Olycksfallsförsäkring är den art af försäkring (se d. o.), som afser att bereda ersättning vid kroppsskada, hvilken träffat en person genom olycksfall. Ersättningen utgår i allmänhet dels vid dödsfall till efterlefvande anhöriga eller andra rättsinnehavare, dels ock vid invaliditet, fullständig eller partiel, öfvergående eller för all framtid, till den försäkrade sjelf samt kan antingen bestå i ett kapital för en gång eller i periodisk godtgörelse, hvilket senare är det vanliga vid öfvergående skada. -- Olycksfallsförsäkringen uppstod i England och Nord-Amerika samt afsåg till en början hufvudsakligen olycksfall, som timade å jernvägsresor. Numera lemnas dylik försäkring såväl för olycksfall å resor som för olycksfall vid ett eller flere slag af arbete samt mot olycksfall öfver hufvud, de må, träffa den försäkrade under hans yrkesutöfning, vid hans vanliga sysselsättning eller eljest. En allmän fordran är, att olycksfallet skäll hafva uppkommit genom en yttre, våldsam orsak utan den skadades egen fria vilja eller grofva vållande. Dessutom göras vanligen i försäkringsaftalet (policen) vissa undantag, såsom att försäkringen ej gäller olycksfall, som förorsakas genom jordbäfning, krig, uppror, duell, slagsmål, deltagande i kapplöpningar eller luftballongfärder, färder på velociped eller lustfärder i segelbåt och dylika mer än vanligt farliga förehafvanden eller genom att handla i strid med de till lifvets och helsans skydd gällande lagar eller säkerhetsföreskrifter, ej häller olycksfall, som träffa en person, då han icke är fullt nykter eller vid fullt normal sinnesbeskaffenhet. Aftalet om försäkringen kan gälla antingen en enda, bestämd person eller ock flere, tillhörande en viss kategori, och hvilka icke ens behöfva vara namngifna. I senare fallet är försäkringen kollektiv, och denna form användes företrädesvis, då arbetsgifvare försäkra sin personal för olycksfall i arbetet. -- Anstalter för olycksfallsförsäkring hafva uppstått äfven i Sverige, nämligen aktiebolagen Fylgia (1881), Skandinavien (1887) och Norden (1888). Under verksamhetsåret 1886 voro i Fylgia enskildt försäkrade omkr. 13,000 personer, af hvilka 10,500 räknades till ståndspersoner. Kollektiv försäkring hade ingåtts för ungefär 6,200 personer. Den betydelse, som en ordnad och utbredd försäkring för olycksfall i arbetet kan ega till förbättring af arbetareklassens vilkor, har föranledt, att denna försäkringsgren i senare tider ådragit sig den socialpolitiska lagstiftningens uppmärksamhet i samband med frågan om arbetsgifvares skyldighet att godtgöra skada, som träffat hans arbetare i arbetet. Enligt de i allmänhet gällande generella lagbestämmelserna om skadestånd är vederbörande arbetsgifvare pligtig att lemna ersättning åt arbetare, som utan eget förvållande skadas i arbetet, eller, om döden deraf följer, åt deras anhöriga endast då det kan visas, att arbetsgifvaren uppsåtligen eller genom uraktlåtande af skyldig aktsamhet förorsakat skadan. I vissa land, bl. a. Frankrike, gör väl lagstiftningen arbetsgifvaren derjämte ansvarig, om det kan ådagaläggas, att någon af hans underordnade vid utförande af sitt uppdrag eller arbete vållat skadan. Men äfven i dessa land hafva de allmänna stadgandena om skadestånd endast mera undantagsvis kunnat bereda ersättning vid i arbetet uppkommande olycksfall. För den skull har man flerestädes genom särskilda lagar ålagt arbetsgifvaren en vidsträcktare ersättningsskyldighet. Denna inträder antingen när hälst någon skadats genom den af arbetsgifvaren drifna rörelsen (tyska lagen af d. 7 Juni 1871 beträffande jernvägar, fabriker och bergverk) eller endast då skadan träffat i företaget anställda arbetare (schweiziska lagarna af d. 25 Juni 1881 och d. 26 April 1887, hvilka afse fabriker, grufvor, transportrörelse, byggnadsföretag m. m., samt den provisoriska engelska lagen af d. 7 Sept. 1880).
