Romersk rätt (Lat. jus romanum). Den romerska rätten betraktas med rätta såsom en af de mest betydande insatserna i den menskliga kulturens utveckling. Den har denna sin betydelse icke deri att -- såsom man en tid ansåg -- den skulle vara att betrakta såsom ett slags »raison écrite», en så att säga fixerad naturrätt, hvars grundsatser borde ega tillämpning i hvarje tid och hos hvarje folk, utan genom det stora inflytande, som den romerska kulturen öfver hufvud utöfvat på den moderna civilisationen, och genom det romerska folkets särskilda skaplynne och begåfning, hvilka gjorde detta folk särskildt egnadt att på detta område åstadkomma något stort. Den romerska rätten är det ena af de två på nationel grund hvilande hufvudsakliga element, hvilka utgöra grundval för de moderna kulturfolkens rätt. Det andra är den germanska rätten. Det tredje element slutligen, som tillsammans med de båda förra gifvit den moderna rätten dess karakter, är kristendomen. Romare och germaner, till ursprunget stamförvandter, förete emellertid, sedan de hunnit sin utveckling till historiska folk, ett väsentligen olikartadt skaplynne; och denna olikhet framträder ock helt naturligt i deras rättsuppfattning. Man har med ett mycket allmänt uttryck betecknat denna olikhet så, att man sagt, att den romerska uppfattningen är öfvervägande objektiv, den germanska öfvervägande subjektiv. Detta framträder i uppfattningen af begreppet rättighet på det sätt att rättigheten af romarna betraktades såsom något på visst sätt för sig bestående, hvilket likasom kunde lösas från rättssubjektet, rättighetens innehafvare, under det att germanerna betraktade rättigheten såsom olösbar från personen, så att den person, hvars rätt misskändes, ansåg sig såsom personligen kränkt. Derför behandlar ock den germanska rätten hvarje orätt såsom en kränkning af personen. Ur denna romerska uppfattning torde väl förklaras den fasthet i former, som utmärker den romerska rätten. Den formalism, som af en sådan åskådning var en nödvändig följd, och som visserligen är ett utmärkande drag för den romerska rätten, motvägdes emellertid af romarens praktiska sinne. Ty utmärkande för den romerske juristen är icke mindre hans skarpa blick för det i rättsligt afseende väsentliga i det konkreta faller och för det praktiska rättslifvets behof. I det hela företer den romerska rätten en stadigt och utan språng fortgående utveckling från en stel och trångt begränsad nationel rätt till en verklig universalrätt för sin tid. Det nationella elementet representerades af jus civile (se d. o.) i dess äldre gestalt. Deremot bereddes öfvergången till en alltmer allmänt mensklig ståndpunkt hufvudsakligen af de från de lagskipande ämbetsmännen utgångna rättsgrundsatser, hvilka sammanfattades under benämningen jus honorarium, hvars rol i detta afseende emellertid, sedan denna rättskälla upphört att sjelfständigt existera, öfvertogs af jus civile i dess senaste stadium -- den kejserliga lagstiftningen, mer och mer påverkad af kristendomen. Man finner derför under hela utvecklingsgången å ena sidan, i synnerhet i början, en starkt framträdande konservativ riktning, å andra sidan ett ständigt fortgående reformarbete, som likväl alltid, om ock mindre under utvecklingens senaste period, varsamt och smidigt anslöt sig till det å hvarje tid ännu bestående gamla.
