i hvad till förbundsverksamheten hörer, hvilken omfattar ej allenast de yttre folkrättsliga förhållandena, utan äfven åtskilliga inre gemensamma angelägenheter, hvadan de särskilda staternas suveränitet i dessa hänseenden inskränkes och ej såsom i statsförbunden af förbundsmakten lemnas oberörd. Här finnes derför en högsta förbundsmakt, med både lagstiftande, lagskipande och verkställande myndighet, hvarigenom den begränsar de särskilda staternas suveränitet. Denna statsbildning skiljer sig från helstaten deruti att hvarje särskild stat har sin egen af förbundsmakten oberoende, i förbundsförfattningen hägnade avtonomi i de delar, som ej uttryckligen äro åt förbundsmakten öfverlemnade, medan de land, som bilda helstaten, utgöra dennas förvaltningskretsar, hvilkas avtonomi är helt och hållet beroende af helstatsmakten. Förbundsstaten skiljer sig från realunionen derutinnan att för högsta utöfningen af statsmakten finnes ett organ för förbundsmaktens utöfning och ett annat för den särskilda statens maktutöfning, medan i realunionen samme monark innehar utöfningen af högsta makten såväl för staterna såsom ett gemensamt helt som för hvardera staten särskildt. De särskilda staternas i förbundsstaten suveränitet, hvilken är begränsad och således ej fullständig, skiljer sig från den halfsuveräna staten deruti att de förra utgöra sjelfständiga stater, som visserligen begränsas af den gemensamma förbundsmakten, men på samma gång deltaga i dess utöfning genom sina valde representanter, medan den halfsuveräna staten är uti de afseenden, i hvilka han står under annan stats öfverhöghet, helt och hållet beroende af dennes vilja.
Framställningen af de särskilda slagen af statsbildningar leder in på frågan om ett samhälles rätt att uppträda såsom stat och när en stats konkreta tillvaro skall anses vara för handen. De särskilda staterna i sina olika skiftningar till storlek, till sammansättning, till statsform och statsförfattning äro frukterna af en historisk lifsutveckling. Än äro de framgångna ur familjer och stamförvandtskaper, såsom den gamla patriarkaliska staten, än ur de religiösa föreställningarnas inflytande, såsom den teokratiska preststaten, än ur den enskildes herskarekraft och eröfringslust, hvarpå den grekiska hjeltestaten, den romerska imperatorsstaten och de flesta monarkiska stater tjena som exempel, än ur en gemensam folkvilja, såsom den gamla och nyare tidens republiker och äfven åtskilliga monarkiska stater. Sättet för uppkomsten må hafva varit hvilket som hälst, så är det nog, att en stat uppfyller ofvan angifna vilkor, som gifva den statlig karakter, för att dess tillkomst skall anses såsom ett faktum. Något särskildt erkännande från andra staters sida behöfves icke för statens rätt att bestå. Hvarje annan stat är förpligtad att erkänna en nybildad stat, så snart den uppfyller dessa vilkor och derjämte genom dess bildande ingen annans rätt kränkes, eller ock den rättsförnärmelse, som kan hafva egt rum, blifvit undanröjd eller från den förnärmades sida lemnad utan afseende, d. v. s. statsbildningen bör vara legitim. Så länge derför den stat, hvars rätt genom nybildningen beröres, vidhåller sina anspråk och är iståndsatt att göra dem gällande, är tredje stat ej berättigad eller förpligtad att erkänna den nya staten, dock att, derest den stat, hvars rätt saken rör, låtit nybildningen försiggå, utan att göra några särskilda anspråk gällande, tredje stat, som ej är part i saken, måste anses sakna all rättslig behörighet att draga under sin pröfning frågan om legitimation. Den har blott att betrakta saken såsom ett faktum, en händelse, och afgöra huruvida densamma ur sedlighetens eller politikens synpunkt bör föranleda till någon åtgärd. Och endast från denna synpunkt har hvarje stat att afgöra om den vill erkänna den nya staten eller icke, d. v. s. öppna politisk samfärdsel med densamma eller icke. Det gifna eller vägrade erkännandet har ej någon betydelse för statens vara eller icke vara, blott för dess samfärdsel med andra stater. Den nybildade staten är en stat, emedan han har statlig tillvaro. Erkännandet är intet annat än ett bekräftande af hans folkrättsliga tillvaro och tillträde till staternas folkrättsliga samfund såsom en medlem deraf samt rätt till åtnjutande af de förmåner, som dermed äro förbundna. Detta erkännande kan antingen ske i officiel form, hvarpå åtskilliga exempel gifvas, eller ock blott faktiskt genom öppnande af förbindelser med den nya staten. Stater uppkomma, tillväxa, åldras och förgås, likasom den enskilda