Invaliditetsförsäkring

Invaliditetsförsäkring (se Invaliditet. Suppl.) är den art af försäkring, som afser att åt den försäkrade bereda understöd vid varaktig oförmåga till arbete. Invaliditetens orsaker kunna vara af olika slag: sjukdom, olycksfall (se Olycksfallsförsäkring) eller ålderdom (se Ålderdomsförsäkring). Det för invaliditetsförsäkiingen särskildt betecknande är att understödet i form af pension först då utgår, när den försäkrade anses vara »invalid», d. v. s. till arbete varaktigt oförmögen eller ur stånd att genom sådant arbete, som motsvarar hans »krafter och färdigheter», förtjena ett visst existensminimum. I det socialekonomiska lagstiftningsarbetet rörande arbetarepensionering (se d. o. Suppl.) sammanställas ofta invaliditets- och ålderdomsförsäkring, så att invaliditet principielt utgör det bestämmande för pensions utbekommande, men derjämte en viss hög ålder, t. ex. 70 år, i och för sig antages alltid (oafsedt den enskildes mer eller mindre väl bevarade arbetskraft) medföra arbetsoförmåga, som berättigar till pension. — Invaliditetsförsäkring finnes införd i Tyska riket genom lag ang. invaliditets- och ålderdomsförsäkring af d. 22 Juni 1889. I Sverige hafva den s. k. Nya arbetareförsäkringökomitén (se Ålderdomsförsäkring) och regeringen, i ett af 1895 års riksdag förkastadt förslag (se Arbetarepensionering. Suppl.), fotat sina framställningar på den kombinerade invaliditets- och ålderdomsförsäkringen. E. Bn.