Sida 372
Stratford on Avon ...
redan blotta farhågan för strejk utöfrar ett hämmande tryck på industriel företagsamhet. Härtill komma tredje mans oförskyllda lidanden. Andra industrier, hvilkas behof den strejkande industrien icke längre kan tillfredsställa, kunna blifva tvungna att inställa sin egen produktion. Der tillverkningen afser den stora massans förbrukningsartiklar, kan prisstegringen framkalla nöd bland de fattigaste klasserna. Inom kommunikationsväsendet kunna strejker medföra stora obehag för den resande allmänheten; inom belysningsanstalterna rent af bringa samhällssäkerheten i fara. Särskildt de på sista tiden allt oftare återkommande stora kolstrejkerna kunna genom sjelfva produktionens och produktens egendomligheter (svårigheten att få dugliga arbetare i stället, det ringa förråd af varan, som kan hållas på lager, bristen på surrogat, arbetarnas starka koncentrering och deras eget mindre trängande kolbehof) icke blott strandsätta de privata, stora som små hushållningarna på deras »dagliga svarta bröd», utan äfven genom att omöjliggöra härens och flottans mobilisering sätta sjelfva statens bestånd på spel. Stridens hänsynslöshet och excesser försämra ytterligare förhållandet mellan kapital och arbete, och känslor af bitterhet qvarlefva länge hos den förlorande parten. För socialistisk propaganda äro strejkerna ett synnerligt lämpligt hjelpmedel, såsom t. ex. Internationales framgångar i Belgien på 1860-talet utvisa.
För arbetarna sjelfva kunna följderna likaledes ofta blifva allvarsamma nog. Bristen på mensklig arbetskraft under en strejk kan framkalla uppfinning af nya maskiner, som för en tid åtminstone göra arbetarnas användning obehöflig, och gent emot de strejkandes förhoppningar att afgå med segern ställer statistiken i allmänhet, särskildt inom storindustrien, ett öfvervägande antal misslyckade strejker. Så t. ex. Bevans engelska (1870--79) med 79 gynsamma, 189 ogynsamma, 91 förlikta. I Förenta staternas (1881--86) äro de resp. siffrorna 1,560, 1,814 och 526; i Frankrikes (1874--85) 206, 427 och 120; i Italiens (1878--84) 30, 119 och 110. De belopp, som dessa rörelser kosta arbetsklassen i dess helhet i form dels af förlust af löner eller af hopsparade medel, som kunnat tjena andra ändamål (sjukhjelp m. m.), dels af understöd från andra yrkens arbetare, äro högst betydande och vid de misslyckade strejkerna uppoffrade så godt som utan nytta. Annorlunda deremot, om det åsyftade resultatet uppnås, äfven om det tillfredsställda anspråket ofta nog icke genom någon exakt uppskattning i penningar kan vägas mot strejkkostnaden. Och hur resultatet än må utfalla och hur menliga följder för öfrigt kunna beledsaga strejkerna, måste man, så länge arbetarna icke ega något annat medel att söka genomdrifva sina anspråk, erkänna strejken som en berättigad nödfallsutväg. Den enskilde, numera visserligen rättsligt frie arbetaren är nämligen i priskampen med arbetsgifvaren om sin vara, arbetsprestationen, icke äfven faktiskt fri. Det beroende i fysiskt, inteliektuelt, moraliskt och socialt afseende, hvaruti han står till arbetsgifvaren, gör det omöjligt eller åtminstone svårt för honom att som en vanlig säljare förhandla på jämlik fot med köparen. Och så länge hundra andra äro villiga att intaga hans plats i arbetslokalen, kan hans beslut att lemna denna icke utgöra ett nog starkt motiv för motparten att medgifva honom förbättrade vilkor. Det är först genom en förening med yrkesbröder i samma ställning och med samma kraf, som hans arbetsinställelse, ja redan blotta hotet om densamma, kan medföra åsyftadt resultat. Öfverallt, der staten med uppgifvande af det forna egna inskridandet ofvanifrån öfverlemnat arbetsvilkorens uppgörande till en fri förhandling mellan parterna sjelfva, har lagstiftningen också, visserligen ofta nog först efter stora ansträngningar å arbetarnas sida, som en nödvändig konseqvens af den förändrade uppfattningen måst medgifva arbetarna full rätt till sammanslutning i dylikt syfte. »Koalitionsfriheten» infördes i England 1824, i Sachsen m. fl. tyska stater omkr. 1860, i Nordtyska förbundet 1869, i Österrike 1870, i Frankrike 1864, i Belgien 1866. Och då vidare framgångarna växa med sammanslutningarnas styrka och varaktighet, så har koalitionsrättens medgifvande allt oftare förvandlat de mera tillfälliga och lokala förbindelserna till permanenta och nationella »fackföreningar», som, planmässigt organiserade och disciplinerade samt stödda på en samlad strejkkassa, kunna hålla ut en längre tids arbetslöshet, utan att af hungern genast tvingas till eftergifvenhet. I de fem af Förenta staterna, der fackföreningarna nått sin största utveckling, var (1881--86) procenten lyckliga strejker 71, i hela Unionen blott 60.
Dessa arbetarnas föreningar hafva visserligen i sin ordning framkallat arbetsgifvarnas, och förhållandet parterna emellan har genom koalitionsrättens medgifvande åtminstone icke till en början förbättrats. Strejkernas antal har i allmänhet vuxit, om också deras våldsamhet minskats och blodsutgjutelser och skadegörelser å egendom blifvit mera sällsynta, då den styfmoderliga behandlingen från statens sida upphört och vigten af att icke förverka allmänhetens sympati blifvit insedd, ehuru de ingalunda alldeles försvunnit (kolstrejkerna i Belgien vid flere tillfällen, i Decazeville 1886, i Schlesien 1889, »Molly Maguires» i Pennsylvanias koldistrikt). Men å andra sidan har den ökade likheten i parternas stridskrafter också ökat insigten om de växande svårigheterna att med våld drifva sin sak igenom och dermed benägenheten att genom en fredligare metod söka uppnå samma resultat som genom den krigiska. Den förändrade uppfattningen har tagit sig uttryck i »förliknings- och skiljenämnder», till ett lika antal bildade af parternas representanter, hvilka på jämlik fot förhandla om de framställda anspråken. För den händelse enighet icke uppnås, fungerar såsom högre instans en skiljedomare, som eger att, stödd på det honom af parterna förelagda bevismaterialet, pröfva deras resp. ekonomiska styrka och afgifva det utslag, som i annat fall genom den verkligt utkämpade striden, strejken, skulle kommit i dagen -- ett utslag, som det sedermera tillkommer parternas
Källa: Project Runeberg ·
