Upland (Uppland), landskap i Svealand, är beläget mellan 59° 13' och 60° 40' n. br. samt 1° 25' v. och 1° 2' ö. lgd från Stockholms observatorium. Det gränsar i n. till Bottniska viken, i ö. till Ålands haf och Östersjön, i s. till Östersjön och Mälaren, i v. till Vestmanland, mot hvilket landskap en del af gränsen utgöres af Sagån, och i n. v. till Gestrikland, som under äldre tider tillhört U., och mot hvilket landskap gränsen går dels i, dels på ena eller andra sidan om Dalelfven. Landskapets område utgör 12,365 qvkm. land och, utan inräkning af Mälaren eller hafvets vikar och sund, 524 qvkm. vatten, tillsammans 12,889 qvkm., hvaraf 5,313 qvkm. bilda Upsala län. 5,874 qvkm. (större delen af det s. k. Roslagen, se d. o., landskapets östra del) ingå i Stockholms län, 1,677 qvkm. (det s. k. Fjerdhundra, landskapets vestra del) i Vestmanlands län samt omkr. 25 qvkm. i Stockholms stad. Folkmängden i landskapet vid 1890 års slut utgjorde 260,456 pers. förutom omkr. 170,000 tillhörande andelen af Stockholms stad. -- Berggrunden inom U., liksom inom de flesta af Sveriges landskap, består nästan uteslutande af bergarter, som tillhöra urformationen eller den azoiska formationsgruppen. Allmännast rådande äro röd och grå gneis med mer eller mindre tydligt utbildad skiffrig struktur, samt några olika slag granit. Sistnämnda bergart förekommer inom flere från hvarandra af gneis skilda områden, större och mindre. Inom området vid och n. om Stockholm är graniten vanligen grå och småkornig (s. k. Stockholmsgranit); inom det stora Upsalaområdet är den mera grofkornig och mestadels utbildad som hornblendegranit (s. k. Upsalagranit). De grönsvarta, massformiga bergarterna diorit och gabbro uppträda i jämförelsevis mindre massiv flerestädes inom såväl gneisens som granitens område. Känd är i synnerhet gabbron på Rådmansön i Norrtelge skärgård. Med gneisen sammanhöriga äro de ännu mera tydligt än denna lagrade bergarterna eurit, glimmerskiffer, hälleflinta och kornig kalksten (marmor), hvilka här och der förekomma, delvis med icke ringa utbredning, i trakterna från Upsala norrut förbi Dannemora, mellan Östhammar och Knutby samt i trakterna omkring Väddö kanal m. fl. ställen. Inom sist anförda bergarter äro också Uplands jernmalmstillgångar belägna, bland hvilka, förutom Dannemora, må nämnas Ramhälls, Vigelsbo och Skedika grufvor. På vestra delen af Ekerön samt på holmarna Pingst och Midsommar i södra Björkfjärden af Mälaren finnas fast anstående lager af en grågul och rödbrun sandsten, som anses tillhöra den kambrisk-siluriska formationsgruppen och utgöra qvarvarande rest af förr vida mera utbredda aflagringar. Genom stenbrott tillgodogöras, för byggnads- eller andra ändamål, de inom provinsen förekommande bergarterna på flere ställen, så t. ex. granit vid Vänge v. om Upsala, vid Kronberg, Vallby och Tjurholmen i trakten af Norrtelge samt vid Svartsjö, Hufvudsta och Sundbyberg v. och n. om Stockholm, kalksten (marmor) vid Vattholma n. om Upsala och på Singön i Roslagens skärgård. Sandsten brytes vid de nämnda förekomstorterna i Mälaren. -- Af de till qvartärsystemet hörande bildningarna, de s. k. lösa jordslagen (jökelgrus, rullstensgrus, sand, lera, torf etc.), hvilka till öfvervägande del betäcka berggrunden, hafva de i nord-sydlig riktning framstrykande, ofta ganska höga rullstensåsarna intresse i både vetenskapligt och praktiskt hänseende. Deras innehåll af rundadt grus och sand egnar sig förträffligt som fyllnadsoch vägförbättringsmaterial, och i deras närhet framspringa ofta rika källsprång. Utom flere mindre framgå inom provinsen delar af Upsalaåsen, Enköpingsåsen, Börstilsåsen och Stockholmsåsen. Upsala slott är beläget på den förstnämnda; af den sist anförda utgör grushöjden vid Norrtull i Stockholm en qvarstående del. De största lerslätterna äro de kring Upsala och Enköping. Der, likasom inom provinsens öfriga delar, i hvilka den odlade jorden utgöres af lera, träffas vid flere eller färre fots djup under ytan en hvarfvig lera, som i allmänhet innehåller 10--20, stundom än flere proc. kolsyrad kalk och således kan användas som mergel för åkerjordens förbättring. Inom kusttrakterna i Roslagen förekommer här och der kalkhaltig krosstenslera, jökel-lera. Torfmossar af större och mindre ytinnehåll, de flesta väl lämpade för odling, förekomma spridda öfver hela provinsen. Synnerligen stora mossmarker utbreda sig kring sjön Temnaren i nordvestra Upland. -- U. är ett lindrigt kuperadt slättland, som i mellersta och norra delarna på få ställen höjer sig till