Söndagshvila

Söndagshvila, socialpolit., afser att utgöra ett af såväl religiösa som etiska och sanitära hänsyn påkalladt afbrott i veckans hvardagsarbete. Det möter emellertid betydande hinder att genomföra fullständig söndagshvila, d. v. s. upphörande af allt arbete inom alla yrken. Vissa tekniska processer (uppeldning, bränning, smältning, destillation m. m.) måste oafbrutet fortgå, vissa arbeten (rengöring, reparation o. dyl. af arbetslokaler och maskiner) kunna ofta utföras endast medan det egentliga produktionsarbetet hvilar, sålunda nattetid eller om söndagar. Inom vissa verksamhetsområden (kommunikationsanstalter, teatrar och andra förlustelseställen, värdshus m. m.) skulle ett upphörande af allt söndagsarbete beröfva allmänheten många tillfällen till behöflig vederqvickelse. I alla dessa fall är ett regelbundet söndagsarbete oundgängligt. Ej häller ett periodiskt sådant kan undvikas i s. k. »säsongindustrier», d. v. s. i yrken, som äro beroende af vind eller oregelbunden vattenkraft eller der man, såsom i jordbruket, måste räkna med skördeförhållanden. Tillfälligt söndagsarbete låter slutligen också försvara sig, om det betingas af nödtillstånd (arbete, som ej »uppskof tåla kan»), eller det gäller att afvända fara, hindra råämnens förstöring, produktionsprocessens misslyckande o. dyl. Der söndagsarbete sålunda icke kan undgås, är det emellertid en oafvislig fordran, att arbetaren har åtminstone hvar annan söndag fri, en fordran, som alltför väl låter realisera sig genom arbetets indelning i skift. Der icke (såsom i de engelsk-talande landen) sedvänjan infört söndagshvila, måste den genom lagstiftningens bistånd göras effektiv. Så har också skett i de flesta stater; dock sakna bl. a. ännu Belgien, Frankrike och Italien skyddsbestämmelser i detta hänseende. Rphl.