Torp, kamer. och ekon. Ordet »torp» har visserligen samma ursprung som T. dorf, by, men det har i svenskan fått en annan, vida inskränktare betydelse. Det motsattes i våra äldsta rättskällor just ordet »by». Dock förekom þorp redan i dem i tvänne väsentligen skilda betydelser, beroende utan tvifvel derpå att byns begrepp ej från början var detsamma i alla lagarna. Inom Skånelagens område, der till en bys kännetecken städse erfordrats ett flertal gårdar, synes torp sålunda, liksom efter de äldre danska lagarna, hafva utgjort beteckningen för de bosättningar, som uppkommit derigenom att i de stora byalagen en eller flere gårdsegare flyttade sin bostad från den trånga bytomten ut på byns mark. I regeln bibehöllos dervid förut innehafda egoskiften, ehuru naturligen i samband med utflyttningen en sträfvan alltmera gjorde sig gällande att omkring den nya tomtplatsen med eller utan nyrödjning samla så mycket af gårdens egor som möjligt. Dessa torp intogo visserligen ett underordnadt förhållande till den by såsom helt betraktad, ifrån hvilken de hade sitt ursprung, men ej i jämförelse med en enskild på den gamla bytomten qvarliggande gård. Med denna voro de tvärtom likställda, såväl hvad storleken angår som i de flesta öfriga hänseenden. En liknande betydelse synes ordet torp haft äfven inom Vestgötalagens område. I det öfriga Sverige, der till en början äfven enstaka bosättningar fingo namnet by, erhöll torp deremot en vida lägre betydelse, i det att dermed kom att betecknas allenast smärre, vanligen å utmarken verkställda, med bostäder försedda odlingar, som, ehuru hufvudsakligen afsedda för jordbruket, ännu ej uppnått den storlek, att de kunde likställas med gårdar och hemman eller deras innehafvare med bönder och landboar.
Det är till denna senare betydelse af torp, som det nuvarande torpbegreppet anknyter sig, och detta äfven inom Skåne- och Vestgötalagarnas områden (så länge torp hade sin förnämligare betydelse, nyttjades der för smärre bebyggda jordbrukslägenheter andra beteckningar, nämligen i Vestergötland »tomter», i Bleking »målar» och i Skåne, såsom ännu i dag, »gatehus»). Utvecklingen af detta torpbegrepp står emellertid i närmaste samband med den olika ställning innehafvarna af torp, torparna, under skilda tider intogo till bönderna med afsende på skattefördelningen. Ehuru tidigare räknade bland den obesutna delen af folket, deltogo torparna, åtminstone från början af 16:de årh., med bönderna ej allenast i tillfälliga, utan äfven i ständiga utskylder, men skattade dervid i regeln lägre än bönderna (vanligen endast till hälften mot dem). Som emellertid efter hand många utaf bönderna vid skattefördelningen blefvo räknade för »halfva», flyttades innehafvare af torp med den derför erforderliga storleken öfver till »halfbönder», och i samband dermed kommo de qvarstående torparna att skatta lägre än desse. Dock intogo torparna vid skattefördelningen under 16:de årh. ej någon bestämd proportion till »hel»- och »half»-bönderna, utan denna vexlade vid skilda tider och utskylder, ja äfven vid de olika jordnaturerna. Det vanligaste var, att de skattade till 1/4 mot bönderna, hvarför de kallades »fjerdingsbönder», »fjerdingstorpare». Detta blef regel från början af 17:de årh. Man skilde då emellan hela och halfva hemman samt torp, hvarvid torpet kommit att blifva beteckning för 1/4 hemman, liksom »halftorpet» för 1/8 hemman (»åttingstorpare»). Sedan torp sålunda satts i bestämd aritmetisk proportion till hemman, förelåg ej vidare någon anledning att för betecknande af dess skatteförmåga bibehålla torpnamnet i jordeböckerna. Företrädesvis under förra hälften af 17:de årh. blefvo de förut i jordeböckerna såsom torp uppförda lägenheterna i stället benämnda 1/4 eller 1/8 hemman.