menniskan. Detta beror dock ej af de enskilda individerna, af hvilka staten för tillfället består. Dessa kunna vexla, generation följa på generation, staten förblir dock samma personlighet, så länge den uppfyller vilkoren för ett statslif, d. v. s. så länge den förening af menniskor, som gifver staten sitt innehåll, är i stånd att af egen kraft uppehålla sig såsom ett statligt samfund inom eget landområde under en sjelfständig högsta makt. Han kan gå under helt och hållet genom tillintetgörelse eller förjagande af folket, såsom fallet var med judastaten, eller ock genom förening med en annan stat till en helstat (unio per confusionem), t. ex. England, Skotland och Irland, eller genom inkorporering, såsom t. ex. Hannover i Preussen, eller ock genom sönderstyckning och fördelning af land och folk mellan andra stater, t. ex. Polen. En stat kan vidare till område och innehåll förändras genom afskiljande från sig af någon del af staten, vare sig att densamma inkorporeras eller förenas med en annan eller ock bildar en ny stat. Med en sådan förändring upphör ej någon stats tillvaro såsom stat, likasom ej häller genom likaberättigad realunion med en annan stat. Så länge staten består, sker genom dylika förändringar i dess sammansättning och ställning ej någon ändring i dess förutvarande rättsförhållanden. Vid en stats hela eller partiella upphörande uppstår frågan om och för hvem succession i dess rättigheter och pligter inträder. Då en stat helt och hållet går under, upphöra alla dess offentliga rättigheter och skyldigheter. I öfrigt öfvergå alla sådana dess rättigheter och skyldigheter på den eller de stater, med hyilka den eller delar af den införlifvats, såvida dessa rättigheter och skyldigheter ej ovilkorligen betingats af dess tillvaro såsom en sjelfständig och fri stat. Är det en del af statsområdet, som afskiljes, så qvarstå å denna del endast de internationella förbindelser, hvilka specielt ålågo det afsöndrade området. I öfrigt bero dessa förbindelser af de särskilda överenskommelser, som träffas i sammanhang med afträdandet. Såsom regel gäller, der ej annorlunda öfverenskommits, att den afsöndrade delen bör vidkännas proportionel andel af det lands statsskuld, som han förr tillhört. I fråga om inre statshvälfningars inflytande gäller, att de ej göra någon ändring i en stats ställning, rättigheter och skyldigheter i förhållande till andra, så snart en legitim statsmakt iklädt staten desamma, och icke blott tillfälliga revolutionsledare, som för ett ögonblick tillskansat sig högsta makten, iklädt staten desamma.
Staternas allmänna rättigheter i förhållande till hvarandra äro sjelfständighet, handlingsfrihet och likställighet i inbördes samfärdsel. Liksom emellertid i det enskilda umgänget vissa regler iakttagas i afseende på företräde åt den ena jämförd med den andra, utan att derför den menskliga jämlikhetsrätten anses för nära trädd, så äfven i staternas inbördes förhållanden. De rangförhållanden, som iakttagas, äro, att stater, som för sig eller sina suveräner åtnjuta kunglig värdighet, hafva rang före dem, som sådan ej tillkommer. Dessa hedersrättigheter tillkomma utom kejsare och konungar äfven republiker, sådana som Frankrike, Schweiz och Nord-Amerikas Förenta stater, och äro helt och hållet oberoende af den förändring i styrelseform, som kan inträda. I staternas förhållande inbördes gäller för öfrigt, såsom härflytande ur statssuveräniteten, rätt till ostörd existens och territorialhöghet (se Höghetsrättigheter), som innebär otillåtlighet för hvarje annan stat att intervenera i dess yttre och inre angelägenheter, der ej sådant under gifna förhållanden är enligt gällande internationella rättsgrundsatser berättigadt, vidare rätt till internationel samfärdsel, så vidt denna ej griper in uti en annan stats territorialhöghet och sker med den aktning för sin personlighet, hvartill hvarje stat är berättigad. I sina inbördes förhållanden kunna staterna förpligta sig till hvarandra genom fördrag (statsfördrag, traktater). De förpligtelser staterna sålunda ålägga sig skola af staterna iakttagas och må ej af den ena staten med åberopande af dess suveränitetsrätt ensidigt uraktlåtas. Dessa förpligtelser utgöra ej någon inskränkning i statssuveräniteten, blott i sättet för dess utöfning, och kunna derför ganska väl stå tillsammans med statens sjelfständighet, så länge icke förpligtelsen gäller en minskning af suveräniteten sjelf till förstorande af en annan stats makt, såsom förhållandet är med inkorporerade eller halfsuveräna stater.