Till jus civile i den nu nämnda meningen räknades (utom sedvanerätten, Lat. tacita civium conventio, hvilken hos hvarje folk är den tidigaste form, i hvilken den positiva rätten framträder) först och främst leges. Leges i (äldre) romersk mening äro alla beslut, som på en laglig folkförsamling (comitia) fattats på förslag, som blifvit framstäldt af en dertill berättigad högre ämbetsman (magistratus). Och då det romerska samhällets utvecklingshistoria visar tre särskilda slag af folkförsamlingar eller folkrepresentationer, den äldsta comitia curiata, den andra comitia centuriata, den tredje (fullkomligt stadgad genom Lex Hortensia år 287 f. Kr.) comitia tributa, så finnes det, med afseende härpå, lika många slag af leges, sorn det finnes slag af comitia. De beslut, som fattades på comitia tributa, innan denna form af folkförsamling vunnit fullt erkännande såsom laglig folkrepresentation, kallades plebiscita. Leges kunna för öfrigt hafva olika benämningar med afseende på den ämbetsmans ställning, hvilken framställt lagförslaget (såsom lex consularis, om han var konsul, l. tribunicia, om han var folktribun, o. s. v.). De vigtigaste af leges voro »de tolf taflornas lagar» (leges duodecim tabularum), antagna (år 449 f. Kr.) på comitia centuriata. Dessa lagar utgöra utgångspunkten och grundvalen för hela den följande romerska rättsutvecklingen. -- Vidare hörde till jus civile senatus consulta, beslut fattade genom omröstning i senaten på framställning af den, som der var ordförande. Senatus consulta hade icke under republikens tid kraft af gällande lag, men utöfvade dock mot slutet af denna tid icke obetydligt inflytande på rättsbildningen, då senaten var högsta förvaltningsmyndighet. Deremot blef under den första kejsaretiden den lagstiftande makt, som tillkommit comitia, hvilka emellertid visserligen, åtminstone till namnet, ännu qvarstodo, öfverflyttad på senaten, hvarigenom sålunda senatus consulta erhöllo kraft af verklig lag. Faktiskt var emellertid redan då makten äfven i detta afseende väsentligen hos kejsaren. Och senatens lagstiftande makt förlorade mer och mer sin betydelse, till dess att under Konstantin (323--337 e. Kr.) enväldet fullkomligt stadgades samt all rätt och makt lades i kejsarens hand. Efter denna tid utbildades jus civile vidare endast genom kejserliga förordningar (constitutiones principum), som utfärdades efter beredning i det kabinett, hvilket, framgånget ur det redan af Augustus inrättade consilium principis, senare blef en bestående inrättning under namnet consistorium principis, i hvilket vissa af de högre ämbetsmännen, såsom sådana, voro ledamöter, och i hvilket sedan Hadrianus' tid rättslärda särskildt inkallades. -- En vigtig rättskälla, som räknades till jus civile, utgöres slutligen af responsa prudentium. Redan ett par århundraden före republikens slut hade ett särskildt stånd börjat utbilda sig af juris consulti (rättslarde) män, hvilka egnade sig åt bearbetningen och tolkningen af den för den stora allmänheten mer eller mindre otillgängliga rätten och derigenom förvärfvade stort anseende. Dessa tillkännagåfvo, att de meddelade råd i rättsfrågor. Och snart blef det vanligt, att de äfven inför rätta förfäktade de åsigter de framställt, äfvensom att deras råd började inhemtas icke blott af parter, utan äfven af magistratus och domare, då nämligen rättskunskap icke var nödvändig för att kunna bekläda ett ämbete eller för att kunna utöfva funktionen af domare (judex). Redan vid slutet af republikens tid var den af de rättslärde allmänt antagna åsigten faktiskt bestämmande för utgången af ett mål. Men något formelt erkännande hade »responsa prudentium» ännu ej under republikens tid. Redan under Augustus blefvo dock rättslärde auktoriserade att på frågor af domare meddela responsa (svar), hvilka, såvida vid deras afgifvande vissa formella föreskrifter iakttagits, skulle ega kraft af lag. Emellertid hade de rättslärde mer och mer börjat i skrift nedlägga sina åsigter i allmänhet. I afseende på dessa skrifter omtalar Gajus ett reskript af Hadrianus, genom hvilket skulle hafva föreskrifvits, att, der i alla juristernas skrifter enhälligt uttalades samma åsigt om hvad i en fråga vore rätt, denna åsigt skulle vara bindande för domaren, men att, der åsigterna voro delade, han skulle ega att följa den, som syntes honom vara den rätta. Slutligen är i afseende på den gällande kraften af de rättslärdes skrifter ännu en åtgärd att märka, nämligen den af Theodosius II och Valentinianus III utfärdade s. k. »Citationslagen», hvilken föreskref, att vid stridiga åsigter i de rättslärdes skrifter domarena skulle hålla sig till de åsigter, som uttalats af de fem store juristerna: Papinianus, Paulus, Ulpianus, Modestinus och Gajus, äfvensom af dem, hvilka af dessa blifvit åberopade; att vid stridiga åsigter mellan dessa åter pluraliteten skulle vara bestämmande; samt slutligen att, om åsigterna voro lika delade, Papinianus' åsigt skulle vara den afgörande. -- Detta särskilda juriststånd erhöll sedan den första kejsaretiden allt större tillväxt och betydelse, hvilken nådde sin höjdpunkt före midten af det tredje årh. e. Kr. -- den klassiska rättsvetenskapens period. Men sedan Konstantins tid började det mer och mer förfalla. Tvistiga rättsfrågor afgjordes dåmera genom reskript af kejsaren, i stället för af rättsvetenskapen.
