Arbetarefrågan har till föremål arbetsklassens ställning hufvudsakligen i ekonomiskt, socialt och politiskt hänseende. Hon benämnes äfven, om ock något oegentligt, den sociala frågan, emedan hon utgör den ojämförligt vigtigaste länken i kedjan af de sociala problemen. Med »arbetsklassen» plägar i detta sammanhang vanligen förstås »mot aflöning anställda arbetare i större industrier och näringar». Arbetarefrågan i modern mening afser närmast reformer i dessa arbetares ställning.
Redan sedan några årtionden tillbaka brännande i de stora industrilanden, har arbetarefrågan på senare tid börjat tränga sig i förgrunden äfven i Sverige. »Den största fråga vår statskonst har att lösa är förbättrandet af arbetsklassens vilkor» (Louis De Geer). Statsmakternas erkännande af arbetarefrågans oafvisliga kraf har bl. a. under loppet af några få år medfört tillsättandet af tre olika k. »arbetarekomitéer» (se Arbetsstatistik. Suppl.), hvilka verkställt vidlyftiga utredningar och framlagt åtskilliga förslag på arbetarelagstiftningens (se d. o.) område.
Att ingå på en detaljerad skildring af frågans läge inom något särskildt land faller ej inom ramen för denna framställning; den måste i detta, afseende hänvisa till de mera speciella artiklar, som förekomma under andra uppslagsord. Här gifves blott en konturteckning af den moderna arbetarefrågan såsom en för hela det civiliserade samhället gemensam social uppgift. Det får således i det följande icke forglömmas, att bildens färgläggning, dess ljus och skugga, fördelar sig mycket ojämnt: enskildheterna, missförhållanden och reformkraf, vexla i hög grad såväl inom olika industrier och näringar, som inom olika land, ja redan inom olika delar af samma land.
Att de sociala spörsmål, som sammanfattas under benämningen arbetarefrågan, mer än någonsin förr tilltvinga sig samhällets och den enskildes uppmärksamhet behöfver ej med nödvändighet innebära att arbetsklassens ställning i det stora hela försämrats. Orsaken kan också ligga — och ligger väl i viss mån — deri, att nutidens ekonomiska, rättsliga och allmänt-menskliga ideal sättas högre än förr. Onekligen är det dock alltjämt obestridliga och skriande missförhållanden, som utgöra den förnämsta driffjädern för vår tids arbetarerörelser och som gifvit arbetarefrågan dess dominerande ställning. Visserligen gör man sig skyldig till öfverdrift, om man förnekar, att vårt århundrades, genom maskinkraftens storartade användning framkallade, utveckling på industriens och näringslifvets område icke skulle i många afseenden hafva gagnat arbetarna såsom en del af samhället i dess helhet. Men på samma gång äro skuggsidorna, just hvad arbetsklassen beträffar, ovedersägliga. Maskinernas dyrhet och den vid deras användning oundgängliga arbetsfördelningen, hvilken kräfver det samtidiga aflönandet af ett stort antal arbetare, gifva de stora arbetsgifvarna ett afgjordt försprång framför de mindre. De små gå under, verkstaden undantränges af fabriken, kapitalet samlas på färre händer, icke sällan i stora aktiebolag »utan själ» och med föga känsla af ansvar i fråga om arbetaren och hans välfärd. Hela beröringen mellan arbetare och arbetsgifvare inskränkes alltmera till ett utbyte af varan arbete mot det för densamma betingade priset: arbetslönen, bestämd enligt lagen om tillgång och efterfrågan. En alltför riklig tillströmning af arbetare, i synnerhet till vissa medelpunkter för industrien, medför arbetslönernas sjunkande. Fabrikanterna söka sig, stundom af vinningslystnad, stundom för att kunna bestå i konkurrensen, en ännu billigare arbetskraft genom användande i stor utsträckning af qvinnor och barn. Härtill kommer, att, å ena sidan, maskinerna, i olikhet mot handkraften, aldrig tröttas, å den andra att de kosta lika mycket i ränta antingen de äro i gång eller stå stilla. Fabrikanten frestas derigenom att bereda sig ökad vinst genom att utsträcka den dagliga arbetstiden och genom att införa natt- och söndagsarbete. De enskilde arbetarna, för svaga att ensamme hålla sin vara, arbetet, uppe i pris äfvensom att i öfrigt värna sin ställning mot kapitalets öfvermakt, söka att vinna detta mål genom sammanslutning. Yrkes- och fackföreningar samt andra arbetareföreningar af olika slag organiseras i allt fastare former. Arbetegifvarna å sin sida sluta sig också tillsamman för ätt tillvarataga sina intressen gent emot de organiserade arbetarna. Köpare och säljare af varan arbete stå så emot hvarandra såsom klass mot klass. Så underhålles »klassmedvetandet» och skärpes alltmera »klasskampen».
De förbittrade sammandrabbningar mellan arbetet och kapitalet, som under denna klasskamp tagit sig uttryck i strejker, stängningar (lockouts) och boycott, hafva mer än något annat bidragit att öppna ögonen för arbetarefrågans ingripande betydelse för samhället i dess helhet. Deras vidtgående verkningar harva åskådligt lagt i dagen, att det här gäller något mera än det i och för sig beaktansvärda spörsmålet om den enskilde arbetarens aflöning eller arbetsgivarens vinst. De hafva på ett kännbart sätt bevisat, att arbetsaftalet, då det gäller ett större antal arbetare samfäldt, är något helt annat än en vanlig privaträttslig öfverenskommelse. Tvänne af de stora skiljaktigheterna mellan »arbetsaftalet» och öfverenskommelser rörande köp och försäljning af andra varor bestå deruti att arbetsköpet berör säljarens hela personlighet och att säljaren, arbetaren, utgör den ojämförligt talrikaste samhällsklassen. Om dessa tusenden eller millioner, som bilda »arbetarnas väldiga armé», vid försäljningen af sitt arbete endast lyckas att betinga sig en »hungerlön» eller, låt vara, en lön, som räcker till bröd för dagen, men som ej skänker arbetaren möjlighet att bereda sig någon trygghet mot följderna af sjukdom, olycksfall i arbetet och arbetslöshet, ingen möjlighet att uppfostra sina barn och att såsom familjefader och medborgare erhålla en skälig andel af »kulturlifvets» förmåner, så inträda förr eller senare förhållanden, hvilka utgöra en verklig samhällsfara. Arbetarefrågan är endast till namnet en klassfråga. Staten och samhället måste redan »till ädelt nödvärn» träda emellan för att skydda arbetaren i den ojämna kampen.