Nya torp upptogos emellertid efter hand. Hvad dem angår, återfick torpbegreppet sin gamla betydelse, endast i så måtto inskränkt, att ordet torp blef beteckning för smärre bebyggda jordbesittningar, som, ehuru skattlagda, ej kunnat sättas till 1/4 och 1/8 hemman eller, sedan man börjat urskilja ännu mindre hemmantal, till det minsta mantalsbråk man använde. Alltifrån midten af 17:de årh. sökte man väl hindra anläggning af torp på härads- och socken-allmänningarna. Ej så få torp upptogos dock efter hand å dem samt hafva, derest de ej förut fått ränta sig åsätt och om de tillkommit med vederbörligt tillstånd, blifvit skattlagda efter 1793 och 1805 års skogsordningar. Å allmänningarna i de norra orterna har äfven i senare tid i samband med afvittringarna en del s. k. »kronotorp» upptagits mot ränta, men utan mantal, å sådana ställen, der det till odling afsedda området ej varit så stort, att det motsvarat minst 1/8 mantal. Man skulle väntat, att det största antalet skattlagda torp skulle uppstått å enskilda, förut skattlagda hemmans egor. Efter skattläggningsmetoderna synes man emellertid ej gerna velat skattlägga dylika torp särskildt, utan tillsammans med det hemman, hvarå de upptagits. Härtill kom dessutom, att staten ganska snart för att främja landets uppodling gaf frihet för skatt å dylika torp, liksom liknande frihet i samband med indelningsverkets ordnande medgifvits för de många, nu omkr. 21,189, ryttare-, soldat- och båtsmanstorpen (jfr Indelta armén, sp. 509). Af de nuvarande skattlagda torpen, hvilka äro sjelfständiga, för sig bestående, i jordeboken med särskilda nummer upptagna lägenheter, torde alltså de flesta upptagits å allmänningar. Huru få till antalet de äro framgår tydligt deraf att samtliga i jordeboken upptagna jordlägenheter, af hvilka torpen utgöra ett ringa antal, ej uppgå till mer än omkr. 21,000. I vissa trakter saknas skattlagda torp nästan helt och hållet. I stället uppstod å förut skattlagda hemmans egor ett stort antal oskattlagda torp, som ej voro sjelfständigt för sig bestående, utan inbegripna under andra hemmans skattläggning. Med dem var dock den olägenhet förbunden, att de ej kunde skiljas från det hemman, hvarå de upptagits, enär staten af omsorg för skatternas utgörande ej ansett sig kunna medgifva, att delar af de en gång bestämda hemmanen finge afsöndras ifrån desamma utan att deltaga i de å dem hvilande utskylderna. Man fann dock snart, att denna olägenhet kunde undvikas, om å afsöndringen utan deltagande i utskylderna till staten sattes en afgäld, som motsvarade de derå belöpande skatterna och besvären. Denna afgäld, som vederbörande myndighet hade att fastställa, skulle hemmansegaren uppbära och staten ega tillgripa endast i händelse hemmausegaren brast i utskyldernas utgörande. En sådan rätt att mot afgäld afsöndra jord från förut skattlagda hemmans egor gafs hufvudsakligen genom en skiftesförfattningarna och har sedermera utsträckts genom afsöndringsförfattningarna 1827, 1864 och 1881, så att dylika afsöndringar med vissa vilkor få ske ej allenast för alltid, utan äfven för viss tid och lifstid. Bland de sålunda gjorda afsöndringarna har en stor del erhållit benämningen torp. Äro de afsöndrade för alltid, lagfaras de och införas ofta med namn och nummer i särskilda, jordeboken bifogade förteckningar, som anses utgöra delar af densamma. Äro de för viss tid och lifstid afsöndrade, intecknas de, men förekomma ej på något sätt i jordeböckerna. Ofta försummar man dock