I motsats till jus civile, i den nu ifrågavarande meningen, sättes jus honorarium (af honos l. honor, egentl. ära, sedan högt statsämbete), d. v. s. sammanfattningen af de rättsgrundsatser, som framträda i de edikt (edicta), som utfärdades af de republikens ämbetsmän, hvilka hade jurisdiktion, och af hvilka pretorerna voro de ojämförligt vigtigaste. Dessa edikt voro ämbetskungörelser, utfärdade af dessa ämbetsmän vid ämbetets tillträdande och angifvande de grundsatser, hvilka de under sin ämbetsförvaltning skulle följa vid rättens tillämpning. Dessa ämbetskungörelser, hvilka, såsom sådana, icke hade karakteren af gällande rätt och i alla fall blott gällde för den ämbetsmans ämbetstid, hvilken utfärdat dem, fingo dock den allra väsentligaste betydelse för den romerska rättens utveckling. Å ena sidan nämligen var ej hans ämbetsmyndighet så skarpt begränsad, att icke mycket var öfverlemnadt åt hans fria afgörande, och å andra sidan brukade de af en sådan ämbetsman uppställda grundsatserna till en stor del upptagas af hans efterföljare i ämbetet. I synnerhet var i detta afseende af vigt det edikt, som utfärdades af praetor peregrinus, hvilken hade jurisdiktionen i mål mellan ickeromare (peregrini) och mellan sådana å ena sidan och romare å den andra. Då på dessa förhållanden jus civile icke kunde användas, måste allmännare, friare grundsatser komma till tillämpning, hvilka småningom mer och mer fingo inflytande på och slutligen till en stor del omskapade det gamla stränga jus civile. Redan före republikens slut erkändes den pretoriska rätten på visst sätt såsom gällande rätt. Slutligen blef, sedan under kejsaretiden pretorsämbetets gamla betydelse väsentligen förfallit och den pretoriska rätten dermed erhållit sin afslutning, en bearbetning af denna rätt af Hadrianus uppdragen åt en rättslärd, Salvius Julianus, hvarefter Hadrianus lät genom ett senatskonsult stadfästa den sålunda verkställda bearbetningen, hvarigenom den pretoriska rätten och öfver hufvud jus honorarium införlifvades med jus civile.