Denna samhällets pligt erkännes dock ej af alla. Alltefter olika ställning till frågan om statens, lagstiftningens och förvaltningens mellankomst i nyss nämnda syfte särskiljas tre olika socialpolitiska strömningar: den individualistiska, som vill, att »staten skall göra intet», den socialistiska, som vill, att »staten skall göra allt», samt den socialreformatoriska, som går en medelväg mellan båda dessa ytterligheter. Den förstnämnda af dessa tre skolor, äfven benämnd »Manchesterskolan» (se d. o.), häfdar arbetsaftalets absoluta frihet i den öfvertygelse att arbetarefrågan bäst regleras genom arbetsgifvarnas eget »välförstådda intresse» — eller såsom Spencer uttryckt det den »välförstådda egoismen» —, konkurrensens obundenhet och den fria associationen. Statens uppgift här liksom annanstädes i fråga om produktionen är blott att sjelf »producera säkerhet utåt och inåt». Denna skolas lösen är laisser faire och laisser aller (eller laisser passer). De missförhållanden, som onekligen finnas, äro, påstår hon, frukten af snarare för liten än för mycken ekonomisk frihet. För att en förbättring skall vara arbetaren till sanskyldig nytta måste han sjelf hafva tillkämpat sig den. Endast den »rena sjelfhjelpens politik» är till verklig fromma vid arbetarefrågans lösning. I sin dogmatiskt renläriga form torde denna riktning emellertid vara på god väg att alldeles dö ut. Dess öfverdrifter hafva bidragit att framkalla en motsatt uppfattning: socialismen (se d. o.). Då individualismen ej vill, att staten på det ekonomiska området skall lägga några som hälst band på den enskildes frihet, vill socialismen upphäfva denna frihet och gör staten till individernas förmyndare. Den »jernhårda lag», som, enligt dess åsigt, under den nu rådande produktionen håller arbetslönen nere vid gränsen för existensminimum och arbetaren i slafveri, kan brytas endast derigenom att staten både öfvertager produktionsmedlen och sjelf organiserar arbetet. (Det ytterlighetsparti, som under en häftig agitation pockar på en fullständig omstöpning af samhället enligt det socialistiska receptet, bär, som bekant, namnet det socialdemokratiska.) Den tredje riktningen, den socialreformatoriska, gör front mot båda de förut skildrade ytterligheterna. Gent emot socialismen, som förqväfver friheten och derigenom förlamar den enskildes initiativ, häfdar den frihetens och sjelfhjelpens berättigande och oumbärlighet. Å andra sidan delar den alldeles icke den individualistiska skuggrädslan för hvarje statens ingrepp i denna frihet. Den påvisar med rätta, att det finnes många förhållanden, der arbetarens egen omtanke och kraft icke räcka till, utan der samhället ovilkorligen bör ingripa till afhjelpande af rådande missförhållanden. Dess politik är samarbete mellan samhället, staten och de enskilde, såväl arbetsgifvare som arbetare. Dess lösen är: »sjelfhjelp, samhällshjelp, statshjelp». Den betonar, att arbetarefrågan — denna mängd af mångskiftande sociala problem — icke någonsin kan erhålla sin slutliga lösning annanstädes än i den drömda idealstaten »Utopia». Proletariatet, fattigdomen och andra beklagansvärda sociala förhållanden bero icke uteslutande på de menskliga samhällsinrättningarna. Menniskonaturen kan icke utan vidare omskapas genom en ändrad produktionsordning. Oförnuft och ondska kunna icke genom nya samhällsformer bannlysas. Arbetarefrågan har också en etisk sida. Endast derigenom att den kristliga altruismen genomsyrar den enskildes lif såväl som samhällslifvet kan ut-utvecklingen närma sig målet, »det största mått af lycka för det största antalet». »Skulle det finnas en trollformel», har en svensk statsman (O. Themptander) yttrat, »som under alla förhållanden vore tillämplig vid ett godt framtidsarbete för denna fråga, så vet jag ingen bättre, än det kända mästareordet: Allt det I viljen, att menniskorna skola göra eder, det gören I ock dem.» Det är den industriella arbetarefrågan, som hittills ådragit sig den största uppmärksamheten och framför andra varit föremål för vetenskapens undersökningar och lagstiftningens ingripande. De missförhållanden, för hvilka man söker råda bot, beröra närmast arbetarens inkomst och utgift samt hans ekonomiska framtidsutsikter, arbetets beskaffenhet, arbetstiden, bostadsfrågan och arbetarens personliga ställning till arbetsgifvåren.
I ögonen fallande är osäkerheten i arbetarens inkomst. Denna osäkerhet är visserligen ej en särskild egendomlighet för arbetslönen i motsats till annan inkomst. Men arbetaren har sällan någon annan inkomstkälla, och afsättningen af hans vara, arbetet, är synnerligen osäker. Visserligen ligger det i den store fabrikantens intresse att ständigt sysselsätta det antal arbetare, som fordras för att hans dyrbara maskinerier och andra anläggningar icke skola ligga räntelösa. Men just den moderna storindustrien är utsatt för ofta återkommande rubbningar, hvilka medföra afskedandet af talrika arbetareskaror. Orsakerna till dessa rubbningar äro exempelvis: öfverproduktion, ej blott af varor utan af — fabriker, kommunikationsmedlens utveckling, hvarigenom varor från andra orter med lätthet kastas in på marknaden, förändringar i tullpolitiken, modets vexlingar, krig och krigsrykten, penningkriser o. s. v. Svårigheterna för arbetaren att under sådana tryckta tider förtjena sitt dagliga bröd ökas derigenom att han i följd af den långt drifna arbetsfördelningen oftast är oskicklig att söka sig arbete inom något annat yrke. Det är emellertid ej nog med att arbetslönen är osäker, den är också ej sällan otillräcklig. Talet om »svältlöner» är alltför ofta icke blott ett agitatoriskt slagord. Visserligen finnes det äfven inom arbetsklassen flere lönegrader, hvilka medgifva en tillvaro, som lyfter sig öfver existensminimum och möjliggör tillämpandet af en högre »standard of life» (se d. o.). Men i de flesta industrigrenar finnes det en klass, der, trots allt slit och släp, medellönen knappast räcker till för tillfredsställandet af lifvets oumbärligaste nödtorft. Och om man, såsom sig bör, tager till norm arbetslönen för gifta arbetare, hvilka skola med densamma försörja både sig och sin familj, betyder en sådan lön brist och elände. I denna ställning befinna sig särskildt ofta s. k. »olärda» (unskilled) arbetare. Vidare måste i flere land qvinnor åtnöjas med löner, hvilkas upprörande knapphet väl må betecknas med det brännmärkande namnet »utsvettning», hvilket egentligen användes om arbetsförtrycket bland både manliga och qvinliga arbetare i »det svartaste London». Till ännu billigare pris fås barnarbetet, hvilket, i de yrken, der de små med fördel kunna användas, ytterligare ökar konkurrensen på arbetsmarknaden och nedtrycker lönernas nivå. Synnerligen betänkligt är det, när fattigvården, om ock oafsigtligt, bidrager härtill genom att »supplera arbetslönen» och derigenom bereder arbetsgifvaren tillfälle att aflöna arbetare till underpris i förlitande på att fattighjelpen skall fylla hvad som brister i familjens underhåll. — Ett annat missförhållande i fråga om arbetarens inkomst, som vuxit i jämnbredd med storindustriens utveckling, är svårigheten att med åren ernå en stegring i inkomster. Vanligen har arbetaren redan vid omkr. tjugofem års ålder nått den högsta arbetsförtjenst, som han någonsin kan påräkna. I forna tider, då handtverkerierna ännu blomstrade, kunde ganska ofta en arbetare »bli sin egen», sjelf stiga till mästare. Inom storindustrien kan endast i ytterst sällsynta undantagsfall arbetaren svinga sig upp till ledare af ett sjelfständigt företag; äfven förmannens eller verkmästarens platser äro synnerligen fåtaliga i förhållande till mängden af arbetare. Långt ifrån att kunna med åren hoppas på en förbättring i löneförmåner, har nutidens arbetare snarare att räkna på en försämring till följd af ålder, aftagande arbetsförmåga och ett större antal sjukdagar om året. Att arbetslönens höjdpunkt inträder så tidigt föranleder ingåendet af tidiga äktenskap. Men då arbetslönen ej stiger i samma mån, som barnantalet växer, utan bestämmes efter helt andra lagar, så blir den ofta otillräcklig för den stora barnskaran. För föräldrarna ligger då frestelsen nära att söka lindra nöden genom att i förtid, till men för barnens utveckling, använda deras arbetskraft; äfven tvingas icke sällan de små till bettleri, hvarjämte i de stora städerna redan minderåriga flickor offras åt prostitutionen.
