Strejk (Eng. strike, af provinsialismen to strike, stryka omkring) betecknar en af ett större antal arbetare gemensamt företagen arbetsinställelse i afsigt att derigenom erhålla fördelaktigare arbetsvilkor. Strejker förekomma hufvudsakligen i industrien och transportväsendet, mera sällan deremot i jordbruksnäringen. Deras motsvarighet å arbetsgifvarnas sida är »lockout», arbetslokalernas stängning för att förmå arbetarna att afstå från en tilltänkt strejk eller för att tilltvinga sig deras arbete för bättre pris eller på gynsammare vilkor i öfrigt.
Strejkerna äro egentligen en modern företeelse, ehuru de ingalunda voro okända för skråtiden. I det stora flertalet industrier, der kapitalets rol i produktionen ännu var obetydlig, der hvarje mästare sysselsatte endast ett ringa antal gesäller, der utsigten att blifva mästare förefans för de flesta arbetarna och der sålunda någon egentlig konflikt i modern mening mellan kapital och arbete icke kunde uppstå, voro strejkanledningarna visserligen icke desamma som i våra dagar. Tvisterna framkallades icke så mycket af lönefrågor som af gesällernas anspråk på vederbörlig aktning för deras ståndsära och sociala sjelfständighet, på rätt till fri organisation, på andel i den industriela domsrätten o. dyl. I de näringar deremot (t. ex. ylleväfnads-, byggnads-, boktryckeri-industrierna), som redan tidigt drefvos i större skala och som genom sitt ringa antal mästare, sina massor arbetare, för hvilka gesällegenskapen icke var blott ett genomgångsstadium, sina »mellanhänder» och sina löneafdrag förete en fullt modern anstrykning, förekomma redan i 2:dra hälften af 14:de årh. strejker, der rena lönefrågor utgöra tvisteämnet, och hvilka »endast till tidpunkten skilja sig från det 19:de årh:s». Med det kapitalistiska produktionssättets tilltagande utbredning blifva sådana konflikter af ekonomiska anledningar trots alla stränga koalitionsförbud allt vanligare; 18:de årh. har också kallats »gesällupprorens tid». Det är emellertid först storindustriens fullständiga herravälde i det 19:de, som bragt konflikten mellan kapital och arbete till framträdande i dess nuvarande skarpa form. Storindustriens konseqvenser: de vuxna arbetarnas åtminstone temporära ersättande af maskiner, qvinno- och barnarbetets förökade användning, fluktueringarna i produktionen, särskildt af »säsongartiklar», de tätare och våldsammare än förut återkommande stora kriserna, utöfva ett nedtryckande inflytande på arbetarnas ekonomiska ställning, men framkalla också deras energiska försök att bibehålla och, då utsigterna att sjelfva blifva arbetsgifvare för det stora flertalet upphört, om möjligt förbättra densamma. Kommer härtill de privata affärsföretagens allt oftare skeende ombildning till stora aktiebolag, der arbetsgifvarens personliga förhållande till arbetarna så godt som upphör, de starkt koncentrerade stora arbetaremassornas naturliga benägenhet att sammansluta sig till ömsesidigt bistånd, de demokratiska och socialistiska idéernas växande inflytande, arbetsklassens höjda anspråk på lifvets yttre goda, så är i få drag den jordmån karakteriserad, ur hvilken de moderna strejkerna uppväxa.
De förbättringar i arbetsförhållandet, som med strejkerna afses, gå hufvudsakligen ut på högre lön eller äro åtminstone riktade mot lönesänkning; lönefrågor intaga i hvarje strejkstatistik ett betydande rum, så t. ex. i Förenta staternas (för 1881--86) 50 % (deraf 42,3 för löneförhöjning), i Frankrikes (1874--85) 66, Italiens (1860--84) 46. Andra dermed sammanhängande anledningar äro aflöningssätt och löneafdrag. En hög siffra, särskildt i England och Förenta staterna, uppvisar äfven minskning af arbetstiden. Öfriga orsaker af mångfaldigt skiftande art -- Förenta staternas statistik räknar icke mindre än 314, af hvilka likväl 17 ensamt utgöra 90,28 % af hela antalet -- äro: »mellanhänder», lärlingars, barns och främmande arbetares användning, utsträckt begagnande af maskiner, nya tillverkningsmetoder, ändringar i arbetsordningen i allmänhet, förmäns disciplinära myndighet, böter, medlemskap af fackeller annan förening (särskildt socialistisk), hjelpkassors förvaltning, lagliga skyddsåtgärders genomförande o. s. v.
