Langobarder, longobarder (Lat. longobardi), ett germanskt folk af svevisk stam, som, då det först blef bekant i historien, d. v. s. på kejsar Augustus' tid, bodde vid nedre Elbes venstra strand, i det sedermera s. k. Bardengau (kring Bardewieck nära staden Lüneburg). De skildras af Tacitus såsom ett krigiskt folk, hvilket, oaktadt sin fåtalighet, genom oförvägen tapperhet värjde sin frihet mot kringboende mäktiga folk (chauker, cherusker, semnoner). De uppsöktes och besegrades år 4--5 e. Kr. af kejsar Augustus' adoptivson Caesar Tiberius, men slöto sig sedermera till det stora mot romarna riktade förbund, för hvilket markomannerna under Marbod stodo i spetsen. I det krig, som år 17 utbröt mellan Marbod och Arminius, det cheruskiska förbundets anförare, gingo langobarderna dock jämte semnonerna öfver till den senare. Vid den stora folkrörelse, som kring midten af 2:dra årh. egde rum i norra och nordöstra Germanien, inföllo langobarderna (eller väl rättare en del af dem) i förening med obierna genom markomannernas land (Böhmen) på romerskt område, antagligen i början af kejsar M. Aurelius' regering (161--180); men slagna af kejsarens befälhafvare Vindex och Candidus, slöto de fred med romarna, hvarefter deras namn för en längre tid försvinner ur historien. Enligt sina egna, till en del fabelaktiga sagor härstammade de från Skandinavien (förvexling med "Scatenauge", vid Elbes strand?). De skola under namnet "viniler" innehaft en tredjedel af detta land, men på grund af öfverbefolkning utvandrat derifrån under anförande af sierskan Gambaras söner Ibor (Ivar?) och Ajo till landet "Skoringa", vandalernas hem. Der skola de af guden Wodan (Odin) hafva erhållit namnet langobarder (T. lange bärte, långskägg) och genom hans hjelp vunnit seger öfver vandalerna. Derifrån drogo de, enligt sagan, vidare till landen Mauringa (ö. om mellersta Elbe?), Golanda (goternas område vid Svarta hafvet?), Anthaib (de slaviske anternas område), Banthaib (vendernas område) och Wurgondhaib (burgundernas område ö. om Karpaterna?). Under sin bosättning i sistnämnda land skola de hafva råkat i krig med bulgarerna (hunnerna?). Deras förste konung, Agelmund (omkr. 389--423), stupade i en strid med dessa. Men hans efterträdare Lamissio hämnades detta nederlag genom en seger, hvari den bulgariske (hunniske) konungen skall hafva stupat. Lamissios efterträdare, Let (426--466), blef stamfader för den konungaätt (litingerna), som sedermera länge regerade öfver langobarderna. Under Lets sonson, Godehok, invandrade langobarderna (488) i Rugiland (vid mellersta Donau och Morava), och dennes sonson, Tato, förde dem till en öppen slätt, som på deras språk kallades "feld" (antagligen slätten mellan Donau och Teis, ö. om Budapest). Der kommo de i beroende af de krigiske herulerna, hvilka de dock slutligen besegrade och tvungo att utvandra, omkr. år 500. (Se Heruler.) Kort efter denna seger mördades Tato af sin brorson Wacho. Denne skall hafva underkufvat sveverna (utan tvifvel den sedan kejsar Augustus' tid i Mähren och ärkehertigdömet Österrike bosatta grenen af denna folkstam). Med hans son Waltari utgick år 527 litingernas ätt. Langobarderna korade då till sin konung Audoin af gausingernas ätt. Under denne konungs regering (527--567?) inrymde kejsar Justinianus I i Konstantinopel Pannonien åt langobarderna och gaf dem årliga skänker, för att få dem till bundsförvandter (foederati) mot gepiderna. Nu uppstod mellan de båda grannfolken en lång följd af krig, endast afbrutna af korta stillestånd. Audoins son Alboin (se d. o.) gjorde i förbund med avarerna (se d. o.) slut på gepidernas rike, som (567) besattes af avarerna. Men redan året derpå uppbröt Alboin med hela det langobardiska folket till Italien, öfverlemnande äfven Pannonien åt avarerna. Inom kort eröfrade han största delen af norra Italien, som efter langobarderna erhållit namnet Lombardiet. Pavia föll efter en treårig belägring (569--572) i langobardernas händer och blef det nya rikets hufvudstad. Sedan Alboin 573 blifvit mördad af sin gemål Rosamunda, valde langobarderna till sin konung Klef af "faran" (ätten) Beleos. Denne fortsatte eröfringarna, dels dödande, dels förjagande en mängd förnäma och mäktiga romare, men mördades jämte sin gemål Massana efter blott 18 månaders regering. Då afskaffades för en tid konungadömet, i det de 36 langobardiske hertigarna skiftade makten, kronogodsen och kronoinkomsterna sins emellan och uteslöto Klefs son Autari från tronföljden. Icke dess mindre fortgingo eröfringarna. De langobardiska hertigdömena Tuscien (Toscana) och Spoleto grundades; Neapel och sjelfva Rom hotades. Några af de rofgirige langobardiske hertigarna företogo äfven flere plundringståg till Dauphiné och Provence, hvilka land då beherskades af frankerna. Af dessa blefvo de vederbörligen tuktade, och frankerna gjorde gemensam sak mot dem med bysantinerna. Det var utan tvifvel denna fara, som förmådde langobarderna att åter öfvergifva förbundsförfattningen och på tronen upphöja (585) den förutnämnde Autari, Klefs son. Denne var en både ridderlig och tapper krigare. Han icke blott försvarade med framgång sitt rike mot frankernas och bysantinernas förenade angrepp, utan utvidgade äfven betydligt dess gränser. Han eröfrade hela Samnium och gaf det såsom hertigdöme i förläning åt Zotto, som sålunda blef den förste hertigen af Benevent (589). Efter Autaris död (590) beslöto langobarderna att taga den till konung, som hans enka, den bajerska prinsessan Teodolinda, utsåge till sin gemål. Hennes val föll på den tappre hertigen af Turin, Agilulf (590--615), som ytterligare utvidgade rikets gränser. Agilulf skall hafva öfvergått till den katolska bekännelsen, hvilken genom Teodolindas nit, som stärktes af påfven Gregorius den store (590--604), vann utbredning bland de vid invandringen i Italien till större delen arianske och endels hedniske langobarderna. Måhända var Teodolindas son Adoalds nit för katolska läran en af orsakerna till hans fall, efter en tioårig regering (615--625). Det var troligen genom äktenskap med Adoalds syster Gundiberga, som först Ariold (625--636) och sedan Rotari (636--652) erhöllo kronan. Den senare utvidgade genom eröfringar rikets gränser, förnämligast i Venezien, och vann namnkunnighet äfven derigenom att han i det s. k. edictum Rotharis af år 644 lät samla, ordna och uppteckna de langobardiska rättssedvänjorna. Med konung Aribert I (653--661), en brorson till drottning Teodolinda, besteg en yngre gren af de bajerske agilolfingernas ätt den langobardiska tronen, hvilken den med ett kort afbrott innehade till 712. Under denna ätts regering blef den katolska tron allmänt antagen af langobarderna. Aribert delade riket mellan sina båda söner Bertarid, som fick östra delen (Austrasien), med Milano till hufvudstad, och Gundibert, som erhöll vestra delen (Neustrien), med Pavia till residens. Oenighet mellan bröderna medförde inom kort bådas fall, och Grimoald, hertig af Benevent, som mördat Gundibert, inkräktade konungadömet (662--671). Han besegrade kejsar Konstans II, som 663 landstigit i södra