I Sverige är enligt allmän rätt arbetsgifvare ansvarig, endast om han sjelf bevisligen vållat skadan. Men genom en lag af d. 12 Mars 1886 har innehafvare af jernväg, der befordran af personer eller gods verkställes med ångkraft, en mer omfattande skadeståndsskyldighet, då någon vid jernvägen anställd person till följd af jernvägsdriften blifvit dödad eller skadad. I sådana fall är nämligen jernvägsinnehafvaren förbunden att lemna ersättning med i allmän lag bestämda skadeståndsbelopp, derest icke den, som skadan led, genom öfverträdelse af gällande föreskrifter eller annan grof vårdslöshet sjelf ådragit sig densamma. Men härvid är ytterligare bestämdt, att, om den, som lidit kroppsskada, till följd deraf är berättigad att erhålla pension eller annat understöd från kassa, som h. o. h. eller till väsentlig del bildats genom bidrag af jernvägens innehafvare, eller om han blifvit på bekostnad af jernvägsinnehafvaren försäkrad mot olycksfall, jernvägens innehafvare skall, i den mån skadan sålunda varder ersatt, njuta befrielse från honom eljest åliggande ersättningsskyldighet. Nämnda svenska lag har således, likasom den tyska af år 1871, lemnat arbetsgifvare en anvisning att försäkra sin personal för olycksfall i arbetet.
En ordnad försäkring för olycksfall i arbetet medför, i jämförelse med en arbetsgifvarna ålagd privaträttslig ersättningsskyldighet, de fördelarna, att ersättningsbeloppen till skadad person eller hans anhöriga äro på förhand fastställda och att godtgörelse i allmänhet erhålles utan rättegång samt med större snabbhet och trygghet, äfvensom att ersättningskostnadens bestridande för den det vederbör betydligt underlättas. I den mån försäkring för olycksfall i arbetet allmännare genomföres, kan ock en viss lättnad beredas i den allmänna fattigvården. Med hänsyn härtill och till det intresse, som samhället i öfrigt bör ega deraf att arbetsklassens ställning såvidt möjligt förbättras och betryggas, har i vissa land staten upprättat anstalter för försäkring för olycksfall i arbetet. Så är i Frankrike genom en lag afd. 11 Juli 1868 en statsanstalt upprättad för frivillig försäkring för sådana olycksfall. I Italien har staten likaledes, enligt en författning af d. 8 Juli 1883, genom öfverenskommelse med tio enskilda bankinstitut anordnat en anstalt, som står öppen för individuel eller kollektiv olycksfallsförsäkring af arbetare från 10 års ålder. Det torde emellertid knappast vara på frivillighetens väg en dylik försäkring mera allmänt kan komma till stånd. Derför har ock den nyare lagstiftningen visat sig benägen att göra denna försäkring obligatorisk. En sådan anses då i allmänhet icke lämpligen böra anförtros åt privata anstalter, utan öfverlemnas åt en af staten anordnad försäkringsanstalt, såsom franska och belgiska lagförslag förorda, eller åt för ändamålet bildade föreningar mellan vederbörande arbetsgifvare, såsom man föreslagit i Österrike och redan ordnat saken i Tyskland. Sistnämnda stat har nämligen, med ofvergifvande af den privaträttsliga ståndpunkt, som 1871 års lag intog, genom rikslagarna af d. 6 Juli 1884, d. 28 Maj 1885, d. 5 Maj 1886 samt d. 11 och 13 Juli 1887 infört en obligatorisk försäkring för olycksfall af offentlig-rättslig natur. Lagarna gälla hufvudsakligen bergverk, hyttor, varf, fabriker och öfver hufvud rörelse eller företag, der motorer regelbundet användas, byggnadsarbeten, vare sig dessa afse hus, vägar, jernbanor e. d., jernvägsdrift, annan transportrörelse till lands, sjöfart, såväl å öppna hafvet som på floder och insjöar, post och telegraf samt landtbruk och skogshandtering. De ålägga vederbörande arbetsgifvare att å egen bekostnad försäkra hos honom sysselsatta arbetare äfvensom de arbetsförmän, hvilkas årliga arbetsförtjenst icke öfverstiger 2,000 mark. Vid sjöfarten skola både befälhafvare och besättning, oafsedt löneförmåner, vara försäkrade genom redarens försorg. Rätt till frivillig försäkring är dessutom medgifven högre aflönade arbetsförmän samt mindre arbetsgifvare. Vid företag, som drifvas för rikets eller en förbundsstats räkning, kan riket eller förbundsstaten vara bärare af försäkringen. Denna gäller dock ej personer med fast lön och rätt till pension, ej häller dem, för hvilka genom särskilda författningar är sörjdt. I öfriga fall skola för försäkringen bildas föreningar emellan arbetsgifvare inom samma eller beslägtade industrier, yrkessamfund (berufsgenossenschaften). Dessa föreningar, hvilkas förvaltning handhafves