Sida 466
Surrey ...
ofta svag. Död 1863 i Smyrna. -- 3. Panagiotes S., nygrekisk skald, den förres broder, född 1803 i Konstantinopel, studerade i Paris, Padua och Bologna. Efter att 1823 i Kronstadt (Siebenbürgen) hafva utgifvit ett lyriskt drama, Vandraren, bosatte han sig i Grekland, der han utgaf den politiska romanen Leandros (1834), en skildring af tiden omedelbart efter konung Ottos ankomst, och en samling värdefulla lyriska dikter (1835). Sedermera skref S. ett lyriskt drama med Messias som hufvudperson (1839) äfvensom tvänne dramer, i hvilka den nyss förgångna tidens hjeltar Evthymios Blachava och Karaiskakis spelade hufvudrollerna. Han redigerade äfven tre politiska tidskrifter i Athen, i hvilka han anslöt sig till det nationella partiet. Liksom brodern var S. utprägladt en subjektivt-lyrisk och i formelt hänseende framstående författare. Död i Athen d. 6 Nov. 1868.
Sutt, bot. Se Plantago.
Suttermans (Susterman), Justus, flamsk målare, f. i Antwerpen 1597, var elev af Willem de Vos i Antwerpen och Fr. Pourbus d. y. i Paris. Efter slutad lärotid begaf han sig till Florens, arbetade der för storhertigarna Kosmo II, Ferdinand II och Kosmo III, målade derefter vid hofven i Wien, Parma, Mantua och Rom samt återvände slutligen till Florens, der han dog 1681. S. efterlemnade en mängd ännu bevarade porträtt, ypperligt målade och mästerligt individualiserade. De träffas i museerna i Berlin, Edinburgh, Wien m. fl. st., men de flesta hänga i Florens' samlingar, bl. a. ett porträtt af Galilei. Efter Rubens, Ant. van Dyck och Corn. de Vos var S. en af de främste porträttmålarna under den flamska konstens glansperiod. O. G-g.
Suttorina l. Sutorina, till större delen ofruktbar landtunga i Herzegovina, skjuter ut i Adriatiska hafvet, v. om Castelnuovo.
Suttung, en i nordiska myterna ofta omtalad jätte, var son af Gilling (se d. o.) och hade i bot för sin faders dråp af dvärgarna Fjalar och Galar (se d. o.) erhållit den dyrbara skaldemjöden. Denna gömde han på ett ställe, som heter Nitberg, och satte sin dotter Gunnlad att vakta densamma. Huruledes Oden ändock genom list kom i besittning af den ädla drycken se Gunnlad. Th. W.
Sutur (Lat. sutura, söm, af suere, sy), anat. Se Söm.
Suum cuique, Lat., hvar och en sitt, hvar och en hvad honom tillkommer.
Suvalki. 1. Guvernement i Polen, mellan Ostpreussen samt guvern. Kovno, Vilna och Grodno. 12,550 qvkm. 606,573 innev. (1883), i n. mest litaver, i s. polacker, i städerna öfvervägande judar. Guvernementet, beläget på den uralsk-baltiska landåsen, sluttar i n. till Njemen och i s. till Bebrz's träsktrakt. Omkr. 9/10 af arealen äro odlingsbara, och hufvudnäring är åkerbruket. Skogsafverkningen är äfven af betydenhet. -- 2. Hufvudstad i nämnda guvernement, vid Njemens biflod Itancza. 18,640 innev. (1882), deraf hälften judar. Liflig gränshandel.
Suvanto l. Suvantola (egentl. lugn vatten mellan tvänne forsar), Finsk mytol., förekommer som variantnamn på Väinölä, Väinämöinens hem, hvarför Väinämöinen kallas Suvantolainen, den i S. boende, och Suvannon sulho, S:s unge man, fästman. Eljest utgör S. ett bevis på att Väinölä, eller det dermed liktydiga Kalevala, först betecknat Ladogas vestra strandtrakter, ty der utbreder sig Vuoksen-elfven till en större sjö, benämnd S., hvilken dock nu till en stor del är uttorkad. O. G.
Suvenir, försvenskning af souvenir (se d. o.).
Suverän (Fr. souverain, af Lat. supremus, den högste), subst. den högstrådande; regerande furste; adj. högstrådande, oinskränkt. Jfr Suveränitet.
Suveränitet (Lat. suprema potestas), öfverhöghet, maktfullkomlighet (jfr Suverän), tillkommer staten dels i förhållande till andra stater, dels i förhållande till dess egna medlemmar. I förra fallet, eller i folkrättslig mening, sammanfaller suveränitet med sjelfständighet och inbegriper territorial höghet, rätt att med uteslutande rätt förfoga öfver statsterritoriet (dominium) och inom detsamma göra statens höghetsrättigheter gällande (imperium), med derur härflytande sjelfbestämningsrätt och rätt att vidtaga åtgärder för sjelfständighetens bevarande. I förhållande till statens egne medlemmar inbegriper suveränitet högsta makt, makt att, om så behöfves, med tvång göra sin vilja gällande mot hvarje samhällsmedlem samt taga hans verksamhet eller egodelar i anspråk för statsändamålet. För att denna makt skall kunna göras gällande, fordras ett högsta statsorgan, som bestämmer och leder hela statslifvet och står öfver alla statsmedlemmar. Detta statsorgan (statsmaktens högste utöfvare), som i sin ordning måste vara maktfullkomligt, utan någon statsmyndighet öfver sig, och hvilket såsom statsenhetens representant inom staten tilllika utgör statens representant i förhållande till andra stater, kallas i monarkiska stater suverän, i republikanska den verkställande maktens chef. Denna maktfullkomlighet, vare sig att den gäller staten eller statsmaktens högsta utöfvare, är emellertid icke absolut och kan icke häller utöfvas godtyckligt. Staten är, för att icke tala om de förhållanden, som tillhöra den sammansatta staten (se Stat, sp. 382), i utöfningen af sin suveränitet förbunden att ställa sig till efterrättelse de ömsesidiga förpligtelser, som folkrättens allmänna bud eller särskilda statsfördrag ålägga stater i deras inbördes samfärdsel, likasom staten i sina inre förhållanden förpligtas genom lagar, hvilka icke må af den för ögonblicket makthafvande brytas. Den suveränitet, som tillkommer statsmaktens högste utöfvare, innebär icke häller någon obegränsad makt. Såväl organisationen af den styrande makten som dess innehåll och omfång hafva sin grund i staten och äro beroende af dess författning. Det allmänna föreställningssättet fäste förr vid begreppet suveränitet egenskapen af oinskränkt furstemakt. Denna förvexling af statsöfverhufvudets makt med hela statsmakten, hvilken förvexling tillhörde det kontinentala
Källa: Project Runeberg ·