Italien, slog frankerna utanför Asti (i nordvestra Italien), skrämde avarerna, som öfversvämmat hertigdömet Friuli, genom en list till återtåg och dref bort de i samma hertigdöme infallne kärntiske slaverna. Äfven såsom lagstiftare gjorde Grimoald sig känd, i det han ökade "edictum Rotharis" med flere tillägg. Grimoalds son, Garibald, störtades af den återkommande Bertarid (671--688), som efterträddes af sin son Chunibert. Tiden efter dennes död (700) fylles af tronstridigheter mellan Gundiberts och Bertarids ättlingar. Gundiberts sonson Aribert II (701--712) var den siste konungen af agilolfingiska ätten. Han störtades af den förre riksförmyndaren Ausbrand, som i stället hyllades såsom konung, men afled s. å. Hans son Liutbrands regering (712--744) bildar i flere afseenden epok i langobardernas historia. Langobarderna begagnade sig af den mellan östromerske kejsaren och påfven 726 upplågande "bildstriden", som fyllde Italien med oro, för att söka lägga hela italienska halfön under sitt välde. De eröfrade staden Narni vid Tibern (v. om Rom), slöto sig till påfven Gregorius II och intogo en mängd orter, som dittills hört till de östromerska besittningarna i Italien (det s. k. Exarkatet m. m.). Men sedermera (729) förband sig Liutbrand med den östromerske ståthållaren (exarken) Eutychius att underkufva de så godt som oberoende hertigarna af Spoleto och Benevent (som i synnerhet understödt påfven mot kejsaren) och att för kejsarens räkning bemäktiga sig Rom. Redan hade Liutbrand förmått de båda hertigarna till underkastelse och stod med sin här utanför Rom, då påfven infann sig hos honom och genom sin vältalighet förmådde omvända hans sinne. Men under Gregorius II:s efterträdare, Gregorius III (731--741), uppkom ny oenighet mellan den langobardiske konungen och påfvestolen. Då romarna vägrade utlemna den af Liutbrand afsatte hertig Trasamund af Spoleto, intog konungen fyra orter inom hertigdömet Roms gränser (740). Emellertid lyckades det kort derpå Trasamund att med romarnas bistånd återtaga hertigdömet Spoleto. Enigheten mellan påfven och Trasamund blef dock ej långvarig. Samtidigt erfor påfven, att Liutbrand rustade sig till nytt härnadståg mot Rom. I denna nöd anropade påfven i ett bref, som ännu finnes i behåll, den frankiske rikshofmästaren Karl Martel om hjelp. Men Karl Martel var då för mycket sysselsatt på annat håll för att genast lyssna till uppmaningen. Medan dessa underhandlingar pågingo, dog Karl (d. 21 Okt. 741) och kort derpå (Nov. s. å.) påfven Gregorius III, som efterträddes af Zacharias (741--752). Emellertid intog Liutbrand Spoleto och afsatte Trasamund. Zacharias skyndade att sända Liutbrand sin lyckönskan. Bevekt af påfvens föreställningar och väl äfven för att undandraga Trasamund hans vidare bistånd, återlemnade konungen sedermera de fyra eröfrade städerna och andra den heliga stolens patrimonier, som blifvit den afhända. Liutbrand, en af langobardernas kraftfullaste konungar och derjämte känd såsom lagstiftare genom vigtiga tillägg till "edictum Rotharis", efterträddes 744 af sin brorson Hildebrand, som dock s. å. störtades från tronen, hvilken intogs af hertig Ratchis af Friuli (744--749). Denne slöt genom påfven Zacharias' medling en 20-årig fred med östromerske kejsaren och lät 749 viga sig till munk. Men striden bröt ut på nytt under hans broder och efterträdare Aistulf (749--756). År 750 eller 752 eröfrade han Exarkatets hufvudstad, Ravenna, och Pentapolis samt hotade Rom. Påfven Stefan III (752--757) lyckades dock utverka löftet om ett 40-årigt