Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 15. Socker - Tengström

Strejk (Eng. strike, af provinsialismen to strike, stryka omkring) betecknar en af ett större antal arbetare gemensamt företagen arbetsinställelse i afsigt att derigenom erhålla fördelaktigare arbetsvilkor. Strejker förekomma hufvudsakligen i industrien och transportväsendet, mera sällan deremot i jordbruksnäringen. Deras motsvarighet å arbetsgifvarnas sida är »lockout», arbetslokalernas stängning för att förmå arbetarna att afstå från en tilltänkt strejk eller för att tilltvinga sig deras arbete för bättre pris eller på gynsammare vilkor i öfrigt.

Strejkerna äro egentligen en modern företeelse, ehuru de ingalunda voro okända för skråtiden. I det stora flertalet industrier, der kapitalets rol i produktionen ännu var obetydlig, der hvarje mästare sysselsatte endast ett ringa antal gesäller, der utsigten att blifva mästare förefans för de flesta arbetarna och der sålunda någon egentlig konflikt i modern mening mellan kapital och arbete icke kunde uppstå, voro strejkanledningarna visserligen icke desamma som i våra dagar. Tvisterna framkallades icke så mycket af lönefrågor som af gesällernas anspråk på vederbörlig aktning för deras ståndsära och sociala sjelfständighet, på rätt till fri organisation, på andel i den industriela domsrätten o. dyl. I de näringar deremot (t. ex. ylleväfnads-, byggnads-, boktryckeri-industrierna), som redan tidigt drefvos i större skala och som genom sitt ringa antal mästare, sina massor arbetare, för hvilka gesällegenskapen icke var blott ett genomgångsstadium, sina »mellanhänder» och sina löneafdrag förete en fullt modern anstrykning, förekomma redan i 2:dra hälften af 14:de årh. strejker, der rena lönefrågor utgöra tvisteämnet, och hvilka »endast till tidpunkten skilja sig från det 19:de årh:s». Med det kapitalistiska produktionssättets tilltagande utbredning blifva sådana konflikter af ekonomiska anledningar trots alla stränga koalitionsförbud allt vanligare; 18:de årh. har också kallats »gesällupprorens tid». Det är emellertid först storindustriens fullständiga herravälde i det 19:de, som bragt konflikten mellan kapital och arbete till framträdande i dess nuvarande skarpa form. Storindustriens konseqvenser: de vuxna arbetarnas åtminstone temporära ersättande af maskiner, qvinno- och barnarbetets förökade användning, fluktueringarna i produktionen, särskildt af »säsongartiklar», de tätare och våldsammare än förut återkommande stora kriserna, utöfva ett nedtryckande inflytande på arbetarnas ekonomiska ställning, men framkalla också deras energiska försök att bibehålla och, då utsigterna att sjelfva blifva arbetsgifvare för det stora flertalet upphört, om möjligt förbättra densamma. Kommer härtill de privata affärsföretagens allt oftare skeende ombildning till stora aktiebolag, der arbetsgifvarens personliga förhållande till arbetarna så godt som upphör, de starkt koncentrerade stora arbetaremassornas naturliga benägenhet att sammansluta sig till ömsesidigt bistånd, de demokratiska och socialistiska idéernas växande inflytande, arbetsklassens höjda anspråk på lifvets yttre goda, så är i få drag den jordmån karakteriserad, ur hvilken de moderna strejkerna uppväxa.

De förbättringar i arbetsförhållandet, som med strejkerna afses, gå hufvudsakligen ut på högre lön eller äro åtminstone riktade mot lönesänkning; lönefrågor intaga i hvarje strejkstatistik ett betydande rum, så t. ex. i Förenta staternas (för 1881--86) 50 % (deraf 42,3 för löneförhöjning), i Frankrikes (1874--85) 66, Italiens (1860--84) 46. Andra dermed sammanhängande anledningar äro aflöningssätt och löneafdrag. En hög siffra, särskildt i England och Förenta staterna, uppvisar äfven minskning af arbetstiden. Öfriga orsaker af mångfaldigt skiftande art -- Förenta staternas statistik räknar icke mindre än 314, af hvilka likväl 17 ensamt utgöra 90,28 % af hela antalet -- äro: »mellanhänder», lärlingars, barns och främmande arbetares användning, utsträckt begagnande af maskiner, nya tillverkningsmetoder, ändringar i arbetsordningen i allmänhet, förmäns disciplinära myndighet, böter, medlemskap af fackeller annan förening (särskildt socialistisk), hjelpkassors förvaltning, lagliga skyddsåtgärders genomförande o. s. v.

Som tidpunkt för genomförandet välja arbetarna, såsom såväl engelsk och amerikansk som tysk och belgisk erfarenhet tyckes utvisa, hälst de tider, då produktionen är utsatt för den största oregelbundenheten. Vid affärslifvets uppsving framkallar nämligen arbetsgifvares större driftsvinst arbetarnas önskan att äfven erhålla sin del af de goda tiderna, på samma gång som den ökade efterfrågan på arbetskraft är dem en anledning att söka höja sitt pris på denna. Under tryckta tider tvingas de deremot att genom ökade anspråk åtminstone söka bibehålla sin ekonomiska position eller att direkt sätta sig till motvärn mot en af arbetsgifvarna afsedd lönesänkning. Resultatet blir i båda fallen olika; i uppsvingets tid ofta lyckligt, stundom redan genom sjelfva hotet med strejk: i depressionens vanligtvis ogynsamt.

I fråga om strejkernas verkningar framhålles det stundom från arbetarnas sida, att de genom arbetets upphörande utöfva ett gynsamt inflytande såsom botemedel mot en planlös öfverproduktion, liksom att den period af året, då produktionen till arbetarnas skada i alla händelser måste ligga nere, nu åtminstone förlägges till en för arbetarna gynsam tidpunkt. Men oafsedt den motsägelse, som ligger i att klaga öfver öfverproduktion och på samma gång icke kunna fördraga några veckors arbetslöshet, är, såsom Sartorius anmärker, åtminstone efter amerikansk erfarenhet strejkernas varaktighet längre än arbetslöshetens. Afbrott i produktionen under en årstid, då liflig efterfrågan råder, innebär dessutom antingen en förminskning i tillgången och sålunda en prisstegring på varan eller, der utlandets konkurrens inskrider, förlust af kundkrets för den inhemska industrien. Då strejkerna vidare för bättre verkans skull företagas helt plötsligt, kan den oförberedde arbetsgifvaren hafva stora förråd af råmaterial inne, som nu komma att förfaras. Hans maskiner och öfriga fasta kapital ligga oanvända och räntelösa;