Som tidpunkt för genomförandet välja arbetarna, såsom såväl engelsk och amerikansk som tysk och belgisk erfarenhet tyckes utvisa, hälst de tider, då produktionen är utsatt för den största oregelbundenheten. Vid affärslifvets uppsving framkallar nämligen arbetsgifvares större driftsvinst arbetarnas önskan att äfven erhålla sin del af de goda tiderna, på samma gång som den ökade efterfrågan på arbetskraft är dem en anledning att söka höja sitt pris på denna. Under tryckta tider tvingas de deremot att genom ökade anspråk åtminstone söka bibehålla sin ekonomiska position eller att direkt sätta sig till motvärn mot en af arbetsgifvarna afsedd lönesänkning. Resultatet blir i båda fallen olika; i uppsvingets tid ofta lyckligt, stundom redan genom sjelfva hotet med strejk: i depressionens vanligtvis ogynsamt.
I fråga om strejkernas verkningar framhålles det stundom från arbetarnas sida, att de genom arbetets upphörande utöfva ett gynsamt inflytande såsom botemedel mot en planlös öfverproduktion, liksom att den period af året, då produktionen till arbetarnas skada i alla händelser måste ligga nere, nu åtminstone förlägges till en för arbetarna gynsam tidpunkt. Men oafsedt den motsägelse, som ligger i att klaga öfver öfverproduktion och på samma gång icke kunna fördraga några veckors arbetslöshet, är, såsom Sartorius anmärker, åtminstone efter amerikansk erfarenhet strejkernas varaktighet längre än arbetslöshetens. Afbrott i produktionen under en årstid, då liflig efterfrågan råder, innebär dessutom antingen en förminskning i tillgången och sålunda en prisstegring på varan eller, der utlandets konkurrens inskrider, förlust af kundkrets för den inhemska industrien. Då strejkerna vidare för bättre verkans skull företagas helt plötsligt, kan den oförberedde arbetsgifvaren hafva stora förråd af råmaterial inne, som nu komma att förfaras. Hans maskiner och öfriga fasta kapital ligga oanvända och räntelösa; redan blotta farhågan för strejk utöfrar ett hämmande tryck på industriel företagsamhet. Härtill komma tredje mans oförskyllda lidanden. Andra industrier, hvilkas behof den strejkande industrien icke längre kan tillfredsställa, kunna blifva tvungna att inställa sin egen produktion. Der tillverkningen afser den stora massans förbrukningsartiklar, kan prisstegringen framkalla nöd bland de fattigaste klasserna. Inom kommunikationsväsendet kunna strejker medföra stora obehag för den resande allmänheten; inom belysningsanstalterna rent af bringa samhällssäkerheten i fara. Särskildt de på sista tiden allt oftare återkommande stora kolstrejkerna kunna genom sjelfva produktionens och produktens egendomligheter (svårigheten att få dugliga arbetare i stället, det ringa förråd af varan, som kan hållas på lager, bristen på surrogat, arbetarnas starka koncentrering och deras eget mindre trängande kolbehof) icke blott strandsätta de privata, stora som små hushållningarna på deras »dagliga svarta bröd», utan äfven genom att omöjliggöra härens och flottans mobilisering sätta sjelfva statens bestånd på spel. Stridens hänsynslöshet och excesser försämra ytterligare förhållandet mellan kapital och arbete, och känslor af bitterhet qvarlefva länge hos den förlorande parten. För socialistisk propaganda äro strejkerna ett synnerligt lämpligt hjelpmedel, såsom t. ex. Internationales framgångar i Belgien på 1860-talet utvisa.