stillestånd (Juni 752). Men redan fyra månader derefter började Aistulf nya fientligheter, i det han, måhända på grund af några tvetydiga löften af påfven vid stilleståndets ingående, fordrade, att staden Rom och dess underlydande orter skulle erkänna hans öfverherskap och att en årlig skatt af en solidus för hvarje romare skulle utgöras till honom. Förgäfves affärdade såväl påfven som den bysantinske kejsaren sändebud till Aistulf för att förmå honom afstå från sina anspråk samt återlemna Ravenna och Pentapolis. Den uppretade konungen, "rytande som ett lejon", hotade att med svärd nedgöra alla romare, som icke underkastade sig honom. Lika fruktlösa voro påfvens uppmaningar till kejsaren att, såsom han ofta lofvat, med en här komma öfver till Italien för att skydda Rom och "hela den italienska provinsen" mot den langobardiske konungen. Stefan III beslöt då att följa sina företrädares exempel: Pipin den lille, Karl Martels son, som kort förut med påfvens bifall tillskansat sig konungadömet öfver frankerna (752), anropades i hemlighet om hjelp. Sedermera (d. 14 Okt. 753) lemnade påfven Rom, ledsagad af ett lysande följe, för att efter öfverenskommelse med Pipin begifva sig till Frankrike och derifrån följa denne till Italien. Stefan tog vägen öfver Pavia, der han, ehuru förgäfves, sökte i godo förmå Aistulf att återlemna de eröfrade orterna. 755 inföll Pipin, åtföljd af påfven, uti Italien. Frankernas förtrupper framträngde öfver Mont Cenis och slogo den langobardiska här, som under Aistulfs eget befäl vid Susa sökte stänga dem vägen. Med öfverlefvorna af sin här kastade Aistulf sig in i Pavia, der han kort derefter belägrades af Pipin. Genom påfvens medling kom nu en förlikning till stånd, i kraft af hvilken Aistulf och de langobardiske stormännen med "fruktansvärd ed" förbundo sig att återlemna Ravenna och öfriga af Aistulf eröfrade orter, hvilka Pipin med eröfrarens rätt skänkte S:t Peters stol, i trots af den bysantinske kejsarens häfdade anspråk på dessa områden. Af dessa sins emellan stridiga anspråk sökte Aistulf draga fördel. Han dröjde med de ifrågavarande områdenas utlemnande; och sedan den frankiska hären återvändt hem, besatte han (Jan. 756) alppassen och ryckte hastigt mot Rom, som han belägrade i tre månader. Stefan III uppmanade enträget Pipin att å nyo komma till undsättning. Slutligen aflät han ett bref, affattadt, såsom det sjelf uttryckligen försäkrade, af apostelen Petrus' egen hand och i hans namn samt stäldt till Pipin och hela det frankiska folket, som med löften om timliga och eviga belöningar uppmanades att komma den heliga stolen till hjelp. Frankerna kommo och inneslöto Aistulf i Pavia. Han måste förnya det förra fördraget samt tillika åt Pipin och frankerna utlemna tredjedelen af den i Pavia förvarade kungliga skatten. Efter Aistulfs kort derpå timade död, upphöjdes på tronen, utan tvifvel genom langobardernas val, hertig Desiderius af Tuscien (756--774), hvilken hade varit Aistulfs "marpahis" (stallare). Denne fick visserligen en medtäflare om tronen i den förre konungen Ratchis, som lemnade sitt kloster för att åter antaga kronan. Men med påfvens understöd lyckades Desiderius snart att blifva honom qvitt, mot löfte att till den heliga stolen utlemna de städer och besittningar, till hvilka påfven ansåg sig hafva rätt. Den östromerske kejsaren vidhöll dock sina anspråk. Såväl Stefan III som hans efterträdare, Paulus (757--767), besvuro den rättrogne frankiske konungen att beskydda påfvestolen mot den "kätterske kejsaren". Också behöfdes