För låg arbetslön, för lång arbetstid är mångenstädes den dubbla börda, under hvilken arbetsklassen suckar. De menliga följderna af en för långt utsträckt arbetstid ligga i öppen dag. Arbetarens kraft utnötes i förtid, hans helsa skadas, uppfyllandet af hans pligter såsom familjefader och medborgare omöjliggöres — att icke tala om att tillfälle beröfvas honom till vederqvickelse och andlig utveckling. Den enskilde arbetaren förnedras till »en lefvande arbetsmaskin», och ofta resa sig oöfverstigiiga svårigheter för honom att i associationen med yrkeskamrater söka ett medel att förbättra sin ställning. Att det öfverdrifvet långa arbetet äfven öfvar ett försvagande inflytande på afkomman har erfarenheten ådagalagt. Synnerligen menligt inverkar äfven nattarbetet, i synnerhet der det icke ordnas så, att arbetaren genom arbete i olika skift erhåller hvila hvarannan natt. Äfven då är det föga helsosamt att tvingas till att sofva på en onaturlig och mindre regelbunden tid samt under dagens buller, hvarigenom sömnen blir mindre stärkande. Kändt är äfven, att nattarbetet lemnar en sämre arbetsprodukt, ökar antalet olycksfall samt främjar dryckenskap och osedlighet bland arbetarna. Vanligast förekommer numera nattarbete — utom vid tillfällig brådska i fabrikationen — endast der, hvarest det af tekniska grunder är omöjligt att afbryta arbetet, exempelvis i hyttor och valsverk och andra verk, som gå vid s. k. ständig eld, samt i vissa kemiska fabrikationer. Dock händer det nog äfven att arbetsgifvare låta drifva nattarbete endast för att de dyrbara maskinerna icke skola under natten ligga obegagnade. Det uppgifves, att i vissa land nattarbetet i sådant syfte ökats, sedan många fabriker börjat att sjelfva »till husbehof» frambringa elektriskt ljus och derigenom vunnit ökad lätthet att för arbetsbehof förvandla natt till dag.
Äfven genom att nödig söndagshvila (se d. o. Suppl.) beröfvas arbetaren brytes mot en af hygienens första fordringar. Såväl muskler som hjerna och nerver behöfva denna periodiska hvila. Den är äfven af nöden för att arbetaren skall kunna egna tillräcklig tid åt sin familj samt åt de religiösa och intellektuella behofvens tillfredsställande.
Svåra missförhållanden kunna slutligen härröra från sjelfva arbetets beskaffenhet. »Arbetets martyrer» och »arbetets invalider» i alla land äro derom lefvande vittnesbörd. Det bearbetade materialet är ofta källa till helsovådliga, mer eller mindre förstörande yrkessjukdomar, antingen genom stark afdamning (stenhuggerier, metallsliperier, bomullsoch ylle-stoft i textilindustrien o. s. v.) eller genom utveckling af giftiga beståndsdelar (exempelvis vid bearbetning af fosfor för tändsticksfabrikationen eller af bly, qvicksilfver m. m.). Ytterliga vexlingar i temperaturen eller stor fuktighet i den inandade luften kunna äfven vara farliga för helsan. Arbetslokalernas dåliga eller orenliga beskaffenhet ökar i hög grad farorna för yrkessjukdomar. De i arbetslokalen rådande luft-, ljus- och temperaturförhållanden öfva äfven i och för sig ett stort inflytande på arbetarens helsotillstånd.
Äfven der i öfrigt gynsamma förhållanden råda, medför emellertid redan ett ensidigt bibehållande af samma kroppsställning under hela arbetstiden i längden ett mycket skadligt inflytande, framförallt om dermed äro förenade ansträngning af samma muskler och oaflåtligt stillasittande eller stående (underlifssjukdomar, lungsot, hos yngre arbetare ryggradskrökningar, vidare åderbråck m. m.). Särskildt förderfligt är fabriksarbetet för barn i en alltför späd ålder, äfvensom för qvinnor under framskridet hafvandeskap eller kort efter en barnsäng. Men det är icke blott arbetarens helsa, som hotas af den moderna fabriksindustrien. I samma mån, som maskinernas antal inom de olika yrkesgrenarna ökas, växer också faran för lif och lem genom olycksfall i arbetet. Virrvarret af svänghjul, kugghjul, axlar och remmar, som drifvas under ett bedöfvande larm, är dubbelt farligt för arbetaren, när vanan i viss mån förslöat honom, så att han åsidosätter nödig försigtighet. Denna fara, som till och med kan kosta honom lifvet, växer mot slutet af veckan, då arbetaren är uttröttad. Qvinnor äro på grund af sin drägt i ännu högre grad än manliga arbetare utsatta för att gripas och lemlästas af maskinerna.
Af synnerligen stor betydelse både ur sanitär och sedlig synpunkt är beskaffenheten af den bostad, dit arbetaren vänder åter efter dagens mödor. Framförallt gäller detta, i fall han är gift, och bostaden således skall tjena till hem åt en familj. Om cellen i samhällskroppen, familjen, icke redan genom sitt yttre omhölje, bostaden, är till viss grad skyddad från skadliga inflytanden, medför detta svåra följder för samhället i dess helhet. På senare tider hafva stigande upplysning och humanitet i någon mån skingrat den rådande likgiltigheten med afseende på arbetarens bostadsfråga (se Arbetarebostäder. Suppl.). Men ännu herska dock, särskildt i vissa stora städer, hardt när otroliga missförhållanden. Der finner man alltjämt arbetares s. k. »hem» i mörka källarvåningar och i låga, alldeles för trånga vindsrum. Då »bostadsbrist» i egentlig mening råder i fråga om små lägenheter, användas de uslaste skjul och kyffen till menniskoboningar. Icke sällan lockas arbetare af en jämförelsevis lindrig hyra att omedelbart efter uppförandet af en större ny husbyggnad flytta in i de ännu af fukt drypande rummen. »De fattige tjenstgöra som kaloriferer för att torka ut de nybyggda palatsen.» I ett och samma rum bo ofta äldre och yngre, gifta och ogifta medlemmar af familjen. I många fall upptager man i bostaden, för att erhålla ett bidrag till hyran, s. k. »logerare», manliga eller qvinliga »inneboende,» hvilka med sina sängplatser ytterligare inkräkta på den knappa golfytan och luftutrymmet. Hvilka hemska faror en sådan sammanlerhad innebär för såväl helsan som sedligheten behöfver knappt påpekas. — En visserligen långt mindre, men dock stundom ganska allvarsam olägenhet är om bostaden ligger på alltför stort afstånd från arbetsplatsen, utan att tillfälle till snabba och billiga kommunikationer finnes. En icke oväsentlig del af arbetarens dyrbara tid äfvensom af hans arbetskraft förspilles då på den långa vägen till och från arbetet. — Af alla dessa skäl har man betecknat bostadsfrågan såsom »en kardinalpunkt i den sociala arbetarefrågan». Förbättrandet af arbetsklassens bostäder erkännes vara ett bland de främsta vilkoren för höjandet af arbetsklassen och främjande af möjligheten för densamma att få sin andel af kulturlifvets förmåner.