För arbetarna sjelfva kunna följderna likaledes ofta blifva allvarsamma nog. Bristen på mensklig arbetskraft under en strejk kan framkalla uppfinning af nya maskiner, som för en tid åtminstone göra arbetarnas användning obehöflig, och gent emot de strejkandes förhoppningar att afgå med segern ställer statistiken i allmänhet, särskildt inom storindustrien, ett öfvervägande antal misslyckade strejker. Så t. ex. Bevans engelska (1870--79) med 79 gynsamma, 189 ogynsamma, 91 förlikta. I Förenta staternas (1881--86) äro de resp. siffrorna 1,560, 1,814 och 526; i Frankrikes (1874--85) 206, 427 och 120; i Italiens (1878--84) 30, 119 och 110. De belopp, som dessa rörelser kosta arbetsklassen i dess helhet i form dels af förlust af löner eller af hopsparade medel, som kunnat tjena andra ändamål (sjukhjelp m. m.), dels af understöd från andra yrkens arbetare, äro högst betydande och vid de misslyckade strejkerna uppoffrade så godt som utan nytta. Annorlunda deremot, om det åsyftade resultatet uppnås, äfven om det tillfredsställda anspråket ofta nog icke genom någon exakt uppskattning i penningar kan vägas mot strejkkostnaden. Och hur resultatet än må utfalla och hur menliga följder för öfrigt kunna beledsaga strejkerna, måste man, så länge arbetarna icke ega något annat medel att söka genomdrifva sina anspråk, erkänna strejken som en berättigad nödfallsutväg. Den enskilde, numera visserligen rättsligt frie arbetaren är nämligen i priskampen med arbetsgifvaren om sin vara, arbetsprestationen, icke äfven faktiskt fri. Det beroende i fysiskt, inteliektuelt, moraliskt och socialt afseende, hvaruti han står till arbetsgifvaren, gör det omöjligt eller åtminstone svårt för honom att som en vanlig säljare förhandla på jämlik fot med köparen. Och så länge hundra andra äro villiga att intaga hans plats i arbetslokalen, kan hans beslut att lemna denna icke utgöra ett nog starkt motiv för motparten att medgifva honom förbättrade vilkor. Det är först genom en förening med yrkesbröder i samma ställning och med samma kraf, som hans arbetsinställelse, ja redan blotta hotet om densamma, kan medföra åsyftadt resultat. Öfverallt, der staten med uppgifvande af det forna egna inskridandet ofvanifrån öfverlemnat arbetsvilkorens uppgörande till en fri förhandling mellan parterna sjelfva, har lagstiftningen också, visserligen ofta nog först efter stora ansträngningar å arbetarnas sida, som en nödvändig konseqvens af den förändrade uppfattningen måst medgifva arbetarna full rätt till sammanslutning i dylikt syfte. »Koalitionsfriheten» infördes i England 1824, i Sachsen m. fl. tyska stater omkr. 1860, i Nordtyska förbundet 1869, i Österrike 1870, i Frankrike 1864, i Belgien 1866. Och då vidare framgångarna växa med sammanslutningarnas styrka och varaktighet, så har koalitionsrättens medgifvande allt oftare förvandlat de mera tillfälliga och lokala förbindelserna till permanenta och nationella »fackföreningar», som, planmässigt organiserade och disciplinerade samt stödda på en samlad strejkkassa, kunna hålla ut en längre tids arbetslöshet, utan att af hungern genast tvingas till eftergifvenhet. I de fem af Förenta staterna, der fackföreningarna nått sin största utveckling, var (1881--86) procenten lyckliga strejker 71, i hela Unionen blott 60.
Dessa arbetarnas föreningar hafva visserligen i sin ordning framkallat arbetsgifvarnas, och förhållandet parterna emellan har genom koalitionsrättens medgifvande åtminstone icke till en början förbättrats. Strejkernas antal har i allmänhet vuxit, om också deras våldsamhet minskats och blodsutgjutelser och skadegörelser å egendom blifvit mera sällsynta, då den styfmoderliga behandlingen från statens sida upphört och vigten af att icke förverka allmänhetens sympati blifvit insedd, ehuru de ingalunda alldeles försvunnit (kolstrejkerna i Belgien vid flere tillfällen, i Decazeville 1886, i Schlesien 1889, »Molly Maguires» i Pennsylvanias koldistrikt). Men å andra sidan har den ökade likheten i parternas stridskrafter också ökat insigten om de växande svårigheterna att med våld drifva sin sak igenom och dermed benägenheten att genom en fredligare metod söka uppnå samma resultat som genom den krigiska. Den förändrade uppfattningen har tagit sig uttryck i »förliknings- och skiljenämnder», till ett lika antal bildade af parternas representanter, hvilka på jämlik fot förhandla om de framställda anspråken. För den händelse enighet icke uppnås, fungerar såsom högre instans en skiljedomare, som eger att, stödd på det honom af parterna förelagda bevismaterialet, pröfva deras resp. ekonomiska styrka och afgifva det utslag, som i annat fall genom den verkligt utkämpade striden, strejken, skulle kommit i dagen -- ett utslag, som det sedermera tillkommer parternas resp. föreningar att förskaffa hörsamhet. Om också detta stundom misslyckas, och om det alltid kommer att finnas fall, då så vigtiga intressen stå på spel och utgången så litet på förhand kan förutsägas, att parterna hällre föredraga att afgöra saken i öppen strid, reduceras emellertid genom denna »förlikningsmetod» antalet sådana fall till ett minimum.
