Suveränitet

Suveränitet (Lat. suprema potestas), öfverhöghet, maktfullkomlighet (jfr Suverän), tillkommer staten dels i förhållande till andra stater, dels i förhållande till dess egna medlemmar. I förra fallet, eller i folkrättslig mening, sammanfaller suveränitet med sjelfständighet och inbegriper territorial höghet, rätt att med uteslutande rätt förfoga öfver statsterritoriet (dominium) och inom detsamma göra statens höghetsrättigheter gällande (imperium), med derur härflytande sjelfbestämningsrätt och rätt att vidtaga åtgärder för sjelfständighetens bevarande. I förhållande till statens egne medlemmar inbegriper suveränitet högsta makt, makt att, om så behöfves, med tvång göra sin vilja gällande mot hvarje samhällsmedlem samt taga hans verksamhet eller egodelar i anspråk för statsändamålet. För att denna makt skall kunna göras gällande, fordras ett högsta statsorgan, som bestämmer och leder hela statslifvet och står öfver alla statsmedlemmar. Detta statsorgan (statsmaktens högste utöfvare), som i sin ordning måste vara maktfullkomligt, utan någon statsmyndighet öfver sig, och hvilket såsom statsenhetens representant inom staten tilllika utgör statens representant i förhållande till andra stater, kallas i monarkiska stater suverän, i republikanska den verkställande maktens chef. Denna maktfullkomlighet, vare sig att den gäller staten eller statsmaktens högsta utöfvare, är emellertid icke absolut och kan icke häller utöfvas godtyckligt. Staten är, för att icke tala om de förhållanden, som tillhöra den sammansatta staten (se Stat, sp. 382), i utöfningen af sin suveränitet förbunden att ställa sig till efterrättelse de ömsesidiga förpligtelser, som folkrättens allmänna bud eller särskilda statsfördrag ålägga stater i deras inbördes samfärdsel, likasom staten i sina inre förhållanden förpligtas genom lagar, hvilka icke må af den för ögonblicket makthafvande brytas. Den suveränitet, som tillkommer statsmaktens högste utöfvare, innebär icke häller någon obegränsad makt. Såväl organisationen af den styrande makten som dess innehåll och omfång hafva sin grund i staten och äro beroende af dess författning. Det allmänna föreställningssättet fäste förr vid begreppet suveränitet egenskapen af oinskränkt furstemakt. Denna förvexling af statsöfverhufvudets makt med hela statsmakten, hvilken förvexling tillhörde det kontinentala Europa under föregående århundrade, ledde till en annan af Rousseau framställd absolutistisk teori, nämligen att folket oorganiseradt i massa vore suveränt, den absoluta folksuveräniteten. Man förbiser i båda fallen, att all suveränitet har sin grund i staten. Det gifves ingen suveränitet öfver staten, såsom åsyftas i den teori, som gör staten beroende af monarkens individuella vilja, ej häller utom staten, såsom enligt folksuveränitetens teori; det är nämligen först då folket är organiseradt till stat, som statsmakt och suveränitet gifvas. H. L. R.