inemot 50 m. öfver hafvet, och har i s. ö. bergshöjder, som uppstiga till 70 m. och i den vestra delen ända till nära 100 m. Landskapet tillhör tre vattenområden. Det norra, som är af liten omfattning, genomflytes af Dalelfven och har endast en större vattensamling, Temnaren, hvarifrån i nordlig riktning Temnarån flyter. Inom det östra vattenområdet, som är af ringa bredd, äro vattendragen många, om ock mindre betydande; de största af dem hafva nordlig riktning, såsom Olandsån och Skeboån. Den största sjön inom området är Erken (12 m. ö. h.). Landskapets öfriga del tillhör Mälarens vattenområde. Dess märkligaste vattendrag är Fyrisån, som utfaller i den från Mälaren norrut uppgående förgrening, som närmast Mälaren kallas Görveln, sedan Skarfven, Sigtunafjärden, Skofjärden och så Ekoln, hvilken utom Fyrisån upptager äfven den från v. kommande Örsundsån. Vidare är att anföra den ofvan nämnda Sagån, hvilken utfaller i Oxfjärden. Helt små äro de vattendrag, som utmynna i Mälarens öfriga mot norr inskjutande vikar, såsom Ekolsundsfjärden och Svinnegarnsfjärden, som mottager Enköpingsån. Äfven den östra kusten är genomträngd af flere vikar och i synnerhet å sydöstra sidan omgärdad af en vidsträckt skärgård (se Stockholms skärgård). Norr om denna inskjuter mot v. Norrtelgeviken och mot n. Björköfjärden, som genom Väddö kanal står i förbindelse med Ortalaviken och Singöfjärden, genom hvilka vatten Björkön och Väddölandet samt Singön äro skilda från fastlandet. Sistnämnda fjärd har i n. v. sin fortsättning i Granfjärden. Från Bottniska viken inskjuta Löfstafjärden och Öregrundsgrepen, som från fasta landet skiljer Gräsön. -- Landskapet företer i sin södra del vid dess många fjärdar, vikar och sund en stor mångfald af synnerligen natursköna nejder. Den inre delen deremot är i allmänhet mindre tilltalande, ty om ock Uplandsslätten l., såsom den efter sitt läge omkring staden Upsala benämnes, Upsalaslätten är mycket bördig och på flere ställen väl bebyggd, så är den dock mycket enformig, och hvad beträffar landet i n. och n. ö., som ock är flackt och derjämte flerestädes sumpigt, stenigt och oländig, saknar det i allmänhet alla de behag, som göra en trakt vacker. -- Landskapets vapen är det gyllene riksäplet i rödt fält med hertiglig krona. K. S. E. E.
U:s folkmål höra väsentligen till den medelsvenska gruppen af skandinaviska mål, med tungspets-r och »tjockt» l och öfriga af dem beroende »tjocka» ljud, förlust af slutande -n och -t, pret. i 1:sta konjug. utan ändelse (kallä = kallade o. s. v.). Om de norrländska målen påminna: förmjukning af k och g i ändelser, t. ex. vettji, vecket, skojin, skogen, länji, länge, upplösning af r före k, p, t, t. ex. tjörska, kyrkan, törsp, torp, forst, fort (norra Upland), -i uti ändelser: brunni, brunnit, m. m. För upländskan mer eller mindre egendomliga i förhållande till andra medelsvenska mål äro i öfrigt följande drag: ie för äldre ei: bien, ben, briett, bredt; e (motsv. gammalt e eller i) och ä (utom före r och tjockt l) sammanfalla i ett mellanljud, så att veta och väta, slet och slät uttalas med samma vokal (»uplandsrim»); a ersättes vanligen af öppet ä: värg, varg, häke, hake, kallä, kalla, -ade o. s. v.; best. plur. prestener l. prestender, presterna, flikkener l. flikköndör, flickorna, föttra l. föttren, fötterna, nettra l. nettern, nätterna, partic. pass. målade utan. böjning (1:sta konjug.), sup. brenni, döpi jämte brännt, döpt, sprikki och sprukki, frysi, frusit. Språket är i olika delar af landskapet mycket olika. Det äldre roslagsmålet, som dock nu håller på att utträngas, hade k eller kj, g eller gj qvar före »mjuk» vokal, t. ex. kikare l. kjikäre, kikare, kjellä, källa, kjöpä, köpa, skjepp, skepp, gekk l. gjekk, gick (uttalade med k- och g-ljud). Ljudet h saknas, och kommer, då rospiggen försöker använda det, lätt på orätt plats. Nomin. och ack. skiljas, när det gäller lefvande väsenden: nomin. pojke, bestämd form pojken, ack. pöjkä, pöjkän, nomin. stintä, best. f. stinta, ack. stintå, flickan. De vigtigaste källorna för kännedom om uplandsmålen äro Schagerströms »Upplysningar om Vätömålet» (i Roslagen, 1882) jämte en ordlista för samma mål (1889), båda i »Sv. landsm.» (bd II och X), samt G. Bergmans »Alundamålets formlära» (i »Sv. landsm.», XII, 1892). En äldre disputation af Wahlström är föga upplysande. Språkprof (sägner) från norra Roslagen af Vibärg i »Svenska fornminnes fören:s tidskr.» (1889). På uplandsmål finnes dessutom en mängd bröllopsgratulationer på vers, i synnerhet från 18:de årh. Lll.