En undersökning af förhållandet mellan arbetsklassens inkomster och utgifter bekräftar sanningen af ordspråket: »Det är dyrt att vara fattig». De förnämsta utgiftsposterna gälla bostad, föda, kläder, ljus och värme. Redan i afseende på bostaden gör sig arbetarens ogynsamma ställning märkbar. Såsom en norm för hyresbeloppet plägar uppställas den regel att hyran ej bör uppgå till en femtedel af arbetslönen. Men ej nog med att det ofta torde vara omöjligt för arbetaren att iakttaga denna regel; äfven i och för sig är hyran vanligen proportionsvis högre än i bättre byggda och utstyrda lägenheter, utan att skillnaden kan betraktas såsom skälig riskpremie för högre reparationskostnader eller för större osäkerhet i afeeende på hyresbeloppets utfående. Inköp af sina lifsförnödenheter nödgas arbetaren oftast göra i små qvantiteter och i mindre affärer, dervid för sämre varor betalas lika höga pris som för fullgoda. En bidragande orsak härtill är den utsträckta konsumtionskredit, som dessa affärer använda såsom lockmedel för vidgande af sin kundkrets, hvarvid försäljaren genom höjda pris måste hålla sig skadeslös för dem bland dessa kunder, som tilläfventyrs icke betala. Detta kreditsystem blir ett slags nödvändighet, i de fall, då arbetslönerna utbetalas med alltför långa mellantider.
Synnerligen svåra missförhållanden hafva mångenstädes yppat sig, der arbetsgifvaren sjelf öppnat salubodar för sina arbetare. Afsigten med en sådan anordning borde ju vara den att arbetsgifvaren genom inköp af varor en gros skulle se sig i stånd att tillhandahålla arbetarna bättre varor för billigare pris. Men ofta har arbetaren under hot om afsked eller trakasserier tvungits att köpa dåliga varor till höga pris. Ännu svårare har arbetaren utsugits, då han i stället för kontant arbetslön måst åtnöja sig med varor, hvilka sedan beräknats till oskäligt högt pris. Detta missbruk bedrefs i vissa land så ohöljdt och blef så allmänt, att lagstiftningen der utfärdat förbud för det s. k. »truck-systemet» (se d. o.) i sin helhet. — I detta sammanhang må särskildt påpekas den beklagliga förbrukningen af spirituösa drycker, som icke sällan helt och hållet förrycker arbetarens ekonomi och som i släptåg har med sig de bedröfligaste följder i både ekonomiskt och moraliskt hänseende.
Det har redan i det föregående påpekats, att här skildrade missförhållanden, der de råda, måste förefinnas i mycket olika grad inom olika industrier, olika land och lokaliteter. — De åtgärder, som kunna och böra vidtagas för en reform, äro naturligen också af mångahanda och vexlande slag. De kunna delas i offentliga och privata. — Främst bland de förra står upprättandet af en omfattande och mångsidig arbetsstatistik (se d. o. Suppl.). Utan en sådan statistik, som i siffrornas omutliga språk framlägger en bild af arbetsklassens ekonomiska och sociala läge, trefvar den social-reformatoriska rörelsen i mörkret. Detta gäller ej blott om lagstiftningens åtgöranden; äfven arbetarekorporationernas »sjelfhjelp» och enskildes ansträngningar för förbättrande af de arbetande klassernas ställning löpa utan denna vägvisare fara att gå vilse. Först om man verkligen vet hvilken utsträckning den sociala sjukdomen tagit, kan man med hopp om framgång ordinera botemedlen och bedöma området och gränserna för samhällets ingripande och de privata initiativens tillräcklighet eller otillräcklighet. I Nord-Amerikas Förenta stater, i England, Frankrike m. fl. land har man insett det oafvisliga behofvet af en god arbetsstatistik och för dess samlande och publicerande inrättat särskilda statistiska ämbetsverk.
Första vilkoret för att arbetaren skall kunna mot kapitalets öfvermakt med framgång begagna »sjelfhjelpens» vapen är att samhällets lagar erkänna föreningsrätten (jfr Koalition). I allmänhet har man icke sett något samhällsvådligt kränkande af tredje mans rätt deri att den enskilde arbetaren begagnar alla lagliga medel för att förbättra sina lönevilkor, vinna inskränkning i en obilligt lång arbetstid m. m. Det förefaller då sjelfklart, att han för samma ändamål borde ega rätt att associera sig med andra. Det är dock först i detta århundrade, mellan 1820 och 1870, som den moderna sammanslutningen i yrkes- eller fackföreningar (jfr Trade) vunnit lagens fulla erkännande. Denna rätt till sammanslutning innebär särskildt äfven rätt till gemensam arbetsinställelse (se Strejk), så snart de strejkande icke kränka annans rätt eller bryta ingånget aftal. Dermed sammanhänger äfven rätt till gemensam öfverenskommelse att icke göra uppköp i affärer, med hvilkas innehafvare arbetarna ligga i tvist. (se Boycott. Suppl.). I båda fallen bör samhället i frihetens namn noga öfvervaka att icke arbetarna genom hot eller våld tvinga kamrater till deltagande emot dessas egen önskan.