2. Admin. Sammanfattningen af de civila och militära ämbets- och tjenstemän, som tillhöra ett rikes förvaltning och krigsmakt eller en viss afdelning deraf (t. ex. ecklesiastikstaten, fångvårdsstaten).
3. Stat i ekonomisk mening har en tvåfaldig betydelse. Dels betecknar det någons ekonomiska ställning hvad tillgångar och skulder beträffar i ett visst tidsmoment (status osconomicus), i hvilken betydelse ordet förekommer i uttrycken uppgifva och beediga sin stat i konkurs, dels utmärker detta ord sammanfattningen af någon persons, något bolags, ämbetsverks, samfunds för viss tidsperiod tillgodokommande inkomster för bestridande af samma periods utgifter och dertill hörande hushållningsplan. På de ställen i våra grundlagar, som afhandla hushållningen med statsmedlen, förekommer ordet stat i den senare bemärkelsen. Statsreglering betyder derför reglering af inkomster och utgifter för en viss tid, stats upprättande, fastställande af en hushållningsplan för en viss tid. Uttrycket statsreglering har efter hand alltmer inskränkts till begagnande i fråga om regleringen af statens inkomster och utgifter.
4. Årsaflöning in natura. Sådan aflöning var i Sverige förr vanlig, antingen tillsammans med eller utan penningelön, för en stor del offentliga tjenstemän och enskildas tjenare. Staten utgick hufvudsakligen i spanmål, men äfven i andra slag af födoämnen och varor (»persedlar»), hörande till ett hushålls förnödenheter, t. ex. lin, ull, skinn och väfnadsstycken. Numera återfinnes namnet i här använd mening, liksom saken, egentligast blott inom det medelstora och större jordbruket. -- Arbetstagare vid en landtegendom, hvilkas hufvudsakliga eller ock hela aflöning utgår i form af årslön och stat, s. k. statare l. statfolk, äro verkligt lagstadda tjenare, men med egna hushåll och vanligen gifta. Husbonden råder -- liksom för tjeriarna i hans eget hushåll -- öfver statarnas hela arbetstid. Dessa utbekomma ej sin ersättning för något af det verkställda arbetet vid gården genom innehafvande af jord under eget bruk, åtminstone ej så stor jordareal att de skulle der kunna försörja egen boskap, i likhet med jordtorpare eller med en del småarrendatorer under de gamla godsen (»godsare» l. »skattebönder»), utan få i stället årlig städja, årlig lön, bostad, bränsle, läkarevård, betalning af personalutskylder och, för öfrigt, sin »stat» i visst belopp af spanmål, rotfrukter, sofvel och mjölk (eller mångenstädes en öfverenskommen penningsumma, motsvarande en eller flere af dessa hushållsförnödenheter, vanligast då »soflet», d. v. s. sillen samt fläsket eller köttet med åtföljande salt till dess bevarande). Å somliga orter ingå ännu i staten vissa råämnen till kläder eller skodon m. m. äfvensom vissa köksträdgårdsalster. Detta aflöningssätt med årslön och stat har tidtals varit föremål för ganska strängt och summariskt klander dels på allmänna psykologiska grunder, såsom hindersamt för sjelfverksamheten eller åtminstone föga egnadt till framkallande af något slags ihärdig omtanke för egen och anhörigas framtid, dels ock med stöd af en mängd äldre landthushållares oförbehållsamma och i det hela samstämmiga meddelanden af egen erfarenhet. Också har literaturen i arbetarefrågan vanligen skyndat att utdöma hela aflöningssättet. Till vinnande af en i möjligaste mån objektivt rigtig föreställning om hur mycket, som kan hafva varit förhastadt vid en sådan summarisk dom, är till en början lämpligt att indela statareklassen i två, sins emellan noga skilda grupper.