af delegarna sjelfva, stå under offentlig kontroll, som i sista hand i regeln utöfvas genom ett för hela riket inrättadt ämbetsverk, »riksförsäkringsstyrelsen». Arbetare och arbetsförmän, för hvilka lagarna gälla, äro försäkrade i och med sitt inträde i arbetet utan någon åtgärd från deras sida. Det är arbetsgifvaren, som har att göra anmälningar och vidtaga öfriga, för försäkringen erforderliga åtgärder. På grund af densamma utgår ersättning vid hvarje uti försäkringspligtig rörelse timadt olycksfall, som har sin orsak i arbetet och tillskyndat en försäkrad person döden eller sådan kroppsskada, att oförmåga till arbete i mer än 13 veckor deraf blir följden. -- Endast om olycksfallet uppsåtligen framkallats af den, som deraf träffats, ega hvarken han eller hans efterlefvande anhöriga någon rätt till godtgörelse. Ersättningen beräknas i förhållande till den arbetsförtjenst den skadade uppburit under senaste året af sin sysselsättning i det arbete, deri olycksfallet timade, eller, der denna måttstock ej kan användas, efter annan dermed närmast jämförlig grund, och bestämmelser äro träffade för beloppens höjande i vissa fall och deras afkortning i andra. Till skadad person utgå i allmänhet från och med 14:de veckan efter olycksfallet ersättning för läkarevård samt en årlig ränta, så länge oförmåga till arbete varar. Denna ränta belöper sig, om arbetsförmågan fullständigt upphört, till 2/3 af den förutvarande arbetsförtjensten och vid partiel förlust af arbetsförmåga till en mindre del af arbetsförtjensten i förhållande till återstående arbetsduglighet. Vid dödsfall lemnas begrafningshjelp samt i årlig ränta till enka, så länge hon lefver ogift, 20 proc., till hvarje äkta barn 15 proc. och, om barnet äfven förlorar sin moder, 20 proc. af den arbetsförtjenst, som den aflidne uppbar. Enkas och barns årsräntor få dock sammanlagda icke öfverstiga 60 proc. af nämnda arbetsförtjenst. För hjelp under de 13 första veckorna efter olycksfallet är den skadade i allmänhet hänvisad till sjukkassor. Obligatorisk sjukförsäkring har nämligen genom särskilda lagar införts samtidigt med olycksfallsförsäkringen. Om hithörande olycksfall skall arbetsgifvaren eller arbetschefen inom viss kortare tid göra anmälan till polismyndigheten i orten eller annan föreskrifven myndighet. Derefter skall undersökning i saken hållas och protokoll deröfver insändas till vederbörande yrkessamfund eller allmän förvaltning, som fastställer ersättningsbeloppet, hvarefter detta utbetalas genom postverket. Den, som icke åtnöjes med beslut i ersättningsfråga, kan anföra besvär hos en skiljedomstol, deri såväl arbetsgifvare som de försäkrade äro representerade. I vigtigare fall kan ersättningsfrågan från skiljedomstol dragas under riksförsäkringsstyrelsens pröfning. Medel till bestridande af de årliga ersättningarna och förvaltningskostnader utdebitera yrkessamfunden årligen å sina medlemmar, arbetsgifvarna, efter det systemet, att man endast upptager hvad som år från år faktiskt erfordras (umlage). Riket ansvarar i sista hand för ett yrkessamfunds förbindelser i händelse af dess insolvens. Då det vid hvarje olycksfallsförsäkring måste ligga i de kontribuerandes intresse, att så få olycksfall som möjligt inträffa, hafva ifrågavarande lagar åt yrkessamfunden inrymt befogenhet att föreskrifva och öfvervaka vidtagande af åtgärder till att förekomma olycksfall i arbetet. Genom den ersättning, som på grund af den offentliga olycksfallsförsäkringen lemnas, är vidare arbetsgifvaren fritagen från skadestånd enligt allmän lag till den försäkrade eller hans anhöriga, såvida han icke uppsåtligen förorsakat olycksfallet, då ersättning utgår med det belopp, hvarmed skadeståndet enligt allmän lag kan öfverstiga det, som försäkringen lemnar. Till försäkringsanstalterna äro deremot vederbörande arbetsgifvare ersättningsskyldiga, såväl om de uppsåtligen som om de genom grof vårdslöshet förorsakat olycksfallet. Vid 1887 års ingång, då ännu endast lagarna af d. 6 Juli 1884 och d. 28 Maj 1885 hade trädt i full kraft, utgjorde antalet försäkringspligtiga rörelser i Tyska riket 259,741, med 3,421,866 arbetare. Vid samma tid voro tillhopa 62 yrkessamfund upprättade. Lagarna för försäkring af personer i landtbruk och skogshushållning samt för byggnadsarbetare och för sjöfolk, hvilka först framdeles kunna i sin helhet komma till tillämpning, beräknas skola omfatta: de förstnämnda ungefär 7 mill. och de senare hvardera omkr. 40,000 personer, J. Ö.