Åt denna arbetsklassens sjelfhjelp på associationens grund måste i allmänhet öfverlemnas inverkan på den del af arbetsaftalet, som afser uppgörelse rörande arbetslönen. Man har helt och hållet öfvergifvit forna tiders fastställande af arbetslönen genom lagar och lönetaxor (jfr Arbetslön). Deremot har krafvet på lagstiftningens mellankomst till modifierande af arbetsaftalets frihet och arbetarens skyddande ganska allmänt och jämförelsevis tidigt vunnit erkännande i afseende på arbetssätt, arbetstid m. m. åtminstone i fråga om minderårige arbetare och qvinnor. Båda dessa klasser äro vanligen ur stånd att genom associationsrättens begagnande sjelfva värna sina intressen. Det har visat sig, att deras egen eller familjens nödställda belägenhet och målsmäns oförstånd eller vinningslystnad i förening med arbetsgifvarens sjelfviska sträfvan att på hvad sätt som hälst erhålla billig arbetskraft lätt göra dem till offer för ett utsugningssystem, som kan brytas endast genom lagstiftningens ingripande. Inom Englands textilindustri och i vissa andra fabriksgrenar behandlade i början af 19:de årh. fabriksherrarna sina minderårige arbetare med en råhet och hänsynslöshet utan like. Medlidande med barnen, hvilka ofta likt slafvar framdrefvos af uppsyningsmannens piska, uppkallade till sist den bättre delen af folket till strid för deras frigörelse. Trots egennyttans protester inskred lagen till de värnlösas skydd. Dermed var första grundstenen lagd till vår tids arbetarelagstiftning (se d. o. Suppl.). Småningom har i ett flertal land bestämts en lägsta åldersgräns, 10–12 år, under hvilken intet barn får användas i fabriksarbete, hvarjämte särskilda föreskrifter meddelats rörande arbetsdagens längd, nattarbete, sysselsättning under jord m. m. såväl för barn i egentlig mening som för yngre personer i åldern mellan 14 och 18 år (se Fabrikslagstiftning). — Införande i några land af lagstadgadt skydd för qvinnor äfven öfver 18 år har skett dels af hänsyn såväl för deras fysik som för deras moral, dels af omtanke för kommande generationer. Fabriksarbetet har befunnits särskildt ohelsosamt för yngre qvinnor; arbete under jord samt vissa sysselsättningar, der män och qvinnor arbeta utan uppsigt i samma rum, hafva visat sig innebära vådor för sedligheten. Slutligen är, såsom redan påpekats, fabriksarbetet af naturliga skäl skadligt för qvinnor under hafvandeskap och efter förlossning. Ansträngdt arbete under hafvandeskapet kan äfven medföra högst menliga följder för afkomman. England har gått i spetsen äfven för denna lagstiftning. Der stadgas samma vilkor för qvinnors arbete som för yngre personers. Nattarbete tillätes endast undantagsvis i Schweiz och Österrike; det är delvis förbjudet i Frankrike. Barnaföderskor få efter nedkomsten icke inträda i arbetet förr än efter 6 veckor i Schweiz, 4 veckor i Österrike, 3 veckor i Tyskland. Qvinnor äro dessutom i dessa land uteslutna från vissa särskildt helsovådliga yrken. Äfven i Sverige är för dem arbete »under jord, i grufvor eller stenbrott» förbjudet enl. k. förordn. d. 18 Nov. 1881 (se Fabrikslagstiftning, Yrkesinspektion).
Mindre enig har hittills lagstiftningen visat sig i fråga om vuxne manliga arbetares skyddande mot det helsovådliga inflytandet af en alltför lång arbetstid, af nattarbete och af brist på söndagshvila. Emellertid hafva just de land, »som kunna sägas framför andra häfda den personliga friheten», nämligen England, Schweiz och Nord-Amerikas Förenta stater, här gått i spetsen. För öfrigt hafva arbetarna sjelfva på senare tider allestädes vunnit en allt klarare insigt i de förut skildrade förderfliga följderna af en alltför lång arbetstid. Knappast någon del af arbetarefrågan framstår numera för dem sjelfva i högre grad såsom en arbetsklassens lifsfråga. Visserligen har man på några håll, särskildt i England, genom ett starkt föreningsväsende lyckats utan statens mellankomst genomföra betydande reformer; men den öfvertygelsen mognar dock alltmer att äfven i fråga om arbetstiden arbetaren behöfver samhällets skydd. Önskningar om lagstiftningens ingripande hafva också framstälts vid de internationella arbetarekongresserna. Naturligtvis kan icke arbetstiden utan vidare sättas lika lång för alla yrken och näringar. Exempelvis vore det ju dårskap att för jordbruksarbetet i ett land som vårt stadga en för alla årstider lika lång arbetsdag; detta redan på den grund att »solen i höga norden icke håller normalarbetsdag hvarken af åtta eller ens af tio till elfva timmar». Arbetstiden måste inom vissa gränser göras beroende af arbetets art, den grad af ansträngning det kräfver, dess mer eller mindre helsovådliga natur, klimatiska förhållanden, lokalens beskaffenhet, arbetarens ålder, kön och kroppskonstitution. Men att det verkligen i fråga om fabriks- och dermed jämförligt arbete låtit sig göra att genom lagens mellankomst bereda arbetaren åtminstone något skydd mot en öfverdrifvet lång arbetstid, framgår deraf att i några stater lagstadgad normal- l. maximalarbetsdag redan nu faktiskt är införd. Så i vissa af nord-amerikanska unionens stater, i Schweiz samt till och med i Österrike, der det uppgifves, att »elfvatimmarsdagen» skulle leda sitt ursprung från de farhågor, som väcktes hos statsmakterna, då militärmönstringarna i vissa fabriksdistrikt otvetydigt gåfvo vid handen, att arbetsklassens fysik alltjämt försämrades (jfr Normalarbetsdag). I fråga om nattarbete är Schweiz det enda land, som uttryckligen i lag förbjudit detsamma utom i vissa undantagsfall, särskildt vid fabrikationer, hvilkas natur med nödvändighet kräfver att de hållas i gång både dag och natt, exempelvis sådana, som gå med s. k. ständig eld. I England är nattarbete genom arbetarnas egna organisationer inskränkt till det oundgängligaste. I Schweiz och delvis i Österrike är likaledas söndagsarbete förbjudet ur arbetareskyddets synpunkt; i flere andra land är det inskränkt genom allmän lag eller särskilda polisföreskrifter. I Sverige förbjuder strafflagens 7:de kap. (»Om religionsbrott») i allmänhet såsom sabbatsbrott arbete på sön- och högtidsdagar mellan kl. 6 på morgonen och 7 på aftonen. Starka röster höjas numera från skilda läger i olika land med den fordran att lagen skall i fråga om oundgängligt nattoch söndagsarbete föreskrifva arbetarnas indelning i olika arbetslag eller skift, så att ledighet och nödig hvila tillförsäkras dem åtminstone hvarannan natt samt hvarannan söndag (jfr Söndagshvila Suppl.).
För att arbetaren i fråga om arbetstid, raster, nattarbete, aflöningstider, söndagshvila samt ordningsregler vid arbetet skall klart och oomtvisteligt veta både rättigheter och skyldigheter är det af stor vigt att en skriftligt uppsatt arbets- l. fabriksordning finnes. Den faran ligger dock nära, att dessa fabriksordningar förvandlas till »ett i arbetsgifvarens intresse uppstäldt privat polisreglemente». Lagstiftningen har derför i Schweiz och Österrike, liksom delvis i Tyskland, till förekommande af missbruk utfärdat föreskrifter huru fabriksordningar skola uppsättas.