Denna nu skildrade utveckling har ännu endast England genomgått. Der har förlikningsmetoden, som kallats till lif genom Mundellas och Kettles bemödanden i början på 1860-talet, utan någon som hälst statlig medverkan, men förnämligast genom fackföreningarnas, med växande storlek, rikedom och sammanhållning också ökade håg och förmåga att förekomma strejker vunnit allt större terräng och detta inom landets vigtigaste industrier. De vackraste resultaten förete bomullsspinneriet och väfveriet i Lancashire, kolindustrien i Durham, Northumberland, Cumberland och s. Wales, jernindustrien i Cleveland, Staffordshire och n. England, maskinoch skeppsbyggeriet i hela landet. Det är emellertid långt ifrån, att det fredligare förfaringssättet upptagits af eller lyckats i den engelska industrien i allmänhet. Icke blott brister i sjelfva nämndernas organisation, utan äfven bristande insigt och benägenhet hos parterna att underkasta sig den nya ordningen, särskildt arbetsgifvarnas ovilja att uppgifva den forna patriarkaliska ståndpunkten och på jämlik fot förhandla med arbetarnas representanter, det ofta öfvervägande antalet icke organiserade såväl arbetsgifvare som arbetare, på hvilka de resp. föreningarna utöfva endast ringa inflytande, bristande disciplin inom föreningarna sjelfva -- allt detta bereder alltjämt strejkerna en icke helt och hållet ofruktbar jordmån äfven i England.
I Förenta staterna, der utvecklingsgången mest närmat sig den engelska, och der icke blott privata, utan äfven statliga skiljenämnder äro i verksamhet, äro det fredliga förfarandets framsteg i sjelfva verket tämligen obetydliga. Den koloniala bristen på stadgade industriella förhållanden, arbetets befintlighet på flyttande fot, icke blott från ort till ort, utan från ett yrke till ett annat, de många för hvarandra främmande arbetarenationaliteterna m. m. hindra arbetareföreningarna att uppnå samma betydelse som i England. Arbetsinställelserna florera; de i strejker indragna arbetarnas antal har från 1881 till 1886 vuxit med 286,4 proc. Af detta antal tillhörde 19,5 proc. bergs-, 14,6 metall-, 9,6 transport-, 7,5 byggnads-, 7,3 tobaks- och 5,6 beklädnadsindustrien. -- Den europeiska kontinenten företer ännu ogynsammare förhållanden; der återstå ännu åtskilliga faser att genomlöpa. En först sent medgifven koalitionsfrihet, för hvars realiserande, särskildt i Tyskland och Österrike, myndigheternas farhågor för socialistiskt inflytande lägga hinder i vägen; de olika arbetarepartiernas inbördes kamp; öfvervägande husindustrielt och qvinligt arbete i vissa yrken; bristande enhet i språkligt afseende och saknaden af koncentrerande fabriker (Schweiz) m. m. hafva hittills qvarhållit fackföreningarna på ett i allmänhet primitivt stadium. Mot arbetsgifvarna, står sålunda ingen jämbördig makt; för arbetarnas mer eller mindre tillfälliga sammanslutningar är motparten oftast icke villig att gifva efter eller ens att ingå i förhandlingar med desamma. Spåren till ett förlikningsförfarande på enskild väg äro ytterst sparsamma (t. ex. hos de starkt organiserade tyske och österrikiske boktryckarna, de tyske skomakarna, i åtskilliga industrier i Paris, i Mariemonts kolverk m. fl. ställen i Belgien, i sidenindustrien i Como). Bland statliga åtgöranden märkes en belgisk lag af 1887 om »uppsigtsråd för industri och arbete»; en och annan »gewerbliches schiedsgericht» (domstol för egentliga rättstvister arbetsgifvare och arbetare emellan) i Tyskland (t. ex. i Leipzig) har äfven med framgång förebyggt strejker. Kejsar Vilhelm II:s skrifvelse af 4 Febr. 1890 afsåg likaledes att på förhandlingsväg parterna emellan och med statliga myndigheters biträde söka vidmakthålla den sociala freden, hvilket också fick uttryck i lagen af d. 29 Juli s. å. På det hela taget har strejkrörelsen likväl ostördt fått utveckla sig. Mera betydande strejker hafva under senare tider förekommit i Tyskland i boktryckeri-, tobaks-, byggnads-, metall-, snickeri-, skomakeri-, skeppsbyggnads- och kolgrufveindustrierna (Waldenburg 1869--70, Essen 1872 och i synnerhet Westfalen, Rhenprov. och Schlesien 1889); i Österrike i bergs-, glas-, textil-, spårvägs- och i synnerhet boktryckerinäringarna, i Frankrike (1874--85) i textil- (39 proc.), mineral- och metall-, särskildt kolgrufvorna (17), byggnads- (15), läder- och skinn- (6), beklädnads- (5) och jordarbetareindustrierna (2); i Belgien i de flesta industrier, i synnerhet kolgrufvorna (redan på 1860-talet, flere gånger under 1870-talet och särskildt intensivt 1885--89); i Italien i ylleväfveriet (i och omkring Biella) och i jordbruksnäringen. Jämförelsevis mindre hemsökta hafva hittills Schweiz, Nederländerna och de nordiska landen varit. Jfr art. »Arbeitseinstellungen» i »Handwörterbuch der staatswissenschaften» (1890) och A. Raphael, »Arbetsgifvare och arbetare» (1888). Rphl.