hans bistånd mot langobarderna, ty Desiderius dröjde med utlemnandet af de påfvestolen tillförsäkrade besittningarna och inföll (758) i Pentapolis, härjande och brännande de på grund af Pipins donation påfvestolen tillhöriga områdena derstädes. Tillika inledde han underhandlingar om ett förbund med kejsaren för återeröfring af Ravenna och Exarkatet samt intagandet af Otranto. Kort derefter nödgade han påfven till betydliga eftergifter, men i ett fördrag, som han 760 måste ingå med Pipins sändebud, förband han sig att till påfvestolen utlemna alla de patrimonier, platser och områden, på hvilka den gjorde anspråk. Men Desiderius uppfyllde ej sina förbindelser, och de fyra omtvistade städerna (Bologna, Imola, Ancona och Osimo) förblefvo alltjämt i hans våld. I de omstörtningar, som efter påfven Paulus' död (d. 28 Juni 767) uppstodo i Rom, hade Desiderius sitt finger med. Han tyckes i hemlighet hafva understödt de missnöjde, som, under ledning af primicerius Kristofer, secundicerius Sergius och en langobardisk presbyter, Valdibert, och med hjelp af langobardiska trupper, störtade den på påfvestolen uppsatte Konstantius. Ja Valdibert lät, Kristofer och Sergius oåtsporda, utropa en det langobardiska intresset tillgifven man till påfve. Men Kristofer tvang denne draga sig tillbaka och samlade de verldslige store och hela det romerska folket till påfveval, hvarvid Stefan IV (768--772) blef utsedd. Valdibert marterades till döds. Ej långt efter dessa tilldragelser tillskansade sig en viss Michaelius med tillhjelp af en langobardisk här ärkebiskopsämbetet i Ravenna, men han blef af Ravennas folk i bojor sänd till påfven. Till dessa motgångar för Desiderius' politik kom att påfven, på Kristofers och Sergius' inrådan, åter sökte de frankiske konungarna Karls och Karlmans stöd för sina anspråk gent emot den langobardiske konungen. Detta uppretade honom i synnerhet mot Kristofer och Sergius. Genom att besticka den påflige kammarherren Paulus Afiarta sökte han bringa desse om lifvet, och i spetsen för en langobardisk här infann han sig 769 plötsligt vid S:t Peters grafkapell utanför Rom -- för att bedja. Han förmådde hos påfven, som infunnit sig i kapellet, väcka misstankar att hans (påfvens) lif varit utsatt för stämplingar från deras sida, hvadan denne undandrog dem sitt stöd. Det blef då lätt för Afiarta att, understödd af langobardiska krigare, störta dessa det frankiska partiets koryféer i Rom. Hvad som drifvit påfven till hans tvetydiga uppträdande vid denna katastrof var väl bl. a. Desiderius' rundliga löften rörande "S:t Peters rättigheter" (d. v. s. påfvestolens anspråk på de då ännu icke erhållna områdena). Desiderius visade dock intet allvar att uppfylla sina förbindelser; först oenighet mellan de frankiske konungarna Karl och Karlman, sedermera Karls giftermål med Desiderius' dotter Desiderata (antagl. i början af 771) hindrade, att påfvens ifriga böner om hjelp hörsammades af frankerna. Men snart blef förhållandet spändt mellan Karl och Desiderius. Den förre försköt Desiderata, och den senare tog i sitt skydd den (i Dec. 771) aflidne Karlmans enka och från tronen bortträngda söner. Desiderius skyndade också att försäkra Stefans efterträdare, Hadrianus I (772--795), om sin afsigt att uppfylla sina löften till påfvestolen, men bemäktigade sig samtidigt Faventia, Ferrara och Comacchio samt belägrade Ravenna. Då påfven vägrade att infinna sig hos Desiderius, lofvade Afiarta att föra Hadrianus till honom, i nödfall med fjettrade fötter; men Afiarta greps, på påfvens