Långt djupare ingriper dock den nyare lagstiftningen i fabrikens inre förhållanden och den enskilde arbetsgifvarens fria sjelfbestämningsrätt genom de i ett flertal land gällande bestämmelser i syfte att såvidt möjligt bereda skydd mot helsovådliga inflytelser inom vissa yrken och deraf förorsakade yrkessjukdomar, äfvensom mot annan yrkesfara. I flere land — bland dem äfven Sverige genom lagen om yrkesfara af d. 10 Maj 1889 — äro föreskrifter meddelade rörande fabrikslokalernas allmänna beskaffenhet, luftrum för hvarje arbetare, ventilation, rengöring m. m. Likaledes lemnas allmänna bestämmelser angående yrken, der damm, gaser eller ångor spridas i lokalen i en för arbetaren skadlig mängd; slutligen stadgas kringgärdandet med skyddsinrättningar af farligt liggande maskiner eller maskindelar samt åtgärder i öfrigt till skydd mot yrkesfara, För att öfvervaka dessa bestämmelser samt tillse utförandet af de inom skilda yrken i hög grad vexlande och mångsidiga detaljer, som kräfvas i tillämpningen, erfordras med nödvändighet en vaksam och verksam fabriks- eller yrkesinspektion. Yrkesinspektörer finnas nu i England, der fabriksinspektion infördes redan 1833, i Tyskland, Österrike-Ungern, Schweiz, Frankrike, Belgien, Danmark och Sverige (se vidare Yrkesinspektion).
Hvarken skyddsåtgärder eller yrkesinspektion kunna emellertid förekomma, att oförvållade olycksfall under arbetet tima i stort antal. Ganska allmänt erkännes det såsom en af statens social-politiska uppgifter att genom särskild lagstiftning bereda arbetaren och hans familj någon ersättning för den skada olycksfallet vållat, och att göra detta genom en lättare procedur och i större omfattning än allmänna privaträttsliga anspråk på skadestånd innebära. I flere land har man derför stiftat särskilda lagar om »yrkesansvarighet». Svårigheter och tvister vid dessas tillämpning hafva framkallat behofvet af yrkesansvarighetens ersättande med olycksfallsförsäkring. Tankarna äro ännu delade huruvida sådan försäkring bör grundas på frivillighet eller åläggas genom tvång. I Tyskland och Österrike är tvångsprincipen med framgång genomförd, och staten har der iklädt sig såväl kontrollen som ansvaret för hela olycksfallsförsäkringen. I Sverige har regeringen vid två olika tillfällen, 1890 och 1891, framlagt k. proposition om obligatorisk olycksfallsförsäkring, dock utan att vinna riksdagens bifall. Samma öde drabbade vid 1895 års riksdag regeringens förslag om lag angående försäkring för beredande af pension vid varaktig oförmåga till arbete. Förslaget, i likhet med de föregående fotadt på tvångsförsäkringens princip, innebar så till vida en nyhet för vårt land, som det för att begagna trontalets ord sökte »på gemensam grundval lösa frågorna om både olycksfallsförsäkring samt om ålderdoms- och invaliditetsförsäkring». (Jfr Invaliditetsförsäkring. Suppl. och Olycksfallsförsäkring.)
Af ännu större betydelse än olycksfallsförsäkringen är arbetsklassens tryggande mot de ekonomiskt betungande följderna af sjukdom. Olycksfallen träffa ett mindre antal arbetare; endast ett fåtal undgår sjukdomens hemsökelser. För att trygga sig mot de ekonomiska svårigheter, som följa i sjukdomens spår hafva arbetarna ända sedan äldre tider upprättat sjuklådor eller sjukkassor. I England och i Sverige (genom lagen af d. 30 Okt. 1891) har staten tillförsäkrat vissa förmåner åt de sjukkassor, som vilja underkasta sig en lindrig kontroll. I Tyskland och Österrike är deremot obligatorisk sjukförsäkring införd. Den tyska sjukförsäkringen är en nödvändig förutsättning för olycksfallsförsäkringen. Till sin organisation är den en »ömsesidig, på sjelfförvaltning hvilande sjukdomsförsäkring af yrkesmän i korporativa föreningar». — Tyskland har äfven såsom en af hörnstenarna i sin storartade socialpolitiska lagstiftningsbyggnad infört stadganden om obligatorisk ålderdomsförsäkring. I England och Frankrike har man gått en annan väg och försökt att genom beviljande af vissa förmåner förmå arbetarna att på frivillighetens väg ålderdomsförsäkra sig i anstalter, som staten i sådant syfte inrättat. (Jfr Sjukkassor, Hjelpkassor, Suppl., Invaliditetsförsäkring. Suppl.).
I det föregående har påpekats, att tillsynen från det allmännas sida öfver efterlefnaden af de lagbestämmelser, som beröra det industriella arbetet, närmast tillkommer yrkesinspektörerna. För att trygga arbetsaftalet mot kränkningar af privat natur, hvilka kunna behandlas endast inför rätta, äro i många fall rättskipningens vanliga former alltför tunga. Behofvet af särskilda yrkesdomstolar med uppgift att slita tvister rörande arbetsaftalet har gjort sig alltmera känbart och man har i flere land upprättat sådana, hvarvid delvis de franska »Conseils de prudhommes» (se Fabriksdomstolar) tjenat som mönster. Af lika stor, om icke större, betydelse är det emellertid att statsmakterna främja inrättandet af förliknings- och skiljenämnder, i Tyskland kallade »Arbeitskammer», i England »Boards of conciliation and arbitration» (jfr Förlikningsnämnder. Suppl.), hvilka ofta visat sig vara ett verksamt värn till afvändande af det industriella krigets förhärjande utbrott och anlitandet af »strejkens» och »stängningens» tveeggade vapen.
Ett bland arbetarefrågans allra vigtigaste problem, hvilket i långt vidsträcktare mån faller inom kommunens än statens uppgift, är bostadsfrågan. Statens pligt är härvidlag närmast att i allmänhet genom helsovårdsstadga eller andra lagar förhindra att bostäder användas, som af sanitära skäl icke äro lämpliga till menniskoboningar. Visserligen har man på ett och annat håll ansett lagstiftningen böra mera direkt inskrida till den stora frågans lösning. Så exempelvis i England, der bl. a. de lokala myndigheterna i vissa fall ega rätt att stänga och rifva helsovådliga hus utan att egaren kan fordra skadeersättning. Der har man äfven genom »lagen om billiga jernvägståg», s. k. arbetaretåg, af 1883 velat göra det för arbetarna ekonomiskt möjligt att bo i mera landtliga eller eljest bättre belägna bostäder på ganska betydligt afstånd från arbetslokalerna. Men i stort sedt torde det allmännas åtgöranden i bostadsfrågan få anses som kommunens sak. Mångenstädes har också kommunalförvaltningen såväl genom omedelbara åtgärder som genom understödjande af privata företag visat sig inse vigten för samhället deraf att dess arbetarebefolkning icke är så eländigt inhyst, som ännu mångenstädes är händelsen (se vidare Arbetarebostäder. Suppl.).