att söka fastställelse å afgäld en af dessa afsöndringar, särskildt de på viss tid och lifstid upplåtna. Af de i K. M:ts Befallningshafvandes femårsberättelser 1881--85 upptagna 120,543 oskattlagda »jordtorpen» äro ocksåde flesta utan afgäld upplåtna. Detta gäller äfven de i detta antal ej inräknade ryttare-, soldatoch båtsmanstorpen. Af de utan afgäld upplåtna oskattlagda torpen, hvilka lika litet som de på viss tid och lifstid upplåtna afsöndringarna upptagas i jordeböckerna, är ett stort antal på vanligt sätt utarrenderadt mot afgift i penningar eller varor, en art smärre arrendegårdar. De flesta äro dock, särskildt i skogsbygden, s. k. »dagsverks-» och »stattorp», som upplåtits företrädesvis mot arbetsprestationer till den gård, å hvars egor de upptagits. Dessa arbetsprestationer äro af vexlande natur i skilda trakter och alltefter torpens olika storlek. Stundom har torparen att vid hufvudgården hålla en arbetare under hela året (vanligen en legd arbetare). Men oftast är arbetsskyldigheten inskränkt till ett visst antal dagsverken att utgöras antingen på bestämd tid eller efter tillsägelse. Dagsverkena lemnas i regeln på torparens egen kost och endast undantagsvis mot betalning (denna är vanl. lägre än den eljest i orten brukliga). Någon gång har torparen skyldighet att vid hufvudgården hålla äfven dragare. Å slättbygden hafva i senare tid många dagsverksoch stattorp lagts ut till hufvudgården eller utarrenderats mot vanlig arrendeafgift. Dock har å andra sidan, åtminstone i vissa trakter, en sträfvan gjort sig gällande att söka fästa jordbruksarbetaren vid gården genom att gifva honom något större eller mindre jordbruk, hvarigenom antalet af dagsverksoch stattorp åter ökats. (Jfr Stat, 4 b).
Torpen äro således för närvarande: 1) dels skattlagda, 2) dels oskattlagda, men upplåtna mot afgäld till hemmansegaren efter afsöndringsförfattningarna, 3) dels oskattlagda, utan åsätt afgäld. För dem alla är det gemensamt, att de äro smärre, bebyggda, vanligen å icke förut odlad mark upptagna lägenheter, som hufvudsakligen tjena jordbruket. Från hemman skiljas de derigenom att de ej äro mantalssatta, från öfriga lägenheter derigenom att de äro bebyggda jordbrukslägenheter i motsats å ena sidan till dem, som ej äro eller, hvad särskildt de skattlagda torpen angår, åtminstone ej vid skattläggningen voro försedda med bostad (t. ex. »urfjäll», »åkrar», »ängar»), samt å andra sidan till lägenheter, som företrädesvis tjena ett annat ändamål än jordbruket, och som påträffas under vidt skilda benämningar. Dock förekomma bebyggda jordbrukslägenheter, såväl oskattlagda som ännu mera skattlagda, under andra namn än torp (t. ex. »utjordar», »gatehus», »nybyggen»). Ofta föreligger dervid endast en namnskilnad, men stundom en verklig begreppsolikhet. Så beteckna i de trakter, der ett byamål (»öretal», »stångtal») af gammalt funnits, utjordar icke mantalssatta, men dock skattlagda andelar i en bys odala egor, torp åter dylika besittningar upptagna å icke förut odlad mark. För öfrigt kan man ej angifva något bestämdt maximum och, ännu mindre, minimum för det jordinnehaf, som fordras till ett torp. Gränsen är derför ganska obestämd, särskildt emot sådana smärre bebyggda lägenheter, som hafva någon mindre jord, utan att jordbruket för dem är hufvudsaken (»backstugor»). Denna obestämdhet medför dock numera ej någon större olägenhet, då torp endast är beteckning för en bruksenhet och ej såsom förut är af vigt i skattehänseende. G. T.