begäran, på återvägen från Desiderius, fördes till Ravenna och blef der dödad. Desiderius fortsatte med sina fientligheter, intog Sinigaglia. Montefeltre, Urbino m. fl. områden och ryckte med en här mot Rom. Påfven hade under tiden skickat bud om hjelp till Karl den store och hotade med bannlysning hvarje langobard, som beträdde romerska området. Karl inryckte 773 i Italien, eröfrade 774 Pavia, der Desiderius föll i hans händer (Desiderius dog i fångenskap i Frankrike), och införlifvade langobardiska riket med sitt välde. Hertigarna i Benevent lyckades dock ända till 808 försvara sitt oberoende. Under belägringen af Pavia infann Karl sig (påsken 774) i Rom samt förnyade och tillökade Pipins donation till "S:t Peter", hvarigenom den s. k. Kyrkostaten grundades. Äktheten af det gåfvobref, på hvilket påfvarna sedermera stödde sina anspråk, har dock blifvit betviflad, och antagligen är det interpoleradt.
Det langobardiska rikets författning och kyrkliga förhållanden. I spetsen för den langobardiska staten stod en konung, med undantag af den korta tiden 575--585 (se ofvan). Faktiskt var kronan ärftlig; men flere omständigheter antyda, att riket dock rättsenligt var ett valrike, ehuru man vid valet följde arfsrättens grundsatser. Sannolikt utöfvades valrätten i det langobardiska folkets namn af hertigarna och andra stormän. Konungen hade öfverbefäl öfver hären, högsta civila myndighet och högsta domsrätt. Han omgafs på vanligt germanskt sätt af en hird af handgångne män (gasindi), bland hvilkas dignitärer omtalas en kunglig schildporo (vapendragare), en marpahis (stallare), en vestiarius (klädkammareföreståndare) o. s. v. Hela riket var ursprungligen indeladt i hertigdömen (ducatus), i allmänhet (likasom de frankiska grefskapen) motsvarande de förra romerska municipalområdena. I spetsen för hvarje stod en hertig (dux) med militärisk och civil befogenhet, den senare äfven innefattande domsrätt. Ursprungligen fanns äfven inom hvarje hertigdöme en kunglig domänförvaltare, gastald. Med tiden fingo gastalderna egna, från hertigdömena afsöndrade områden (se vidare Gastalder). Hertigdömena och sedermera äfven gastaldaten voro underafdelade i härad, hvart och ett under sin föreståndare, skuldahis (T. schultheiss, häradshöfding). Från denna allmänna regel afveko hertigdömena Spoleto och Benevent, hvilkas hertigar herskade öfver vidsträcktare områden och intogo en sjelfständigare ställning i förhållande till konungamakten. Hvartdera af dessa båda hertigdömen var indeladt i gastaldat under hvar sin gastald, underordnad hertigen. Deremot finner man i dessa hertigdömen inga spår till indelning i härad under "skuldahis". Desse hertigars stora makt i förening med deras hertigdömens aflägsna läge samt den omständigheten att den hertigliga värdigheten, utan att rättsligen vara ärftlig, dock vanligtvis gick i arf till sönerna gynnade deras sträfvan efter oberoende, och ofta förbundo de sig i detta syfte med påfvestolen. Äfven de öfrige hertigarnas jämförelsevis sjelfständiga ställning innebar en fara för konungadömet, som ofta hade att kämpa med upproriska hertigar. Det langobardiska folket var indeladt i faror (ätter), som äfven utgjorde afdelningar i hären under hertigarnas befäl och vid eröfringarna uti Italien fördelades inom de nyinrättade hertigdömena. Denna indelning (motsvarande det romerska folkets indelning i gentes) tyckes dock hafva omfattat blott de fullfrie (folkfrealse). Men jämte dessa funnos äfven aldier, aldiones, som i regeln voro de fullfries afradsbetalande landbönder och