Ett annat område, der både ekonomisk klokhet ocn socialt-medborgerlig pligt bjuda kommunen att ingripa, är beredandet af möjlighet för arbetaren att utöfver den allmänna folkskolebildning och till densamma hörande slöjdkurser för gossar och flickor, som stat och kommun vanligen gemensamt bestrida, erhålla fortsatt utbildning. Arbetareinstitut (se d. o. Suppl.) och vissa slag af fortsättningsskolor, bland dem särskildt sådana, som afse arbetarens förkofrande i de yrkesgrenar, som blomstra inom den ifrågavarande kommunen, böra derför kraftigt understödjas. — Synnerligen vigtigt är det ock att genom hushålls- och kokskolor tillfälle beredes för unga flickor, tillhörande arbetsklassen, att erhålla utbildning i huslig ekonomi. Ju knappare inkomsten är, dess nödigare att den blifvande husmodern erhållit erfarenhet i lifsförnödenheternas inköp och lifsmedlens tillagning. — Här må äfven nämnas kommunens pligt att ej blott i lyckligare lottade stadsdelar, utan framförallt just i dem, som mest befolkas af arbetsklassen, sörja för anläggandet af offentliga parker och trädgårdar, äfvensom folkbad samt lek- och gymnastikplatser för barn och vuxna.
Till de kommunala uppgifter, som stå i omedelbart samband med arbetarefrågan, måste slutligen äfven räknas en reform af den offentliga fattigvården. Det är lika sorgligt som betecknande för nu rådande sociala förhållanden att man icke kan undgå att sammanställa dem båda. Men ännu torde det dröja längje, innan den socialreformatoriska utvecklingen kommit derhän, att fattigvården med dess förödmjukande understöd åtminstone i fråga om den oförskyllda nöden undanträngts af försäkringsidén. — För närvarande gör fattigvården knappast skäl för sitt namn: fattigvård. Understöden lemnas, både i vårt land och i utlandet, alltför ofta utan den individualisering och den noggranna undersökning af den hjelpsökandes verkliga behof, som äro den enda borgen för att understödet icke skall stjelpa i stället för att hjelpa. Mångenstädes skiljer man icke ens tillräckligt mellan de två stora hufvudklasserna af hjelpbehöfvande, de som af eget förvållande och de som utan sin förskyllan nödgas anlita fattigvården. Ett föredöme i fråga om verkligt individualiserad fattigvård och på samma gång ett bevis på att reformen icke är omöjlig, der den socialt medborgerliga anden är lefvande, lemnar det s. k. Elberfeld-systemet (se d. o. Suppl.). Den enskilda välgörenheten har äfven i flere land föregått med exempel genom de efter mönstret af Englands »Charity organisation societies» inrättade föreningar för välgörenhetens ordnande (se d. o. Suppl.), hvilka utgå från den grundsatsen att understödet — der det icke gäller den hjelplösa ålderdomen eller obotliga sjukdomen — måste afse att så snart som möjligt lyfta mottagaren upp på sjelfhjelpens fasta mark, der han icke löper fara att genom välvilligt förmynderskap förvekligas och kanske äfven i öfrigt demoraliseras.
Till dessa åtgärder från det allmännas sida sluter sig en rik mångfald privata sträfvanden. Främst bland dem står det storartade reformarbete, som utföres genom arbetarnas sjelfhjelp på associationens grund, Yrkes- eller fackföreningarnas (jfr Trade) närmaste mål torde kunna sägas vara arbetslönens höjande till den nivå, som alltefter olika yrkens beskaffenhet och olika slags arbetares lefnadsvanor och behof plägar betecknas med uttrycket »en ärlig lön för ett ärligt dagsverke». Men de hafva äfven till uppgift att i fråga om andra delar af arbetsaftalet, såsom arbetstid och arbetssätt, bevaka arbetarens intresse. För att, i händelse fredlig öfverenskommelse icke kan träffas, vara i stånd att föra striden genom arbetsinställelse samla de ofta betydande »strejkkassor». Jämnsides med sträfvandet att höja arbetarens inkomster söka yrkesföreningarna att så vidt möjligt säkerställa honom mot dessa inkomsters utsinande. Häruti understödjas de af en mängd arbetareföreningar af olika slag. Till detta ändamål upprättas hjelpkassor för understöd vid sjukdom (se Sjukkassor), vid olycksfall, vid orkeslöshet i följd af hög ålder, vid dödsfall (s. k. begrafningshjelp), kassor för pensionering af enkor och barn, för bistånd i händelse af oförvållad arbetslöshet, m. fl. Äfven har man sökt att bidraga till reglerandet af tillgång och efterfrågan på arbetsmarknaden genom platsanskaffningsbyråer (jfr äfven Arbetarebörs. Suppl.). Samma mål, som åsyftas genom arbetslönens höjande, kan vinnas äfven på en annan väg, nämligen genom ökande af arbetslönens köpkraft medelst sänkande af priset på de varor, som af arbetaren förbrukas. Detta är syftet med de s. k. konsumtionsföreningarna (se Kooperation), hvilka haft en lysande framgång i sin egentliga hemort England, men särskildt i Sverige icke vunnit synnerligen stor utsträckning. — En liknande tanke har äfven föranledt bildandet af bostadsföreningar, hvilka dock kunna åstadkomma en förbättring i bostadsförhållandena endast för jämförelsevis lyckligt lottade arbetare, hvilka ega en jämn tillgång på lönande arbete (jfr Arbetarebostäder. Suppl.). — Slutligen hafva försök gjorts att bilda produktionsföreningar (se Kooperation), bestående uteslutande af arbetare. Några bland dessa företags ursprungliga förespråkare trodde sig i dem hafva funnit den trollstaf, som skulle »lösa motsatsen mellan kapital och arbete» och så »skaffa arbetarefrågan ur verlden». Hittills har dock produktionsföreningarnas verksamhet, äfven om den pekar i rätt riktning, icke kunnat ingifva förhoppningar om en genom dem framkallad nära förestående reform af den kapitalistiska produktionen. Mera framgångsrikt anses de s. k. arbetare-aktiebolagen på några orter hafva verkat för »industriens demokratisering». De fördelar dessa bolag, der flertalet aktier innehafves af arbetare, ur socialekonomisk synpunkt medföra äro dock uppenbarligen af en helt annan natur än de, som äro förbundna med produktionsföreningar i egentlig mening.
