Sida 467
Surrey ...
Europa under föregående århundrade, ledde till en annan af Rousseau framställd absolutistisk teori, nämligen att folket oorganiseradt i massa vore suveränt, den absoluta folksuveräniteten. Man förbiser i båda fallen, att all suveränitet har sin grund i staten. Det gifves ingen suveränitet öfver staten, såsom åsyftas i den teori, som gör staten beroende af monarkens individuella vilja, ej häller utom staten, såsom enligt folksuveränitetens teori; det är nämligen först då folket är organiseradt till stat, som statsmakt och suveränitet gifvas. H. L. R.
Suvorov-Rymnikski. 1. Aleksandr Vassiljevitj S., grefve S., furst Italijski, berömd rysk fältherre, föddes i Moskva d. 24 Nov. 1729 och härstammade från en till Ryssland inflyttad svensk. År 1746 ingick han vid gardet, gjorde sig under sjuåriga kriget bemärkt i striderna vid Zorndorf, Kunersdorf och Kolberg samt utnämndes 1762 till öfverste. Under kampen före Polens första delning ledde han 1768 stormningen af Krakov och trängde fram till Lublin. Befordrad till generalmajor 1770, slog han Oginski vid Stolowice (d. 22 Sept. 1771) samt intog 1772 konfederationens sista platser, slottet i Krakov, Tyniek och Czenstochow. I kriget med turkarna gick han 1773 öfver Donau samt vann segern vid Hirsova (d. 14 Sept. s. å.) och i förening med Kamenski segern vid Koslidsche (d. 17 Juni 1774). År 1774 gjorde han äfven slut på Pugatjevs uppror; 1777--78 eröfrade han återstoden af Krim, och 1783 kufvade han nogaiske tatarerna, till belöning hvarför han 1786 utnämndes till general och guvernör på Krim. På nytt i strid med turkarna, slog han dem vid Kinburn d. 12 Okt. 1787 och vann 1789 som Potemkins underbefälhafvare flere framgångar. I förening med österrikiska trupper slog han turkarna vid Foksjani (Moldau) d. 1 Aug. 1789, och d. 22 Sept. s. å. vann han en lysande seger vid floden Rymnik. Af Josef II upphöjdes han derefter till riksgrefve och af Katarina II till grefve med tillnamnet Rymnikski. Äfven 1790 var S. Potemkins högra hand och verkställde d. 22 Dec. detta år stormningen af Ismaïl, vid hvilket tillfälle han tillät sina soldater att på det förfärligaste sätt plundra och döda. Hans blotta namn injagade skräck hos turkarna såväl som sedermera hos polackerna. Efter freden 1791 utnämndes han till generalguvernör i Jekaterinoslav, på Krim och i de nyeröfrade områdena kring Dnjestr. Redan 1794 kallades han emellertid till Polen, der han, efter att hafva besegrat Kosciuzsko vid Maciejowice, natten mellan d. 4 och d. 5 Nov. under ett fasansfullt blodbad stormade Praga och d. 8 Nov. efter kapitulationen besatte Varsjav. Af kejsarinnan Katarina erhöll han sedan värdigheten af generalfältmarskalk äfvensom flere andra hedersbetygelser, men föll efter kejsar Pauls trontillträde i onåd på grund af sitt klander mot dennes nya uniformer och militära förslag samt lefde någon tid, delande sina bönders arbete, på sitt landtgods Kontsjanskoe i guvernementet Novgorod. År 1799 blef han dock i kriget mot Frankrike generalissimus för de rysk-österrikiska trupperna i Italien och s. å. af österrikiske kejsaren utnämnd till riksgeneralfältmarskalk. Den 27 April slog han fransmännen under Moreau vid Cassano, d. 29 s. m. intågade han i Milano och upphäfde cisalpinska republiken; d. 3 Maj eröfrade han Pavia samt slog sedan Moreau i upprepade strider och tog Turin; d. 17--19 Juni besegrade han Macdonald vid Trebbia och d. 15 Aug. Joubert vid Novi samt gjorde sig derefter till herre öfver hela öfre Italien. Till belöning för dessa bragder blef han af sin kejsare upphöjd i furstligt stånd med namnet Italijski. Betydelsen af de nämnda framgångarna förminskades dock genom tvister mellan de Österrikiske befälhafvarna och intriger i Wien samt genom den befallning S. plötsligt erhöll att i Schweiz förena sig med Korsakov och en österrikisk kår. Under ytterliga svårigheter tågade han öfver Alperna (Sankt Gotthard), men fick vid sin ankomst veta, att Korsakov redan blifvit slagen. Genom ett mästerligt återtåg räddade han då sin svårt decimerade armé genom Graubünden in i Tyskland samt beredde den vinterqvarter mellan floderna Iller och Lech. Kort derefter hemkallades han af kejsar Paul, som från denna tid ändrade politik och slöt sig till Napoleon. På grund af ett obetydligt formfel föll S. i onåd och blef vid sin återkomst icke mottagen af kejsaren. Han dog i Petersburg d. 18 Maj 1800. Alexander I lät 1801 resa hans staty i hufvudstaden. -- S. utmärkte sig i sin krigföring mera genom snabba rörelser och våldsamma angrepp än genom omfattande beräkningar. Såväl i sin taktik som till sin personlighet var han i viss mån barbar. Med ytterlig brutalitet och förakt för menniskolif förenade han en barnslig hjertegodhet. Den största enkelhet och arbetsamhet voro utmärkande drag i hans enskilda lif. -- 2. Aleksandr Arkadijevitj S., grefve S.-Rymnikski, furst Italijski, rysk militär och diplomat, den förres sonson, född d. 1 Juli 1804, ingick 1824 vid lifgardesregementet till häst. År 1825 blef han, ehuru oskyldig, invecklad i dekabristernas uppror och begaf sig, sedan han frikänts, till armén i Kaukasus. Med utmärkelse deltog han med densamma i fälttåget mot Persien. 1831 bevistade han i Paskievitjs generalstab kriget i Polen. Utnämnd till öfverste, erhöll han sedan flere diplomatiska uppdrag vid tyska hof. Såsom generalmajor sändes han 1845 till Kaukasus för att utrota vissa oordningar och missbruk, som förekommo vid der förlagda trupper. År 1846 blef han kejsarens generaladjutant samt 1848 generallöjtnant och generalguvernör i Östersjöprovinserna, der han genom ett kraftigt försvar för provinsernas autonomi vann stor popularitet. Under Krimkriget förde han 1854--56 befälet öfver trupperna vid Östersjökusten, och 1859 upphöjdes han till general af infanteriet. På grund af sin mycket stora popularitet bland balterna återkallades han 1861 till Petersburg. Han inträdde der i riksrådet och utnämndes 1866 till generalinspektör öfver infanteriet. Död i Petersburg d. 12 Febr. 1882.
Källa: Project Runeberg ·