I den romerska rättens sista utvecklingsskede kunna sålunda två hufvudmassor af rättskällor urskiljas, af hvilka den ena utgjordes af de rättslärdes skrifter, som i sig väsentligen upptagit alla de tidigare rättskällorna, den andra af de kejserliga konstitutionerna, hvilkas antal mer och mer tillväxte. Båda behöfde samlas och ordnas. Början i detta afseende gjordes med konstitutionerna, och det först genom enskilda. Så uppstodo de samlingar, hvilka äro kända under namnen Codex gregorianus och Cod. hermogenianus. Derefter följde den officiella samlingen Cod. theodosianus (438) under Theodosius II. Dessa samlingar gjordes under den tid, då det stora riket ännu höll tillsammans. Sedan åter Vestromerska riket fallit för germanerna, gjordes i några af de germanska riken, hvilka på dettas ruiner uppstodo, särskilda samlingar af de då gällande romerska rättsgrundsatserna. Af dessa äro de vigtigaste Breviarium alaricianum (506) i Vestgotariket, Lex romana burgundionum, af misstag kallad »Papiniani responsum» (förra hälften af 500-talet), i Burgundiska riket, hvilka skulle tillämpas i afseende på rättsförhållanden mellan de underkufvade romarna i dessa riken, och Edictum Theodorici (500) i Östgotariket, hvilket edikt skulle gälla ej blott i afseende på rättsförhållanden mellan romarna, utan äfven mellan dessa och östgoterna. I Östromerska riket åter finner man intet arbete af någon vigt för rättskällornas ordnande före den omfattande samling och bearbetning, som Justinianus lät verkställa. Denne kejsare upptog den plan, som redan Theodosius II hyst, att, med åtskiljande af allt, som ej mera hade gällande kraft, sammanfatta samtliga rättskällorna till ett öfverskådligt helt. Först grep han verket an med konstitutionerna. Den nya Codex justinianeus var afsedd att ersätta de tre äldre codices och upptaga alla vid denna tid gällande förordningar. Det af en derför år 528 tillsatt kommission verkställda arbetet offentliggjordes och fick kraft af lag redan år 529. Derefter vände han sig till bearbetningen af de rättslärdes skrifter, ur hvilka det, som fortfarande var användbart, skulle excerperas, hvarefter det hela skulle ordnas. Detta arbete fullbordades inom jämförelsevis kort tid och offentliggjordes till efterrättelse år 533 under namn af Digesta l. Pandectae, indelade i 50 böcker. Samma år fullbordades äfven en för den första undervisningen i rättsvetenskap afsedd lärobok, Institutiones, hvilken, indelad i 4 böcker, likaledes stadfästes att lända till efterrättelse såsom gällande lag. Afslutningen af Justinianus' kodifikation bildades af en omarbetning af den äldre codex, med iakttagande af de förändringar, hvilka efter dennas stadfästande blifvit gjorda. Denna i 12 böcker indelade nya codex, som bär namnet Codex justinianeus repetitae praelectionis, blef i slutet af år 534 offentliggjord att lända till efterrättelse. Justinianus' kodifikation, som stått under hufvudsaklig ledning af Tribonianus, hvilken var kejserlig kabinettsminister (quaestor sacri palatii), omfattar sålunda tre hufvuddelar: Institutiones, Digesta och den nya Codex. Dessa, jämte de senare utfärdade särskilda förordningarna, Novellae (se Noveller), bilda tillsammans det stora lagverk, som är kändt under namnet Corpus juris civilis. -- Med Justinianus' lagstiftningsverksamhet kan den egentliga romerska rättens utveckling anses afslutad. Ehuru visserligen under den tid, under hvilken Östromerska kejsaredömet ännu egde bestånd, icke alla spår af en fortgående lagstiftning saknas, så är dock denna utan allmännare betydelse. -- De justinianska rättsböckerna, ursprungligen bestämda för Östromerska riket, blefvo emellertid, sedan Justinianus eröfrat Östgotariket uti Italien, införda äfven i detta land; och trots de politiska förändringar, hvilka Italien under den följande tiden undergick, bibehöll sig deras användning der fortfarande, äfven under langobardernas och frankernas herravälde. I 12:te årh. började det vetenskapliga studiet af den romerska rätten uppblomstra vid den nybildade eller återupplifvade rättsskolan i Bologna, till hvilken från denna tid lärjungar sammanströmmade från alla land, icke minst från Tyskland. Detta, jämte flere andra samverkande orsaker -- bland dem den uppfattningen att det tyska kejsaredömet bildade en fortsättning af det gamla romerska kejsaredömet -- föranledde senare, att den romerska rätten småningom såsom sedvanerätt vann mer och mer insteg i Tyskland (den romerska rättens »reception»). Från slutet af 15:de årh. kan den betraktas såsom allmänt gällande rätt i Tyskland och utgör den hufvudsakliga grundvalen för »das gemeine recht». Denna, som visserligen småningom började undanträngas af den vid midten af 18:de årh. begynnande partikularlagstiftningen i de särskilda tyska staterna, har emellertid utöfvat ett mer eller mindre väsentligt inflytande på denna lagstiftning. I. L.