Till dessa ur arbetarnas eget initiativ framsprungna åtgärder sluta sig anordningar från arbetsgifvarnas sida. Vissa bland dessa åtgöranden äro till oomtvistlig fördel för arbetarna, hvilket icke utesluter, utan snarare har till sin naturliga följd, att de lända äfven arbetsgifvaren till fromma. Hit höra särskildt reformer i fråga om aflöningsssättet (jfr Arbetslön och Vinstandelssystem); likaledes inrättandet af läsrum, bibliotek, bad och gymnastiksalar m. fl. anstalter för arbetarens intellektuella och religiösa bildning eller hans kroppsliga och andliga vederqvickelse. Af mera tvifvelaktigt värde för arbetaren äro deremot sådana, låt vara till sitt ursprung välmenta, åtgärder, genom hvilka han faktiskt ställes i ökadt beroende af arbetsgifvaren. Dit höra de af arbetsgifvaren understödda »fabrikskassor», sjukkassor och pensionsinrättningar, der arbetaren går förlustig frukten af sina inbetalningar, i händelse han lemnar sin plats. Äfven en i och för sig så förträfflig sak som tillhandahållandet för moderat pris af billiga och goda arbetarebostäder har två sidor: det har visat sig, att arbetarens ställning vid förefallande stridigheter och med dem förbunden arbetsinställelse genom denna förmån afgjordt försvagats, emedan han löper risken att omedelbart vräkas från sin bostad. Kändt är hurusom vid några af de stora engelska strejkerna tusentals arbetare med familj midt i vintern blifvit satta på bar backe. Synnerligen betecknande äro äfven förhållandena i den beryktade amerikanska arbetarestaden Pullman, uppkallad efter sin grundläggare och egare, den bekante »sofvagnskungen» (se Arbetarebostäder, sp. 314. Suppl.). I det föregående har likaledes påpekats hur det s. k. trucksystemet, i många fall ursprungligen afsedt att tjena arbetarens beqvämlighet och ekonomiska fördel, så hänsynslöst vändts till ett vapen mot honom, att lagstiftningen nödgats inskrida till hans skyddande.
En ofta hörd invändning mot socialekonomiska reformer inom arbetarefrågans område är att industrien i det enskilda landet till följd af konkurrensen med utlandet icke kan bära de med sådana reformer förenade kostnader eller inskränkningar i fråga om arbetstid m. m. Såväl från de organiserade arbetarnas som från staternas sida hafva derför förslag väckts att i alla händelser den egentliga s. k. arbetareskyddslagstiftningen skulle genom särskilda öfverenskommelser erhålla en internationel karakter (se Arbetareskyddskonferens. Suppl.).
Arbetärefrågan berör, såsom redan är nämndt, arbetarens ställning ej blott i socialt och ekonomiskt, utan äfven i politiskt hänseende. Arbetaren eger ett alldeles särskildt skäl för sin fordran på fritt och sjelfständigt deltagande i valet af nationens representanter just deruti att arbetarefrågan alltmer allmänt erkännes vara nutidens vigtigaste politiska fråga. Härtill kommer, att arbetarna, såsom de ekonomiskt svagare, mer än andra samhällsklasser röna inflytande af det system för skattelagstiftningen, som göres rådande. Också uppställa »arbetareprogrammen» vanligen ganska bestämda fordringar i fråga om vissa delar af denna lagstiftning, såsom om förhållandet mellan direkt och indirekt skatt, om tullagstiftningen, om progressiv (degressiv) beskattning, om arfsskatt, om tyngre skattläggning af inkomst från kapital än från arbete m. m. I de land, der den politiska rösträtten är beroende af viss inkomst och en betydande del af arbetsklassen står »under strecket», gå nutidens arbetarerörelser följaktligen ut derpå att vidga kretsen af de arbetare, hvilka tillerkännas fulla medborgerliga rättigheter. Der åter arbetarnas flertal redan eger rösträtt, uppställes den fordran att tillfälle gifves dem till rösträttens fria utöfvande, dels genom valens förläggande till lämpliga dagar och tider, dels genom valhandlingens lagfästa tryggande mot hvarje påtryckning utifrån.
Jordbruksarbetarefrågan är såväl af vetenskapen som framförallt af den socialpolitiska lagstiftningen vida mindre uppmärksammad än den industriella arbetarefrågan. Till en del torde detta hafva sin grund deri att de på landsbygden rådande missförhållandena icke hittills framträdt i lika akut form. Det kan knappast bestridas, att huru sträfsamt och hårdt lifvet än må vara bland jordbrukets arbetareklass, dock vissa omständigheter gifva åt detsamma en mindre tröstlös prägel än den nöd, som stämplar de allra fattigaste innevånarna i ett fabrikssamhälles hopgyttrade arbetareqvarter. Sjelfva jordbruksarbetet är i och för sig vanligen en källa till mera tillfredsställelse än fabriksarbetet. Först och främst erbjuder det större omvexling. Det innefattar en mängd olika sysslor, hvilkas allmänna karakter vexlar med årstiderna. Ej häller medgifver det den minutiösa arbetsfördelning, som vid maskinarbetet släppar genom sin ängsliga enformighet och försvagar fysiken genom att dag ut och dag in nöta samma muskler, samma nerver och tvinga till samma kroppsställning. Äfven är jordbruksarbetet trots klimatiska olägenheter långt helsosammare, emedan det till stor del försiggår i det fria och i naturens sköte.
För öfrigt kan man säga, att på landsbygden arbetarefrågan i modern mening finnes endast der, hvarast jorden är i händerna på större egare, hvilka sysselsätta ett mera betydande antal daglönare eller statfolk (jfr Stat), utan att dessa hafva utsigt att kunna sjelfva förvärfva sig en egen torfva eller ens på drägliga vilkor öfvertaga arrende af ett mindre, men för deras behof tillräckligt jordområde (jfr Torp).
Att särskildt bland dessa eller med dem likställda klasser af jordbruksarbetare i flere land eller landsdelar svåra missförliållanden råda med hänsyn till aflöning, arbetssätt, arbetstid, bostäder m. m. låter sig ej förneka. I fråga om dessa missförhållanden och medlen till deras afhjelpande må här i tillämpliga delar hänvisas till den redogörelse som i det föregående lemnats för den industriella arbetarefrågan. Såsom åtgärder af särskild vigt för arbetarefrågan på landet må framhållas betydelsen af goda arrendelagar, hvilka särskildt trygga de mindre arrendatorernas ställning, samt en lagstiftning rörande jords styckning och förvärf m. m., hvilken underlättar tillfällen för så många som möjligt af jordbruksarbetarnas klass att sjelfva i smått blifva jordegare. Af synnerlig betydelse är vidare att icke jordbruksarbetaren undantages från det skydd genom försäkring och dylikt mot följderna af olycksfall i arbetet och af invaliditet, som den moderna lagstiftningen söker bereda andra klasser af arbetare. Slutligen må framhållas krafvet på fortsatt bildning och ädel förströelse genom föredrag, kurser utöfver folkskolans mått, folkhögskolor och andra anstalter af samma syfte som städernas arbetareinstitut. Bristen på sådana ökar den ledsnad, hvilken man, säkerligen med rätta, påstår vara en bland de faktorer, som bidraga att locka landsbygdens söner och döttrar in till städerna.
Denna alltjämt pågående inflyttning till städerna är ett varnande tecken på oklokheten deruti att man så mycket som hittills skett lemnat landsbygden ur sigte vid arbetarefrågans behandling. Det antagandet ligger nära till hands, att reformer, som genomföras i stadsarbetarens läge, äfven ingå såsom en ej oväsentlig beståndsdel i den lockelse städerna öfva på landtbefolkningen. Men ju flere arbetskrafter som strömma till städerna, dess mer öfverfylles der arbetsmarknaden, dess svårare blir det att varaktigt förbättra ens de industrielle, vanligen i städerna bosatte, arbetarnas vilkor. Man råkar in i ett slags social-ekonomisk cirkelgång, ur hvilken ingen utväg finnes, förrän arbetarefrågan för stad och land behandlas som ett sammanhängande helt. E. Bn.