till stor del utgjordes af sådana frigifna, som icke vid frigifningen blifvit förklarade för "folkfrealse". Den vid eröfringen underkufvade romanska befolkningen tyckes hafva nedsjunkit till dylika afradsbetalande landbor, så vidt den icke genom fördrag betingat sig bättre vilkor och fått behålla sin jordegendom, såsom förhållandet synes hafva varit inom vissa områden. I allmänhet tillegnade sig nämligen langobarderna vid landets eröfring eganderätten till all jord inom de eröfrade områdena och togo af de äldre jordegare, som icke utvandrade, en tredjedel af jordens afkastning såsom afrad. Huruvida det under tidernas lopp kommit till en formlig jorddelning mellan langobarderna och de förre romerske possessorerna, såsom några nyare forskare antaga, är svårt att afgöra. -- En icke fåtalig klass bland de frie langobarderna bildade de s. k. wargangi. De voro främlingar, som inträdt i den langobardiske konungens tjenst och stodo under hans särskilda skydd. Slutligen må erinras, att det äfven fanns en talrik mängd trälar, som dock till största delen tyckes hafva varit ett arf från romarna, ty under sina vandringar skola langobarderna vanligtvis hafva upptagit krigsfångarna och de underkufvade folken bland de frie langobarderna för att genom detta medel förstärka sina stridskrafter. -- Langobarderna lefde efter sina gamla germanska rättssedvänjor, hvilka samlades och upptecknades i det s. k. Rotaris' edikt. Den romerska befolkningen underkastades den langobardiska tingsförfattningen, och af den gamla romerska municipalförfattningen finnas i det romerska riket inga tillförlitliga spår. Detta hindrar dock ej, att den romerska privaträtten i många fall (ovisst i hvad omfång) fortfor att användas af de underkufvade romarna. I alla händelser gällde "Rotaris edikt" äfven för det langobardiska rikets romanska undersåtar, som i ediktet inbegripas under benämningen langobarder; och utan tvifvel måste alla tvister mellan desse romaner och de egentlige langobarderna afdömas enligt ediktet. -- I samma mån som den katolska tron vann insteg, i synnerhet genom drottning Teodolindas nit, fick den arianska kyrkoförfattningen, hvars organisation vi ej känna, vika för den katolska. Vid den söndring inom denna, som framkallades af den s. k. "trekapitelstriden", uppträdde patriarken i Aquileja, hvars kyrkliga förvaltningsområde omfattade Venezien, Istrien och södra Tyrolen, till försvar för de tre kapitlen, medan deremot påfven intog en medlande ställning och derför ogillades af det strängt ortodoxa partiet bland Italiens katolska presterskap. Emellertid begagnade sig patriarkerna af Aquileja af denna schism för att söka utsträcka sitt primat öfver hela norra Italien, och de understöddes dervid af politiska skäl af langobarderna, oaktadt Teodolinda hyllade den af påfven omfattade meningen i trekapitelstriden. Kort derefter (606) uppstod en söndring inom patriarkatet i Aquileja genom ett stridigt val af patriark, i det båda de valde patriarkerna bibehöllo sig, den ene i Aquileja under langobardiskt, den andre i Grado (på en ö söder om Aquileja) under romerskt beskydd. Den dogmatiska schismen bilades visserligen på ett kyrkomöte i Aquileja omkr. år 700, men patriarkatets delning mellan tvänne patriarker, den ene i Cormons, dit patriarken Fortunatus af Aquileja förlagt sitt residens, den andre i Grado, fortfor och öfverlefde det langobardiska rikets fall. Genom denna söndring inom patriarkatet i Aquileja lyckades det ärkebiskoparna af Milano att häfda sitt oberoende af nämnda patriarkat. S. F. H.