Plebejer

Plebejer (Lat. plebeji), medlemmarna af den romerska plebs, d. v. s. den del af det forna Roms befolkning, som stod utanför den så godt som slutna kretsen af de gamla ätterna (patres l. patricii) och ursprungligen blifvit med staten införlifvad genom eröfring och invandring. Såväl de först sålunda upptagne samhällsmedlemmarna som deras efterkommande voro ett slags half borgare, som icke åtnjöto fulla medborgerliga rättigheter och särskildt saknade rätt att bekläda ämbeten. Efter konungamaktens fall sökte plebejerna först att skydda sig mot patriciernas förtryck och sedan att vinna likställighet med dem. Ett kraftigt medel att värna och utvidga sina rättigheter vunno de, då tribunmakten inrättades (494 f. Kr.). Decemvirallagstiftningen ordnade plebejernas civilrättsliga ställning, och i politiskt hänseende erkändes likställighetens princip genom den liciniska lagen (367 f. Kr.), hvarefter plebejerna småningom fingo lika rättigheter med patricierna i fråga om beklädandet af de olika ämbetena. Folkförsamlingarnas beslutande rätt ordnades genom flere lagar, senast den hortensiska (286 f. Kr.). Efter hand blef ståndsskilnaden sålunda i det hela utplånad, om ock en eller annan mindre betydande företrädesrättighet bibehölls för patricierna (t. ex. rätten att blifva in-terrex) och egenskapen att vara af patricisk börd i socialt afseende kastade ett slags glans öfver namnet. Jfr för öfrigt Nobilis, Patricier och Plebiscit. R. Tdh.