a) Statare med särskildt utbildad yrkesskicklighet i någon underafdelning af landtmannafacket. Vissa vigtiga tjensteplatser vid ett något större landtbruk, såsom rättarens, kreatursskötarens, slöjdarens, gårdssmedens, gårdsträdgårdsmästarens, kuskens, å hvilka platser husbönder i sjelfva verket behöfver kunna disponera innehafvarens hela arbetsdag, lära ej lätteligen komma att -- till ömsesidig belåtenhet -- aflönas på annat sätt än genom årslön och stat, när nämligen innehafvaren är gift. Disponenten och förvaltaren eller inspektören å ett stort gods äro vanligen för sin del aflönade på liknande sätt, mångenstädes redan som ogifta. Det sista är ofta nog förhållandet äfven med mejerskan. Också är klagomålet öfver bristande sjelfverksamhet icke tillämpligt på innehafvarna af de nämnda yrkesbefattningarna. Innehafvarnas anseende, framgång och inkomster stå tvärtom i ganska noga afpassadt förhållande till deras resp. mått af sjelfverksamhet inom hvar sin särskilda yrkesgren. Deras göranden och låtanden falla snart -- genom sina följder -- i ögonen. De hafva ett drygt ansvar. Sysslornas natur egnar sig enkom att hålla dem vaksamma och iakttagande. De och deras familjer komma oftare i beröring med husbondefolket än den öfriga arbetspersonalen vid egendomen. Ökad färdighet och omtanke belönas dels genom höjande af årslönen eller af staten, dels genom tillfälliga flitpenningar eller sportler eller vissa procent på särskild öfverproduktion vid gården, i fall denna med skäl anses hafva berott af en eller annan yrkesmans påpasslighet och förmåga. Det är alls icke ovanligt, att de -- i motsats till åtskilliga andra medtjenande -- åtnjuta något högre lönevilkor på äldre dagar, än de genom insigternas tillväxt hade förut kunnat betinga sig, medan ännu likvisst deras kroppskrafter voro i sitt bästa skede. Också visar en under senare år verkställd undersökning af en mängd jordbruksarbetarefamiljers bergning i flere olika delar af två landskap inom mellersta Sverige att just dessa yrkesmanshem och de barn, som derifrån utgått, varit i medeltal de ekonomiskt gynsammast lottade af alla de undersökta grupperna: yrkesmän, torpare, fasta daglönare, friarbetare och vanliga statare. Bergningsförmågan företedde en sjunkande skala alldeles i den ordning arbetaregrupperna här stå uppräknade. En grupp, yrkesmännens (arbetare med lön och stat), höjde sig ansenligt öfver alla andra grupper. En annan, vanliga statares, sänkte sig i samma hänseende ganska lågt under alla de öfriga. Det synes då icke vara sjelfva staten, som gör den vanliga stataren mindre utvecklingsmöjlig, utan andra omständigheter (se nedan).
b) Vanliga statare, statdrängar l. stattorpare. Dessa arbetare ega ingen särskild yrkesfärdighet, utan sändas hvarje morgon ut på det arbete, som för dagen förekommer. De kunna i det hänseendet sägas vara ett slags torpare -- men utan torp. De bebo ofta ett f. d. torp, hvars jord inlagts till det sammanhängande gårdsbruket. Ej häller finnes för dem i någon annan riktning möjlighet att skaffa sig en extra förtjenst genom extra ansträngning, då de ej sjelfva förfoga öfver någon del af sin arbetstid. Deras medeldagspenning visade sig vid den nyss nämnda undersökningen uppgå -- efter 1888 års värden -- till 1,17 kr. inom det ena och 1,26 kr. inom det andra landskapet. Allt, som egendomen bekostar, är då inberäknadt, och antalet arbetsdagar per år är taget till 295. (Vanliga antagandet är 300, men här äro 5 dagar frånräknade för tillfällig sjukdom eller annat arbetshinder.) Uträknas, efter samma värden, en torpares vanliga medeldagspenning vid modergården, sedan han tänkes hafva betalat de sina alla af dem under året gjorda dagsverken för sjelfva torpets och dess kreatursbesättnings skötsel, samt sedan modergården fått sina torpkostnader betäckta jämte ett skäligt arrende, understiger denna dagspenning för de flesta fall äfven den statares, som icke hör till yrkesmannagruppen. Och likvisst bergar sig i medeltal den egentliga torparen bättre än stattorparen och i medeltal den förres barn bättre än den senares. Det är påtagligen icke endast aritmetiska, utan äfven psykologiska eller moraliska faktorer, som ingå i detta sammansatta räkneexempel. Tilltagsenheten, lifskraften, sjelfaktningen, förhoppningarna, härdigheten och gemensamhetskänslorna göra sig tydligen något mer gällande inom det egentliga torparehemmet, än som plägar vara fallet inom stattorparehemmet.
På den skoglösa slätten, med dyrt byggnads- och hägnadsvirke samt brist på betesmark, blir svårt att komma ifrån stattorparesystemet. Detta torde dock snart blifva en både social och ekonomisk nödvändighet. 1. O. 3. H. L. R. 4. U. v. F.